Mellan hägg och syrén...

Evigheten göms i solljuset. Från min balkong betraktar jag hur kvällen målar världen i milda pastellfärger. Den ljusgröna björkdungen, den skymningsblå himlen och den skummigt vita häggen som börjar slå ut. Även i en majnatts regntunga mörker syns en flamma av ljus, en fallande stjärna. Jag har dragit ut tältsängen på balkongen och ligger på madrassen och blickar upp mot stjärnhimlen. Nu är tid att leva, föjdas, älska till sent på natten. Nere vid piren, Vättern som öppnar på sommaren flockas alla, ungdomar och medelålders, det spelar ingen roll om det är mitt i veckan eller helg. Äter, röker, pratar, dricker, hånglar. Vårpöken står som spön i backen och jag vinglar inte hem förrän solen öppnat sina ögon och fåglarna börjat kvittra...

Mellan hägg och syrén anas doften från grannens cigg. Nu vaknar jorden till liv i ett gyllene delirium varje morgon. Hos mig har generationer av blåmesar fått lära sig att lägenhet nummer sju i trappuppgång D har uteservering året om. När jag flyttade in fröjdades jag åt små blåmesar som tog med sig sina ungar och satt på balkongräcket och pickade brödsmulor och solrosfrön. Kvittrade och hoppade in i köket på egna upptäcktsfärder. Men nöjet fick ett abrupt slut. Den gamla tanten bredvid klagade på att man inte fick mata fåglar från balkongen. Hon suckar och ojar. Så efter att ha satt upp ett litet kort på dörren med bild på en gammal kärring och texten "stoppa försurningen" slutade jag lägga ut brödsmulor. För grannsämjans skull. Men det finns alltid något att gnälla över.

Som grillröken t.ex. Förra året hade jag grillfest på balkongen och var livrädd att grannarna skulle klaga. Märkligt nog hände inget trots att rökutvecklingen fick brandlarmet att tjuta och engångsgrillen brände hål i bordet. Själv kan jag bli lite purken när alla, även glada amatörer som uppenbarligen aldrig sett framsidan på en grill, glatt tänder eld på allt brännbart. Kvällen stinker av tändvätska och kol. Förtar doften av hägg och nyklippt gräs. Men framåt tio elva på kvällen drar jag djupa andetag av grillrökfri luft och likaledes djupa klunkar av ett glas rödvin. Går ner till Vätterstrand. Sätter mig i sanden och betraktar Vätterns blanka vattenyta som reflekterar himlen i dimmiga moln av ljus som svävar ut över de tysta vågorna. En varm vårvind smeker min kind, på avstånd hörs dunket av musik. Mellan hägg...stannar tiden och evigheten göms i de vita blomklasarna. Tills vinden för med sig en doft av knoppande syrén och evigheten är förbi en sekund senare.

Av Ninna Bengtsson 13 maj 2004 11:13