Juniregn del 2

Jessica Rudin skriver om "Spår" med direkta, halvt vulgära inputs ur en intensivt inkännande sängverklighet. Vad som tilltalar mig här är de oförfalskade, sensuella känslornas mod, bejakandet av den sexuella, jordnära dynamiken och den riktigt, riktigt påtagliga kärleksfullheten. Denna skriftliga väv är så tät, att man förflyttas med och in i hennes upplevelse, vare sig man vill det eller inte. Jessica har verkligen lyckas ordlägga viktiga själsfärger ur en mycket speciell, intim stund som vi alla förmodligen har upplevt, men antagligen oftare valt en annan, mera förskönande beskrivningsvariant till. Inte helt oväntat tycker jag om det här kärlekskranka temat, stilen är figurnära och skorna som dikten banar fram sin väg i passar alldeles utmärkt. - Mersmak, Jessica!

Xerxes Wennerstierna är riktigt hög produktiv nu. Han bidrar med tolv dikter:" Jag finns", " ... med små vita moln"," Jag har hastigt rest mig upp", " Märkbart märklig", " Hemliga koder", " Ens stund på jorden", " Irrawaddy", " Körsbärsträdens blomning", " If you fuck", " Life", " Outtalade tankar" och " Ett felaktigt steg".
Här kommer jag inte närma mig alla.

Tex. är "Jag finns" bara en ren tidsspillan. Tyvärr är detta det minst smärtsamma jag har att säga om den - tack och lov - korta dikten, som bara retade upp mig. Men det är ju också ett slags lyckokast, för helt oavsett vilka känslor man förmår väcka, så har man i vart fall väckt något starkt till liv. Och det är värdefullt. Hellre en förbannad läsare än en likgiltig läsare, är troligtvis något som just Xerxes skulle kunna säga.
Xerxes är faktiskt väldigt bra på att väcka olika känslor, i vart fall i min värld. Det är litet av Dejá vu över hans framtoning, som jag inte blir riktigt klok på. Vi får väl se vart det leder.

Annars är dikten "Hemliga koder" mycket av godo, även om jag är lite osams med Xerxes vad gäller det här med radklyvningen. Dikten bär oväntat iväg och spretar ut i långa enradare som endast tycks byta rad för att det absolut inte finns mer plats att skriva ännu längre på, och det förefaller mig vara en obegriplig anfäktelse av självsabotage. Han väljer förstås själv. Men: "Voffor gör han på dette vise?" Texten är emellertid rasande bra och utbrister inledningsvis:. / Jag odlar mitt geni i mörkröd jord nära det fördolda/ - Ja, det är jag helt säker på att han gör. För bl.a. "If you fuck.." och "Körsbärsträdens blomning" är helt enkelt alldeles förträffliga. Jag citerar ingenting, med risk att förstöra helhetskänslan, utan ber er istället läsa dikterna i helheter.

Karolina Alriksson berättar med dikten " Jag vill ha..." detaljerat hur en avsugning går till, trodde jag, och ansåg - som ni förstår - att här gick ju definitivt gränsen för vad jag fann erotiskt försvarbart. I mina ögon frambar den här dikten tydlig brist på genuin inlevelse, i vart fall barmhärtig teknik, men det hela ordnade upp sig mot slutet när jag fick klart för mig att det var jordgubbar det var frågan om här. -Inte vad jag trodde, alltså. Där satt jag och skämdes med överraskningsmomentet skrivet över näsan och fick med viss förargelse sudda bort den feta, röda bocken i marginalen, som jag var utdömande, snabb nog att hinna rita dit, innan jag läst klart: "Att det ska vara så svårt…"…muttrade jag och suddade…."..att låta bli att…l u r a…mig…på det här sättet…jag kanske har svagt hjärta och.."

Nå, det sista var förstås bara symboliskt talat. Hjärtat är stort, starkt och sitter så vitt jag känner till på rätt ställe, och det gör helt klart Karolinas också. Ser uppriktigt sagt verkligen fram emot att läsa mer av henne framöver, bravo!


