En dag i Colombia på liv och död

- Dessa två herrar kommer följa med oss till restaurangen. Jag har alltid dem med. De är beväpnade med automatvapen. Bilen är inte skottsäker, men det ska vara lugnt, sa ordföranden för lärarfacket, FECODE, Jorge Guevara.

I förra veckan var jag i Colombia. Många hade varnat mig för att resa dit. Det är ett av de farligaste länderna för fackligt och politisk aktiva. Enbart under 2002 mördades 184 fackliga ledare i Colombia. Det finns därutöver 3000 personer som är kidnappade i landet. Bland dem finns företagsledare, politiskt aktiva och utlandsgäster.

Tidigare under dagen hade Michael Frühling, en svensk som leder FNs högkommissariat för mänskliga rättigheter i huvudstaden Bogota, sagt några välmenande ord om att "vara försiktig medan jag var i landet". Först nu fattade jag vad han menade. På riktigt.

Efter den middagen började jag se Colombia med andra ögon. Jag kände mig rädd och osäker ofta. Jag började också lägga märke till andra lite annorlunda saker. När jag besökte olika NGOs, frivilligorganisationer, fick jag ibland passera metalldetektorer och ofta många speciallåsta dörrar. Till och med när jag besökte landets biskopsämbete fanns det flera beväpnade vakter på området. När vi körde ner i ett köpcentras parkering öppnade vakter vårt bagageutrymme för att kolla bilen.

Att gå in i colombias parlament var ett helt projekt. Våra vakter i riksdagen hade nog bleknat av avundsjuka; fotografering, röntgade väskor och specialingångar där bara en fick plats åt gången. När jag träffade på senatorer och andra höjdare var de oftast eskorterade av en grupp livvakter.

I min ryggsäck hade jag boken "Killing Pablo" som inte bidrog till att jag kunde slappna av. Boken skildrar Pablo Escobar. Han är väl den kanske mest kända narkotika-maffioson i modern tid. Under en period på 1990-talet, när den colombianska staten fått nog av hans narkotikahandel och började jaga honom, förde han regelrätt krig mot staten. Under denna period var ett liv inte mycket värt. Escobar jagades i slutändan till döds. Men än idag är Colombia en av världens största kokainproducenter. Det är fortfarande ett av det stora skälen till våldet i landet.

Det finns därutöver två stora vänstergerillor i landet som för regelrätt krig mot regeringen. Den äldsta vänstergerillan heter FARC. En del våldsromantiker på vänsterkanten här i Sverige brukar skryta med att säga att Colombia har den äldsta gerillan i världen. För mig är det inget direkt att skryta om, snarare är det ett tecken på ett fullständigt misslyckande. Revolutionen kommer inte. FARC har stridigt i mer än 40 år och kontrollerar helt delar av landet. Men idag är också de djup involverade i narkotikahandeln och använder terror mot oskyldiga.

Det finns dessutom flera olika halvmilitärgrupper som ägs och kontrolleras av stora jordägare, narkotikabossar, m fl. Dessa står för det mesta av våldet och terrorn i landet.

Den sittande presidenten, Alvaro Uribe, vann valet för två år sedan på löften om att föra en hårdför och tuff politik mot gerillan och om ökad säkerhet i landet. Han är idag populär bland allmänheten i Colombia. Han har nämligen delvis lyckats; antalet kidnappningar, mord och tvångsförflyttningar har minskat. Siffrorna är dock skyhöga fortfarande och trots att gerillan är tillbakaträngd är den långt i från besegrad. Men priset har varit högt och många oskyldiga har drabbats.

Våld, våld och våld. Vapen, livvakter och massor av poliser. Överallt. Efter några dagar i landet var jag nästan lite psykiskt utmattad. Hur orkar man leva så här? Hur orkar man engagera sig i ett land där mord oftast är lösningen på motsättningar? Vad är det för drivkrafter som gör att man ändå orkar övervinna sin rädsla och kämpa vidare?

Av Luciano Astudillo 12 maj 2004 14:35