Ut ur Gazaremsan!

När barnen äntligen har somnat skyndar jag mig, trots allt annat som borde göras, för en gångs skull direkt till TV:n för att hinna se lite av nyheterna. I Europas länder flockas folk för att se melodifestivalen men här tar politiken över som vanligt. Idag är det stor demonstration till stöd för tillbakadragandet av israeliska trupper från Gazaremsan på Rabins torg i Tel-Aviv. Till och med min man har tagit sig dit och för en gångs skull känns det som om något positivt kanske är på väg att hända, även om man knappt vågar hoppas.

Här hävdar många, motsägelsefullt nog, att bara en högerregering skulle kunna skapa fred. Om en vänsterregering skulle försöka skulle inbördeskrig bryta ut, såvida inte ledaren blev ihjälskjuten först. En högerregering däremot, skulle enligt teorin kunna få folket med sig, och eftersom det redan hänt en gång då Begin slöt fred med Egypten, får man väl anta att de har rätt. Fastän känd som en av de som varit med om att bygga upp bosättningarna, vill Sharon plötsligt dra sig ut ur Gazaremsan. När han tog upp förslaget för omrösting i sitt parti gav jag det inte mycke åtanke. Jag är liksom van vid att våra åsikter går åt vitt skilda håll. Yair min man och jag diskuterade det inte förrän han plötsligt kom hem en dag och sa att de hade pratat om det på jobbet. Tänka sig, sa han, en statsminister har på allvar lagt fram förslag om att dra sig ut ur Gazaremsan. NU, just när allt verkar fullständigt hopplöst och inga förhandlingar pågår någonstans överhuvud taget.

Att förslaget inte gick igenom var så klart att vänta men så ska det plötsligt demonstraras igen, efter några fruktansvärda dagar med döda på båda sidor. Och den här gången för något jag faktiskt håller med om. Det kanske har börjat röra på sig trots allt, så kändes det i alla fall när jag slog mig ner framför TV:n. Men efter någon minuts tittande på Shimon Peres tal börjar jag tvivla igen. Peres är trots sin internationella pouläritet inte särskilt omtyckt i Israel. Även de som håller med om hans politiska åsikter känner ofta en motvilja mot hans person. Många anklagar honom för att gjort politiken till en karriär och för att stanna kvar i den därför att han inte kan någonting annat. Personligen tror jag att han är en av de få kvarvarande idealisterna i detta land. Han fortsätter, tror jag, för sina barn och barnbarns skull. Men idag ser han sliten ut, till och med han verkar inte särskilt övertygad om det han står och säger. Han kan mycket lite av talet i alla fall de minuter jag ser utantill och karesmatisk har han aldrig varit, så lite nedstämd måste jag tillstå att jag blir. Kanske är det åldern, kanske mår han dåligt just idag, eller så håller till och med han på att ge upp. Om så är fallet finns det inget hopp kvar alls.

Just som jag skriver detta ringer Yair och säger att han är på väg hem. När jag frågar hur det har varit är hans svar inte alls nedslående. Mycket folk och bra stämning. Han verkar tycka att det varit till nytta. Hoppas han har rätt.

Av Eva Lupin 17 maj 2004 11:06