Monstret är fångat

Så har man då lyckats att efter 15 år hitta och gripa den man som misshandlat, våldfört och mördat en 10 årig flicka på ett så grovt sätt så att det inte ens skulle kunna beskrivas i en splatter-porr-pedofilfilm av värsta slag.
Den man som medvetet, under flera dagar, utfört ett av de värsta brott som samhället känner till, har nu äntligen fångats in. Nu återstår för polisen att se om detta monster har gjort mer bus runt omkring i Sverige. För, kan en man leva ett normalt liv med normala svenska åsikter, sopsortera och skriva i en lottokupong i veckan och plötsligt som ett slag ifrån himlen ge sig ut och grovt misshandla, våldta och mörda ett barn för att sen återgå till sitt normala förortsliv och 40 timmarsjobb? Jag inbillar att du som läser detta tänker ett rungande "nej" på denna något vinklade fråga.

Men låt oss tänka att polisen letar och förhör, kartlägger och analyserar men lyckas inte få fram fler brott. Inte ens
en tveksam snattning. Låt oss sen tänka oss att monstret ifråga genomgår en rättspykiatrisk undersökning där man
inte kan se att monstret lider av någon av deras definierade psykiska sjukdomar och störningar. Så bra, tänker du säkert, då kan monstret få en desto längre resa inom fängelsets murar. Ok, hur länge ska monstret
sitta i bur? Får man lov och gissa på 10 år?

Så, efter 10 år kommer detta monster ut igen. Han kanske får ny identitet, flyttar till en ny stad och börjar jobba
som barnskötare på det dagis där du har ditt barn. OK? Jo, men det måste det ju vara. Han har gjort ett brott och det
har han fått sona för. Så vad är problemet? Om man sitter i fängelse så får man väl lära sig att inte göra något brottsligt. Eller är det så att du som läser detta anser att man inte blir en fredlig och laglydig medborgare av att sitta i fängelse? Om det är så, så snälla, tala om för mig varför vi har dessa monster i något som vi kallar fängelser för att sen släppa ut dem i just denna tro?

Tala om för mig varför vi blir glada om den som mördade Anna Lindh blir bedömd som psykiskt frisk. Är det någon som verkligen tror att man mentalt är en sund, frisk, grå, förnuftig svensk medborgare om man går in i en klädaffär och sticker sönder en annan människa? Och om han någonsin kommer ut igen, tror du att fängeslevistelsen har gjort honom friskare?

Jag måste ställa mig upp och erkänna att jag har en avvikande åsikt om vårt rättssamhälle. Jag är en sån där som inte tror att det system av rätt och fel, brott och straff som vi byggt upp sen medeltiden är speciellt logiskt. Jag är en sån där konstig typ som vill ha en förändring. Jag är inte heller den typ som tycker att alla mördare, våldtäktsmän, torterare och övriga monsterhjärnor ska skjutas, steglas och få en ståplats på någon hamnbotten. Öga för öga, tand för tand är inte den etik som faller mig på läppen heller...

Så, du siste tvivlande läsare som ändå vill ge denna text någon minut till innan du klickar dig vidare, dig ska jag dela mina sjuka tankar med. Jag anser nämligen att en person som begår ett som samhället uppfattar som ett brott har en förvriden attityd gentemot sin omvärld och sitt/sina offer. I värsta fall p g a sjukdom. Den förvridna attityden har personen fått ifrån den miljö som hon/han befunnit sig i och påverkats av under en viss tid. Vissa har vuxit upp i den och agerar i sin livstil ständigt med stora och små brott som följd. Andra har råkat komma in i fel sällskap och stått under stark psykisk påverkan. Därför skulle jag vilja behandla alla brottslingar som om de var behäftade med olika förvridna självbilder och attityder. Mot detta måste de behandlas och deras enda väg mot återförening med vårt samhälle går via ett samarbete och en vilja att ändra sig. Vägen mellan behandling och vårt samhälle är en steglös trappa där inga övergångar syns, där grunden till deras brott grävs fram, där deras identitet som brottslingar krossas, där till slut den som en gång begick ett brott inte vet ifall hon/han är kvar under behandling eller om hon/han är en fri människa och del i det samhälle som hon/han en gång våldfört sig på. Med en ny identitet, ett nytt självförtroende och ny syn på omvärlden har man förhoppningsvis inte bara omvänt en kriminell utan också slagit ett hål på den subkultur som en gång skapat henne/honom.

Våra fängelser får inte vara kriminalhögskolor. Kriminella får inte umgås med kriminella. Kriminella måste förstå det de gjort och vilken skada de gjort. Personlig integritet är inget som ska ges till kriminella utan de ska alltid uppleva att de är övervakade. De ska alltid under sin behandling konfronteras med deras brott och de ska få hjälp med att hitta andra utvägar.

Sammanfattningsvis vill jag säga att vi måste ge upp den vansinniga tron att vi kan tygla alla människor med, eller hot om, fängelsestraff. Vi måste ge upp tron att brott har olika tyngd. Brottslingar begår inte bara exakt en viss typ av brott. De flesta brottslingar begår små och stora brott. Det är omständigheterna och slumpen som avgör vilket de blir "straffade" för. Vi måste istället inse att vårt samhälle och de som är en del av samhället är det vi måste skydda ifrån brottskulturen. Vi måste även visa att brottslingarna också är en del av vårt samhälle när de väl avbrutit sina brottsliga banor.

Av Johan Wedberg 11 jul 2004 11:43