Våldtäkt i konst

Hur återberättar man bäst en så pass stark och förstörande upplevelse som en våldföring. Det automatiska svaret är mycket riktigt: det går inte. Det är nog få som skulle bestrida att ord sällan kan återge en känsla skön eller hemsk som sitter så tätt intill ens hjärta för det skulle vara som att kunna byta ut det ena mot det andra och det vill vi förstås aldrig göra. Ord kan få vara vaga representanter för det innersta, det livsviktiga men inte likställas eller hanters som om de vore likvärdiga. Detsamma gäller bilder, film, musik och annat som har funktionen att förmedla.

Å andra sidan, visst är det så att ovanstående kan få oss att uppleva det som som någon annan har. Och visserligen vill man paradoxalt nog förmedla det upplevda så att det känns äkta. Låt oss säga att en våldtagen person skulle vilja förmedla den skräck som blir dennes livskamrat tills döden skiljer de åt. Men hur och framförallt, är det berättigat att ge sig in på något sådant? Att försöka beskriva det hemska blir som ett uppdrag att fylla i det avgrund som tycks suga allting men aldrig fylls Imre Kertesz skulle säkert intyga detta.

Givet alla konst verk som rör ämnet våldtäkt, verkar vi ha ett starkt behov att få ut det osäbara men vill sammtidigt att det till en viss del ska behålla dess osägbarhet. Man ska kunna förmedla men aldrig erkänna att det ursprungliga erfarenheten kan ersättas. Och man ska försöka göra det så det färdiga verket inte känns som en halvmesyr. Det bör kännas äkta annars blir det en skymf, annars ser det ut som om konstnären inte var insatt i ämnet. Ni vet precis vad jag menar, när en bok, sång, film eller målning tycks vara så oäkta det får en att må illa.

Med denna lilla paradox i tanke vill jag diskutera två verk: Gaspar Noés "Irreversible", förra årets mest kontroversiella på grund av dess realistiska karaktär, det påstås våldtäkts filmen och Slavenka Drakulics krigs roman "Som om jag inte vore där". Jag tvivlar inte att dessa konstnärers avsikter är äkta och därför inte menar rikta kritiken därhän utan enbart på det färdiga resultatets lyckande eller misslyckande.

"Som om jag inte vore där" ville jag riva i tusentals bitar och strö som konfetti utanför mitt fönster. Den behandlade, rent språkligt och berättarmässigt, ett så pass viktigt ämne som kvinnornas situation i ett fångeläger i Bosnien med en sådan avsaknad av känslor, så torftligt att det fick mig att må illa till mods men inte på grund av att jag kände utifrån texten de förtvinade kvinnosjälars plåga. Det kändes som om Slavenka inte var närvarande i sitt eget skrivande utan bara rabblade på. Man skulle visst kunna försvara henne för valet av berättarstilen men man kan aldrig berättiga något intelektuelt så pass mycket att det ger texten den styrka som man velat se. Och om man nu måste förklara varför det borde fungera, då har man hamnat på fel sida av literaturen. Men denna bok, jämfört med mitt nästa exempel har en annan viktig fördel i sitt urspungliga motivation trots att den inte genomfördes så väl.

"Irreversible" är en film som inte lämnar någon oberörd men det finns en sak som den har gemensammt med Drakulics roman, nämligen framställningen av den omtalade våldtäkt scenen. Det måste erkännas att den är fruktansvärd direkt. Kameran blinkar aldrig för att inte tala om olika vinklar, perspektiv annat tekniskt trams. Den ska enbart beteckna det hemska så orginelt som ett öga kan uppfatta utan förutfattade meningar och dylikt. Bra tänkt, men just detta orörliga blicken som verkar enbart registrera det faktiska förloppet av en akt som får den utsattes hjärta att vilja slå i en annan kropp för resten av livet, just detta mekaniska ögats blick gör att det känns så urtvättad av de för mig väsentliga känslorna. Varför, och viktigast, skulle alla hålla med om det jag säger här?

Naturligtvis inte. I diskussion kring filmen men en vän och andra personer av manligt kön visade sig att deras respektive flickvänner, fruar, älskarinnor osv. reagerade starkast på just våldtäktscenen för den kändes så äkta, medan killarna blev mest berörda av den scenen i vilken en person får huvudet demolerat som ett hus med rivnings kontrakt samt av en så kallad "fistfucking" scen. Men nu vill jag helst inte skylla problemet på killarnas okänslighet eller andra förenklade förutfattade meningar om men som potentiella våldtäktspersonligheten.

En del reagerade mot det jag säger här men påpekade att vi män verkar reagera starkare på det som händer manliga karaktärer, att kvinnor känner för det kvinnliga offret mera genuint och tycks uppfatta våldtäkten som värre än något annat framställt. Men det är ju just däri som problemet ligger. För min del, meningen med att göra en sådan scen är inte att få kvinnor att förstå vad våldtäkt är i dess fullhet utan just män. Jag förväntar mig av en konstnär att bryta ned mina fördomar och få mig att känna som han eller hon ville här talar jag om fördomar i en väldigt bred mening.

