Helt perfekt?

En gång blev jag med hjälp av någonslags drog lite påtänd, lagom hög, så att en del insikter som annars ligger lagom latenta därmed stod upp i kristallklar dager allt medan intrycken från den närvarande verkligheten på ett för själshälsan ökänt farligt sätt försvann i ett märkligt töcken.

I detta tillstånd ställde jag mig själv en fråga, eller snarare framförde mig ett påstående, som nu efter många år fortfarande är lika aktuell. Jag vill på intet sätt tillbaka till det tillstånd jag befann mig i, för det har jag byggt upp en egen aversion som innefattar alla konstgjorda medel som påstås droga medvetandet och därigenom förvränga det normala sättet att uppfatta världen.

Det sätt vi med födsel fått att se och tolka omgivningen, förefaller vara den som enligt vår personlighet passar oss bäst. Den utmanar tillräckligt både förnuft och omdöme och ger oss de krav vi utan hjälp av dylik yttre inverkan är avsedda att klara av.

Alla klarar det inte. Därför anser jag alla droger vara avsedda endast för dem som kan handskas med dem.
Missbruk är det när vårt normala tillstånd och beteende blir påverkat i så hög grad att det skadats.

Mitt tillstånd då var så klart att jag ännu efter ett otal år exakt kan komma ihåg vad som rörde sig i min hjärna. De andra vid samma bord som jag förde ett samtal vars innehåll helt stod och föll på den för mig så oerhört revolutionerade insikt jag kommit till och därmed på intet sätt undanhöll dem.

Jag hade lösningen, alla gåtor i världen, alla problem stora som hus föll platt till marken av min fantastiska klarsynthet som tillkommit mig som en skänk från ovan där vi satt och åt torra plommon som smakade som himmelsk manna. Att suga på dessa stenhårda torkade plommon, låta dem långsamt lösas upp av saliven och ge tänderna den välbehövliga motion som gav hjärnan det tillskott av blod som behövdes för att utveckla tankegången jag fått samtidigt som smaken av det söta plommonet växte var ett tillstånd av enkel euforisk lycka.

De andra försökte utveckla ett samtal, flere spörsmål dryftades, men alla föll på mitt heureka. Jag hade det, gåtan till den Gordiska knuten, Columbi ägg var inget mot min lösning. De gav upp. Jag förstod, var full av förståelse och godhet, naturligtvis, man är väl ödmjuk, för detta var min stora lösning på livets alla problem dendär kvällen, på en liten holme i den inre skärgården i vår vackra nordiska sommarnatt;

"Allt beror på vad det jämförs med!"

Av Solveig Sjöskog 06 jul 2004 09:19