Juniregn del 1

Jag är inte van vid det här, tänkte jag häromdagen när jag samlade in ytterligare bidrag till poesiskolan. Om ni tror att nomineringsarbetet är enkelt och är avklarat på en kvart, då tror ni alldeles fel.

Det här är en hjärtesak och hjärtesaker ska man ta god tid på sig att sköta om med både vidöppen själ och största eftertänksamhet. Och en nypa salt. Som de flesta nog redan förstått har jag av tidsskäl behövt förekomma vad som egentligen skulle hända först i juli, då nomineringarna var planerade att övergå till "bara" två gånger i månaden. Den här omgången handlar därför om de sista veckorna i juni fram till denna söndag, och jag hoppas att detta inte skapar alltför stor förvirrelse hos er.

Omgången utgörs av ett stort och tufft gäng, om inte mindre än elva begåvade diktare. De är som följer:

Karina Martinsson, David Larsson, Stefan Persson, Karolina Alriksson, Linda Björling, Margareth Osju, Jan Högström, Jessica Rudin, Florence Hofvander, Xerxes Wennerstierna och Maria Brundin. Jag hoppas vid Gud att ingen har undgått mig nu.

Det är lika bra att jag kokar mig rikligt med starkt kaffe och kastar mig in i allt detta härliga ordflöde med både seglarstövlar, regnställ och vattenskyddade läsglasögon i beredskap- med en omedelbar verkan. Det här blir nämligen lite som att paddla kanot i mycket jämt stridande forsar. Valet var svårt! Inte blir det bättre av att vädret erbjuder slagregn och kastar vildrufsiga, snålkalla vindar omkring sig. Man får vara påklädd, balanserad och uppmärksam. För allt man är värd.


Karina Martinsson bidrar den här gången med "Tålamod",
" Förvirring", " En vit fläck" och " Dyrk och nycklar". En vit fläck på kartan kan, mycket riktigt, visa sig innehålla allt och ingenting. Det beror på hur man ser det. Det skymtar här en återhållen humor mellan besvikelsens stammar,som jag finner ganska så trivsam. Karina övergår till att öppna en man med dyrk, och där kan man egentligen också finna vad som helst vita fläckar?. Karina finner udda nycklar utan rost och istappars vapenskrammel som göms under spegelglas. Dikten är genomtänkt och den är väldigt lätt att älska.

"Tålamod" är en smått filosofisk hyllning till den jämnmodiga toleransen och dess prövningar. Dikten "Förvirring" tycker jag särskilt mycket om bland Karinas bidrag, inledningen naglar fast vad resten handlar om: /Du bär din förvirring i kupade händer/…detta åtföljs tyvärr av en förklaring till h u r den här förvirringen bärs, vilket jag finner totalt överflödigt och den tar udden av den annars så starka öppningen. Vidare: /På ytan en svaghet, i sanning/ett verkningsfullt vapen/ och : /En förklaring in blanco till kommande skulder/du oskyldigt samlar, med vidöppen blick/
Det här är en skicklig vändning som också låter sig bli sin egen sammanbindning, dikten har nämligen nästan allt man kan önska sig. Den återanvänder sig själv maximalt och blir på så vis nästintill helgjuten. Jag är full av beundran.


Linda Björling, hon "Ber om tid", hon. Det kan vara allt som finns kvar att be om, när tillvarons enkelhet välts över ände och objudna sanningar lagt upp sina kort på bordet för att på så vis undanröja varje uns av kvarvarande tvivel. Temat friar bra och Linda vet hur att formulera den här tomheten, även om jag inte tycker att framställningsformen, som hon har valt, är så lyckad. Upplever litet av att dikten ännu inte är bearbetad och riktigt klar, är det så?

Margareth Osju bidrar med " Den långa vägen hem", " På tal om annat", " Halsband av kaffebönor, Cecilia". Av dessa föll jag särskilt tungt och igenkännande in mellan raderna på en, "Den långa vägen hem", och i den andades jag ut, och andades in. En härlig berättelse, där det burleska rörs samman med det tragiska, det typiska med det exotiska och det nyktra med det bakfulla. Och mitt i alltihop; en halt åsna.
/ Jag kröp på alla fyra och lämnade det där rummet /som alltid andades ut, som alltid andades in/en ångest som fick mitt hjärta att slå sig sjukt./
Här får man sig en liten stillsam B.Afzeliuskänsla till livs, den där djupt gripande känslan som byggs upp med-, och tillförts anstrykningar av både kamplust, vilja och en jajädrariminsjäl-låga: /Jag tog mig i kragen och reste mig ur skiten/ köpte mig en blomma, en sammetsvart ros/för att söka upp mitt öde/ Margareth, med en symbolisk hand mot mitt hjärta vill jag få uttrycka ett stort tack för den här och de övriga litterära upplevelserna. Bra!

Jan Högström bidrar med " Tankar och hjärtan", " Min klippbok" och " Honungsblomma". Jan hyser förkärlek till rim, vilket naturligtvis skapar en annan svårighetsgrad. Rim begränsar i regel språkmöjligheternas vändkretsar rejält. Rim är fantastiskt roligt att experimentera med, men ytterst få diktare lyckas få budskap, rim och dess disciplinerade tempo att sammanfalla på ett otvunget och självklart sätt, utan att fastna i tautologi och tacksamma standarfraser. Det brukar vara alldeles för frestande att falla in klyschor i utslitna metaforer, för att få rimmen att gå ihop.

Jans bilder är vackra, men lämnar tyvärr ingen eftersmak alls - de förångas likt vattendroppar i solsken. Boven i dramat är förmodligen rimformen. Kanske skulle de här bilderna ha allt att vinna på att vara utan den här sortens språkliga tvångströja? Rim är i sanning en oerhört krävande och kvävande skrivkamrat, som man för det mesta klarar sig bättre utan - få syns mig vara äkta kallade till denna konst. Det här innebär absolut inte att dikterna saknar vare sig mål, färg och mening. Talangen finns oförnekligen där och jag är helt övertygad om att Jan skulle blomma ut och överträffa sig själv, om han övergav rimmen för ett ögonblick och provade med ge sig själv helt fri.

Florence Hofvander, är däremot "I fullständig frihet". Mja, i vart fall heter en av dikterna så. Det är i fritt skick som hon misstänker att hon kan slå världen med häpnad och kasta sig ner i avgrunderna för att tolka tystnaden. - Makalösa, hisnande bildspel bjuder hon på här. Hon räknar upp överväldigande frihetsupplevelser och utmaningar som hon skulle vilja förverkliga, bara.../ för att sedan fylla omgivningen med tillit./
Möjligen blir det aningen för mycket av allt detta uppräknade goda, innan man når dithän? Jag är nästan säker på att det här går att strama upp till något helt fantastiskt med bara en skickligt använd uteslutningsmetod.

I "Silverfiskar" zappar hon omkring i ögonblick och stunder av frusen lycka. Hon hör silverfiskar bygga bo hur låter det? och leker med tanken på att ha ett eget liv. Också detta känns både märkvärdigt och träffande, det kittlar både den egna föreställningsförmågan och nyfikenheten. Florence har förmågan att väga förväntansfullheten inom läsaren i samma hand som hon väger pennan, för att i sina diktslut plötsligt öppna handen och släppa ut en final med vingar på. Mycket effektfullt. Men hon har en Ormsång också. Eller en "Ormgasm". Den är smårolig….:
/ slinker in /här hos dig/drar fram en bok/om Kama sutra/. - Läs gärna fortsättningen på den.


fortsättning i del 2

Av Isabella Mendrix 05 jul 2004 12:23