En ögonblicksbild av en bonuskväll

För första gången på flera dagar regnade det inte, men det var säkert kyligt i luften. Den lilla byn i Norrland är omtalad för tre saker; en guldrusch som kom av sig; "Böndagshelgen" som är en kvarleva från bondesamhället och fortfarande firas där och ingen annanstans i landet; och att den toppar regnligan i alla kvällstidningar sommar efter sommar. Att kvällssolen sken måste alltså ha känts som en bonus. Är det därför de ser så uppspelta ut?

Pojkarna på bilden är bröder. De har precis badat och har tagit på sig sina urtvättade pyjamasar, sådana där det var så svårt att inte pilla hål på där tyget var slitet, där sömmarna sprack och den ursprungliga färgen bleknade efter bara några tvättar.

Storebror, han som påminner om Macaulay Culkin i "Ensam hemma", har sin vänstra arm om lillebrors axel. Han håller en sagobok under den andra. Boken är uppslagen och om man tittar noga kan man se Nicke Nyfiken på cykel. Pojkarnas fötter är solbrända, det måste ha hänt innan de kom till den regniga byn i Norrland.

Den där mattan innanför dörren är knottrig och av ett gummimaterial, säkert med livstidsgaranti. Det ser ut som om den yngre av bröderna, han som till mammas förundran ser ut som solstickepojken, tycker att det kittlar lite under fötterna.

Verandans fönsterglas ser ut att vara "munblåsta". Kvällssolen som skiner in genom rutorna bildar ett mönster på väggen bakom pojkarna. Det ser nästan ut som rinnande vatten. Det kanske regnade i alla fall? Trolskt solregn? "Titta! Solen skiner fast det regnar!" Nej, det regnade inte den där bonuskvällen.

Färgen på ytterdörren har flagnat. Gardinen som sitter fastspänd innanför glasrutan i dörren gjorde verandan lite mer ombonad, även om den inte var till för att finsitta i. Ingenting i huset från tidigt tjugotal fanns där för fåfängans skull. Människorna som hade bott där brukade jorden och anpassade sig tålmodigt efter årstidernas växlingar. Kaffe drack man på fat, tillbakalutad mot diskbänken, efter att man mjölkat korna. Inte innan. Verandakaffe drack bara tillgjorda sörlänningar.

De båda pojkarna är stockholmare i andra generationen. Men deras mormor är född på gården och deras mamma tillbringade alla sina somrar där som liten. Det har säkert präglat henne, eftersom hon kan kåsera så här kring ett tolv år gammalt foto av sina söner, som numera är huvudet längre än henne själv och varken sover i pyjamas eller läser Nicke Nyfiken. Till vardags sitter fotot på kylskåpsdörren som en påminnelse om att livet är fyllt av bonuskvällar. Har man inget foto kan det räcka med att ta av sig barfota och ställa sig på en knottrig gummimatta och blunda.

Av Anna-Carin Collin 06 jul 2004 07:46