Det var bättre på Hitlers tid

De vackra blågula flaggan, utanför mitt fönster, riktigt sträcker ut sig. Av stolthet kanske från fornstora dar? Jag tror inte det.

Idag den 6 juni är det sextio år sedan D dagen . Då fick vi aldrig reda på hur heroiskt unga män dog för vår frihet. Många tusen, alla med mödrar och andra släktingar och vänner. Först, nu många år senare, får vi filmer om "Den längsta dagen" .

Mer verklighet var det, den soliga sommardag 1944, då cykelturen gick till Bulltofta. Kanske kom det en "flygande fästning", som skulle nödlanda?
Inte en, utan mellan 10 och 20. Har försökt få reda på rätta förhållandet, men inte lyckats. Därför återges händelseförloppet efter minnet så gott det går.

Från öster kommer den första. Säkerligen väntad, då ambulans, brandkår, rödakorspersonal och poliser omedelbart var på plats.
Några från planets besättning kom själva ut, resten hämtades av hjälpande händer. Planen fortsatte att komma, en del oskadade, några med bara en motor igång, andra brinnande. Bulltofta är känt för sina kullar och flera av planen kom inte över, en del slog runt. Vi blev fler och fler som trängdes på restaurangen takservering och förskräcktes utav detta hemska skådespel. Ambulanser med sårade - andra med döda. Märkte och hörde förtvivlan från överlevande, som såg sina kamrater åka iväg.

Nästa minne var, när de vita bussarna kom, med befriade lägerfångar. Dessa, torterade, utmärglade människor kom hit, fick vård och kunde senare vittna, om sadismen, hos de tyska vakterna.
Bland de sistnämnda var många kvinnor.
I en skola, vid morfars hus i Apelgatan, Lund, inkvarterades många. Synen av dessa, som nu fick lite luft i frihet, glömmer jag aldrig. Skriken från de, som ännu inte fattat, att de var räddade, ringer ännu i mina öron. Ingen av oss förstod, att detta var civiliserades människors verk.

Greve Folke Bernadotte stod bakom hela räddningsaktionen.
Blev senare mördad då han i FN,s regi försökte medla fred mellan judar och palestinier. Mördarna gick fria.

Fredsdagen 4 maj då amiral Dönitz kapitulerade till Montgomery. Firades först den 5 maj efter det att Eisenhower från sitt högkvarter tillkännagivet att den var villkorslös. Jublet visste inte till sig överallt i hela fria världen.

Själv jobba jag som tredjekock på Hotell Kramer i Malmö.
Hovmästarn kom med beställningar till köket. Snart visade det sig att kycklingarna skulle ta slut. En vårkyckling på den tiden var knytnävstora samt skulle räcka till två personer. Delikatess vid denna tid. Vilthandlare Lång hade sin butik på Adelgatan. Samma, som personalingången och varuintaget. Nu var det, att iklädd rutiga byxor, vit rock samt träskor springa dit. Samla kycklingbenen mellan fingrarna, huvuden nedåt vingarna utspridda, det hela blev två fjäderbollar. Lustigheten var inte att ta miste på och glada människor hejade på .

Köttboden var nästa anhalt. Rensa. plocka upp till köket.
Äntligen färdig, när köksmästaren ropade om det fanns fler fåglar.
- Nej färdig, svarade jag.
Ovanifrån, åtfölj av en svordom kom ytterligare ett fjäderfä. Detta hade jag tappat på gatan, utan att märka något. En snäll person hade lämnat in det i porten.

Fort gick kvällen. Gästerna skickade ut drinkar och stämningen var hög i alla avdelningar.

Efter stängningsdags gick marschen ut till Ribbershus och tyskarnas legation. Här stod vi och skanderande någon timma. Stenkastning var inte uppfunnen.

Ja, hur gick det för Tyskland? Från ruiner, till rikast i världen kan väl ingen förneka, men det är en annan historia.

I parken träffar jag ofta en tyskfödd äldre gentleman. Vi är på ålder med varann och tonen kan vara rå, men hjärtlig.
- Hur kunde Du gå in i Hitler-Jugend? frågar jag.
- Alla var med, min syster tillhörde BDM. Inga andra organisationer var tillåtna. Blev indoktrinerade, vi trodde på våra ledare. Hitler var den store, omgiven av våra idoler.

Ingen arbetslöshet, rikligt med mat och pengar. Judar som skickades iväg, fick en naturlig förklaring, från någon partikamrat med högre post. Först när bomberna började falla, insåg vi allvaret. 14 år och utkommenderad på gatan, för uppröjning. Grus och sten skulle upp på en vagn, hittade vi något, som tillhörde någon kropp
skulle detta läggas i en täckt vagn, för krigsmoralens skull. Det var många armar och ben jag bar bort. Hela kroppar, då hjälptes vi åt.

Jag minns en gång när en skadad häst låg på gatan och skriade. Folk kom och började karva köttstycken innan den var död. Svälten har inga gränser. Efter den dagen har jag aldrig ätit kött.

Oavsett vilket, före kriget hade vi det bra i Tyskland med Hitler vid makten, avslutar före detta nazisten sin förklaring.
Skall jag döma?
Ingen vet vad, som hänt mig, i samma situation.

Funderar ofta på om D-dagen inte kommit och ryssarna med sina kolossala resurser av "kanonmat" fått fortsätta. Vad hade blivit av oss? Hade Europa blivit en öststat och isåfall, när hade befrielsen kommit?
Inget debattämne, bara en personlig tanke.

Av Lennart Ekman 12 jun 2004 17:10