Kungen - den ultimata chefen

Hur många var det nu som slog på teven och smygkikade på det danska prinsbröllopet? Det var säkert åtskilliga. För vi gillar sådant där de flesta av oss. Det vet jag, för det har jag statistik på. Och vi är säkert bra många som kommer att sitta som klistrade framför teven när Vickan, eller Madde eller ja, när någon av DEM gifter sig. Men det vill vi inte gärna låtsas om. Och nu får ni veta varför vi inte vill det.

Dagens svenska monarki tillfredställer vårt hemliga och skamliga behov av hierarkier! Skamliga? Ja. Hemliga? Ja! För vi svenskar anser oss vara världens i särklass mest demokratiska folk. Här är en ann så god som en ann! Och dessa tankar är oss så kära, så kära.

Så om någon undrar om det finns hierarkier i det långsmala landet i norr säger vi: Nej, usch och fy! Vi sysslar inte med sådant! Däremot går det utmärkt att köra lite herre- och slavlekar i radhuskällaren. Helt accepterat och inget att orda om. Men hierarkier i samhället? Kommer inte på fråga!

Det är bara det att vi innerst inne vet att det är något som inte stämmer. Innerst inne finns en skimrande hemlighet: Undersåtens längtan efter härskaren.

Det är nämligen så att vi är jätterädda. Rädda som pensionerade kvällstidningsköpare. Och eftersom vi är rädda vill vi ha säkerhet. Men säkerhet kräver överhet. Och en överhet har en härskare. Men en svensk härskare ska vara mild och snäll. Och nu slår vi på teven, och flaggorna kommer fram. Och se där! Vi ser honom framför oss, inte sant? Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte. Kung. Och vi blir glada.

För han är ju den ultimata chefen. Kungen och hans och trevligt sportiga familj. Han är chefen men ändå inte. Han är varumärket "Vår snälla ofarliga chef". Han har pengar men ingen makt. Han har position men ingen pondus. Han har det finaste huset av alla men ingen bor där.

Och det är precis som vi vill ha det. Vi vill ha någon som är både och. Någon som är, men ändå inte. Någon som kan och får, men ändå inte. Vi vill ha någon ovanför som bestämmer men ändå inte. Och sådan är han, Kung Folke Hubertus, och han visar vägen för oss alla.
För vi har tagit bort alla hans befogenheter i sann demokratiskt anda och skäller ut honom i pressen om han öppnar munnen en millimeter för mycket.

Underbart fint! Columbi ägg! Härskare utan hierarki! Hurra!

Men allting kostar. Det kostar att låtsas att det inte finns makt, att det inte behövs makt, att det inte behövs hierarkier, att det inte behövs skillnader. Jo, visst är det så. Men hur mycket kostar det då? Häng med så ska jag visa er svaret.

Vi har nu placerat oss säkert och diskret i ett hotellrum mittemot rikets egentliga hjärta: Det topphemliga centraldepartementet. Vi har hittat det perfekta svenska rikets enda svaga punkt, ett fönster med slarvigt monterad persienn. Vi har en kamera med bra zoom. Vi zoomar in en av tjänstemännen i de bakre rummen. En av de som finns bakom galjonsfigurerna vi ser i teve.

Han sitter med ryggen mot oss. Vi kan se hans dataskärm. Han har en kaffekopp. Han tar en klunk. Det är han som sköter kostnadsfrågan. Hur ska den lösas? Nu får han en idé och kommer till liv! Han lägger händerna på tangentbordet. Han skriver snabbt och vant. Han lutar sig tillbaka. Vad står det på skärmen? Vad är det för rubrik på texten?

Rubriken är: ALLMÄN SKATTEHÖJNING IGEN. Han, som hör till dem som egentligen bestämmer, klipper ur texten ur sitt dokument och skickar den i mail till verkschefen. Han tar sin gråa kavaj och släntrar ut ur rummet. Han som egentligen bestämmer är nöjd med sig själv. Det har varit en bra dag i statens tjänst. Snart är vi där, tänker han när han går ner för trapporna. Snart är vi där. Hundra procent i skatt, direkt till departementet. Och där bestämmer vi, tänker han.

För egentligen vet ni: Det kostar oändligt mycket att försöka göra alla till likar. Likar som alla har det precis lika bra hela tiden. Men detta faktum har vi skitit i. För vi har drogat tungt på drogen Total Rättvisa tillsammans i så många år nu. Suttit i ring, värmt den hårdraffinerade rättvisan i skeden, fyllt sprutan, dragit åt gummibandet, skjutit upp rättvisan upp i venen, släppt av på slangen och känt det underbara ruset. Och sedan gjort det igen. Och igen. Och igen. Sådär som knarkare gör.

Det var farfar som började med det som ung, sedan lärde han oss, och vi fortsätter traditionen. Och männen och kvinnorna som egentligen bestämmer, dem i rummen längst bak, de som sköter hierarkin vi trodde vi trollat bort, kommer allt närmare sitt mål för var dag vi värmer våra skedar: Landet där alla har en kungakrona i plast som de fått i ett paket från staten som tack för att de gav centraldepartementet allt de hade.

Av Magnus Löwendahl 21 maj 2004 14:27