EM: Vägen är utstakad!

Som jag skrev tidigare så kunde detta gå vägen. Jag gör som Pappa Alois akvarellmålande son. Jag citerar mig själv:

"Vägen till det heter Zlatan. Zlatan har i Champions Leauge visat att det inte finns en back i världen som går säker. I en match mot Inter drog han världens bäste markeringsspelare, Marco Materrazzi, ett par gånger och när
han ville. Lyckas Zlatan lyckas vi göra mål."

Jag tror Zlatan lyckades.

Vi vet nu vad Italien verkligen är gjorda av. Med eller utan Totti. Utan Totti saknade man en playmaker vilket är en förutsättning om man skall spela direktspel. Direktspel är en taktik som går ut på att så fort som det bara är möjligt, kontring eller ej, få bollen till sina vassaste anfallsvapen med vilken typ av passningar som helst. Detta förutsätter att Anfallarna kan möta ordentligt, spela lite med ryggen vänd mot målet ibland och med det numerära underläget på innermittfältet så kunde inte de överarbetade Linderoth och Svensson plocka upp den bollmottagande anfallaren strax framför vår backlinje.

Det är ett evigt dilemma det där med "hålet". Hålet kallas den yta mellan mittfältet och försvaret. Ända sedan Italienarna uppfann "mezzopunta", den släpande forwarden, så har denna roll förfinats och utvecklats. Världsspelare som Bergkamp, Zola och Cantona var utmärkta sådana oavsett om de kallas släpande forward, shadowstriker etc. Paradoxalt nog är Totti just en sådan och utan honom kunde nu Del Piero och Cassano bryta in eller ut genom detta hål och skapade oreda. Cassano spelade ut och ville inte spara på något. Med ett minimum av lite tur hade han och Del Piero kunnat orsaka 3-0 till Italien, men tur hade även tillåtit vår "Bosnian Bomber" att få trycka till 1-0 på Ljungbergs klack.

1-0 kom och Cassano nickade in den arrogant på huk och därefter lydde orderna att man skulle ha en till. Strax innan halvtidsvila och dessförinnan gjorde man nästan allt för att få dit den med sviktade Mellberg och Jacobsson - och det gjorde de i markeringarna - så fanns där Isaksson. Vår store Isaksson. En kompis till mig, Micke, sade kanske för en fem år sedan någonting; "Han åker till Juventus nu, fatta vad bra han kommer vara för EM-04". Rätt för bra var han. Isaksson uppvisade ett positionsspel som mer hör hemma hos luttrade 33 åringar på sin peak. Hans reflexer och snabbhet för att vara så lång och gänglig är näst intill skrämmande och han är jämn! Isaksson är klar för Rennes. Han kommer inte att vara där länge.

Den andra halvleken var över oss och här hände det grejer. Bland annat packade Italien kollektivt ihop. Sakta och säkert så tog den Italienska förbannelsen överhanden. Sedan Italien uppfann defensivfotbollen, catenaccion, har man börjat backa hem för tidigt när man fått sin enmålsledning. Trappatoni ville verkligen häva denna med ett mål till i första halvleken men catenaccion är klippt och skuren för Italien. Det är ingen taktik som den gamle tränaren Rivera hittade på i forna tider. Den växte fram ur den Italienska mentaliteten och den frodas på feghet och denna antidygd har Italiens landslag gott om.

Trappatoni skall emellertid inte klandra sitt lag alltför hårt för det finns inga klockrena försvar när Sverige börjar trilla fotboll på motståndarnas planhalva nuförtiden. Ni kan få ha vilka balla, latinska efternamn, artistnamn ni vill. Det hjälper ändå inte om man har Larsson, Ljungberg och Zlatan i form. Vi spelar bollen efter marken och har klackar, överlämningar, väggspel och en fantasi som jag inte sett i svensk landslagsfotboll under mitt liv. Må vara att en väldig massa av dessa trix inte gick hem för det är när vi spelar så här som Fredrik Ljungberg verkar känna igen sig och hans löpningar utan boll blir arsenalska och effektiva.

Visst blev spelet en aning bättre när Kim Källström kom in. Vi fick en playmaker med stort P men likväl slogs det bort frisparkar och hörnor som om det vore träning. Lars/Tommys budskap inför andra kunde synas i Källström
främst men även andra spelare:

Tempot!

När tempot höjdes i andra halvlek fick Italienarna problem. Anledningen till detta är att Italienska klubblag sedan länge har nått en punkt att man tillämpar för mycket taktik vilket tar sig direkt uttryck på såväl spelglädje som fart. Italienska ligans raka motsats till detta heter Premier
Leauge och där har lagen sedan länge just tillämpat tempohöjning när man mött Italienska lag i cupspel. Tempot ökade och vi strömmade fram in i straffområdet som påminde om ett stort lämmeltåg.

En tilltrasslad situation. Mellberg hoppas och jag tänker "Nu blåser de frispark, det gör de alltid" sen gör Zlatan det där lilla extra. En klack i luften på volley. Tur? Visst men bara det att komma på att klacka i den där situationen när så mycket står på spel, när huvud och ben värker är ett signum av en världsspelare.

När Zlatan blev utbytt i matchen mot Bulgarien tyckte jag det var lite väl ego att själv riva ned och beställa applåder åt sig själv. Nu kan du, son av Ibrahim, göra det hela gångvägen hem till Malmö om du vill.

Vi följer med dig du helige man. Hela vägen. Den utstakade vägen.

Av SHQ 19 jun 2004 00:44