Maria Brundin skriver vackert i dikterna" I fjärils skepnad" och " Bilder". Särskilt intresserad blir jag av inledningen till "Bilder", som i tredje raden erbjuder något lika oväntat som mycket välfunnet: …./ser en krabba i bottenlös förtvivlan/
Det här vill jag läsa mer om, känner jag. Men det blir inte mer. Kanske därför efterlyser jag mera sådant i Marias diktning, som ibland tycks trampa lite fel i krinolinfållarna och snubbla framlänges i alltför lättvindiga formuleringar? Det är som om Maria inte alltid ger dikterna den tid de behöver till att fånga in sina rätta metaforer, låta dom sjunka in på plats. Nöjer hon sig med dom ersättningar som hinner fram först?
"I fjärils skepnad" kan ges en andlig tolkning, temat är inspirerande, men även här finner jag några krystade s.k. nödlösningar som tycks "få duga" i väntan på det som Maria visat sig vara bland de bästa på, nämligen sådana riktigt, riktigt andtagande liknelser som i tredje raden av "Bilder" och, förstås, i många andra ur hennes diktskörd.

David Larsson bidrar med " Borttyning" och " Den stora dagen". Säga vad man vill om unge David, men i "Borttyning" tror jag visst att han har lyckats riktigt bra.Det är en sådan här ordslinga som man får en omedelbar lust att höra musik till: /Ensamheten omger/ tystnaden skriker/ längtade du inte/ väggarnas omfamning/ är inte lika angenäm/
Vemodet är sövande vackert, det är den typen av vemod som känns märkligt besläktad med nostalgi och därför inte gör så ont, utan mera ömmar längtansfullt. I "Den stora dagen" finner jag filosofiska, angelägna tankar kring våra ganska hänsynslösa traditioner och kulturer, inte minst ifråga om mat:
/ Djuren handlas/löken klipps /..nu.. /Blodet insups/ skratten ekar /Huvudena rullar/ elden flammar /helvete bryter ut /skratten dör ut/ över../ var det roligt?/ vi ses nästa år../
Bortsett från just det citerade och det etiskt ifrågasättande budskapet, så kan man finna att det är både djup och charm som är förnamnet till Davids texter. Han har en ärlig metaforbank som han öser friskt vatten ur. Det finns ingen anledning att vänta sig annat än mycket av honom i framtiden, för han kommer med största sannolikhet att leva upp till det mesta.

Stefan Persson bidrar med " En liten dikt om förälskelse", " My heart is like a burning flower", " I So Le Rad", " Sluta inte", och " En död prince... mjukpack.". Också här finns mycket av charmvaran. Bästa bidraget är den sistnämnda. Självförtroendet är det inget fel på, och det är bra:

/ Jag ska dö idag/en smula i alla fall/sen ska jag sopa mattan/ med alla ickepoeter/själlösa kryp/och skriva de vackraste ord/som någonsin setts/ …./ jag ska skriva /om hav utan slut/jag ska skriva/om änglar/som dör liksom jag/
Visst. Vad mig anbelangar har han redan skrivit, i vart fall, o m de nästan vackraste ord som har setts, för skriver man om änglar, hav, ickepoeter och röda Prince - i samma text - så måste man åtminstone ha kommit en bra bit på väg. Tanken till texten är originell, och sådant vet man smickrar alltid in sig hos mig. Det jag har plockat ut, citerat, av dikten är vad jag personligen vill spara av den. Även om hav och änglar är vackra metaforer, så har det tyvärr gått inflation i dem. Stefan gör emellertid en ytterst trevlig räddning av det hela, genom att göra änglarna lika dödliga som honom själv. Vet inte hur medveten Stefan själv är om den räddningen, men den måste jag ändå ge en extra eloge för. -Faktiskt, så förälskade jag mig oväntat mycket i den döde, röde princen.

Så:
Nominerade från sista veckorna i juni och början av juli är:

- Karina Martinsson
- Xerxes Wennerstierna
- Stefan Persson


Lev väl, och njut av såväl sommaren som av skapandets obegränsade möjligheter!

Av Isabella Mendrix 06 jul 2004 09:17