Den ultimata ensamheten

När jag är övertygad,
om att nattens tysta mörker har kommit
och huset har lagt sig till ro
går jag runt och släcker alla lampor
tänder ett stearinljus och sätter mig i min lilla vrå
frusen inombords drar jag täcket över mig.

När jag är övertygad,
om att ingen ser mig, lyssnar jag på sånger
som väcker för många gamla minnen
och låter masken falla som döljer mina hemligheter,
medan jag försöker lite tafatt att omfamna mig själv
när smärtan inombords gör som mest ont.

När jag är övertygad,
om att ingen kan störa mig i min ensamhet,
blundar jag och saknar någon vid min sida
och känner en skärande smärta av saknad.
Jag lutar mig framåt och kramar om mig själv
och försöker andas bort den ihållande tomheten.

När jag är övertygad att ingen kan se mig,
gråter jag tyst för att inte väcka någon
och försöker hålla om mig i min förtvivlan
medan smärtan river inombords.

När jag är övertygad,
om att ingen tar mig på bar gärning,
somnar jag utmattad och ensam på min soffa
och vaknar mitt i natten darrande av köld.

När jag är övertygad att ingen ser mig,
ligger jag klarvaken med trötthetens armar om halsen
vrider mig oroligt i sängen, timme efter timme
frusen inombords och inväntar gryningens första ljus.


© Margareth Osju

Av Margareth Osju 03 jun 2004 11:51