Mina ludna alter egon

På min dator sitter två små nallar. En är crémefärgad och en är som ljus nougat. Jag blir varm om hjärtat varje gång jag tittar på dem; de ser så snälla och mjuka och värnlösa ut.

Den ljusa är störst, ungefär tolv centimeter från hjässan till den lilla bak han sitter på. Han ler frimodigt och tittar mej rakt i ögonen med sina pepparkorn. Hans korta små ben pekar brett utåt sidorna och mellan dem sitter en Buddha av brons som når honom nästan till hakan har nallar hakor?. Fast de är så olika passar de ihop; nallen personifierar buddhismens väsen med sin mildhet och sin förmåga att leva i nuet. Han ser ut att vara fullständigt nöjd med sin tillvaro där på min datorkant, oavvänt betraktar han mej med road min. Hans ena öra står rakt upp, det andra är lite framåtfällt och ger honom ett sorglöst och charmfullt slarvigt utseende.

Men lilla Nougat är jag bekymrad för. Han verkar osäker, nästan rädd och har alltid ena tassen höjd som till skydd. Till och med hans runda fotsulor har en attityd av försvar. Han håller huvudet lite nerböjt och det gör munnen ängslig och reserverad. Båda öronen slokar och ena ögat ser halvslutet ut. Pälsen växer delvis ner över ögonen och skymmer hans blick. Han har samma svarta klara ögon som sin granne, jag har tittat efter, men han vill inte se eller ses för mycket. Ofta vrider jag på honom så att han ska se rakt fram men inom kort tittar han åt sidan igen, som om han inte vågar lita på mej. Den här nallen mår inte bra, det är helt klart.

Kanske är det här bara som jag ser vad jag förväntar mej. Ju mer jag tittar på dem desto mer inser jag hur det är: De här två nallarna är mina alter egon och jag slits lika hjälplöst mellan dem som pinnen mellan två lekande hundar. Det är inte jag som bestämmer nalle för dagen. Ibland är jag kaxig och fylld av självförtroende, ibland är jag inte värd ett vitten. Och ibland är jag båda: Den ljusa som förvånat undrar varför Nougat darrar på rösten, eller Nougat som räddhågat tittar på medan den ljusa tar för sig.

Men ändå vill jag ha dem båda. Om den ljusa blev ensam kvar är jag rädd att hybris skulle råda och att jag skulle bli odräglig för min omgivning. Kanske det rentav är Nougats uppgift, att skapa balans i min tillvaro? Ett lagom mått av ödmjukhet som motvikt till den känsla av omnipotens som ibland hotar att ta över. När jag tänker efter blir jag ganska nöjd. Jag behöver ju Nougat lika mycket som han behöver mej! Jag ska bara sluta grubbla så mycket över hur han mår utan acceptera honom som han är. Den ljusa är ändå starkast och kanske lär de sig samarbeta till sist istället för att bara sitta där stumma, sida vid sida.

Av Ingrid Wennerhag 12 jun 2004 17:58