Om en man tycker Bellucci våldtäkten är hemsk och det känns i ens innälvor så är det bra. Män är inte känslolokala svin som inte kan se det, men mitt poäng är inte att det saknas en känsla utan att dess kvalitet inte verkar motsvara kvinnans och vice versa i förhållande till andra exempel. "Irreversible" lyckas rätt bra det måste erkännas men ej totalt.

Problemet, som jag ser det, är att scenen inte förmedlar kvinnas pespektiv. Det finns inget i scenen som på ett mera genuint sätt visar hur hon känner. Visst stönar hon och hennes muskler dras åt men låt oss säga att man inte visste från början att mannen våldför sig på henne, man skulle kunna tro att det rör sig om ett par som leker med varandra på ett sätt som kanske inte tilltalar alla men med frivilliga kandidater. Beviset på det är en scen som kommer senare i filmen där kvinnan eggas av hennes pojkvän till samma typ av sex som i våldtäktscenen anal. Det som gör det hela till en våltäkt är kvinnans perspektiv och inte den kalla kamerans öga. Det vore mycket bättre att få se hur hon påverkades av händelsen, vilka konsekvenser det hela hade på henne men det får vi aldrig se i detta fall. Hon förs bort som ett blodigt ting. Vi får se enbart hur det påverkar hennes älskare.

Så jag tänkte visst ser kvinnan ut som ett objekt, behandlas som en sak för nöjes skull av ett svin till man. Filmen visar den ständiga kvinnoförnedrigen genom objektifiering av deras personer och få de att vara ett av en hel rad redskap, leksaker för de manliga protagonisterna här i livet. Det låter intelektuellt osv. men det fick mig inte att känna som den skadade kvinnan och det var det jag ville se, hur det känns för en riktig person att bli behandlad på ett så brutalt sätt.

Vissa påpekade åt mig att visst gör scenen det, visar precist hur en våldtäkt kan gå till, nämligen kvinnans paralisering, hjälplöshet, objektifiering och så vidare. Men mitt poäng är inte att mera rörelser, mera motstånd i scenen skulle göra det bättre, tvärtom och här har Noé lyckats undvika detta cliché. Jag fick höra om en kvinna vems beskrivning stämde mycket bra med film sekvensen. Men så kom en detalj nämligen att hon fortfarande tvättar sig med het vatten även om många år har gått sedan dess.

Det är just sådana subtila detaljer som jag menar är det väsentliga. Inte bara det som tar plats i en begränsad tidsperiod utan det som präglar hela denna persons vara i efterhand. Hur återspeglar sig händelsen i all framtid, genom en vacklande mellan glömskan och det brinnande minnet? Hur?

Till skilnad från "Irreversible" Drakulic’s roman behandlar inte bara den råa våldtäkten utan även efterskedet. Problemet är att den inte gör det ens hälften så bra som den borde. Tim Roth t.ex. lyckas betydligt bättre i sin debut "The War Zone".

Vidare, jag skulle vilja påstå att jag vet hur det är även om jag själv inte har varit med om något sådant men som jag fått genom den tysta blicken och darrande torra läppar på en kvinnlig släkting till mig när hon med ett enkelt "Ja" förmedlade hur hela hennes vara brann i den utdragna uplevelsen av ett våldtäkts drama, som jag fortfarande ser i hennes varenda lilla por även nu tolv år efter. Detsamma gäller henes icke våltagna flickan som råkat se det hela. Jag har tänkt på de sedan första stunden som jag fått veta om det.

Våldtäkt är inte en upplevelse av ett skende, det är ett helt liv i efterskedet, ett sätt att befinna sig i världen som drabbad.

Det som ska uteslutas är skruken. Jag är inte intereserad av att tränga in i det psykologiska prespektivet av en sådan karaktär. Han förtjänar inte det utrymme som offret ska ha. Den glädje vägrar jag ge en förbrytare. Hur kan skurkar får mer uppmärksamhet än deras offer? Hur kan bilden av Saddam täcka flera sidor i en kvällstidning medan den olyckliga döden av de Iranska siamesiska tvinlingar får en halv sida? Jag vägrar fascineras av hur sjuka mördare och våldtäktsmen är. Jag vill veta hur det känns för offret och kanske hjälpa till att lätta på trycket av den börda som inte kan delas och kanske inte förmedlas heller.

Avslutningsvis, det kommer att spelas in en ny film om ett mycket känt våldtäkt i Sverige av en regisör som så länge visat att han kan göra starka filmer, nämligen Daniel Fridell. Det finns ingen tvivel att han inspirerats av "Irreversible" till att ens försöka sig på ämnet. Eftersom den kommer att betalas av SVT kommer denne regisör att spela in just den scen som ska föreställa en vådtäkt men med ett förbehåll, nämligen att om den är för stark för SVT det blir inga pengar. Ursäkta mig, för stark? Vad menar man med det? Att den ska ge oss en bild av hur hemsk en våldtäkt är men ändå inte göra det så att vi blir altför omskakade. Så här möter vi vår paradox från början av denna artikel om än i en annan form. Jag vet inte vad Fridells motiv är, om det finns några hemliga och oärliga syften bakom projektet men kom igen, om han nu menar alvar och är ärlig nog med sig själv och det ämne han vill ta upp, så "give him a break."

Av Adnan Mahmutovic 16 jul 2004 00:41