Världens lyckligaste man

Klockan 12.35

Gruskornen slets upp från sin väl inarbetade plats på den gamla grusvägen där ingen vandrat under lång tid. Han gjorde, för blotta ögat, små märken på sin vandring genom det karga landskapet. Uppåt, tänkte han, uppåt.

Det är outforskad mark jag går på, tänkte han vidare, men visste att människor före honom måste ha gått här. Men det steniga landskapet var främmande för hans blick och på grund av avsaknaden av vegetation, och däri skydd mot solen, brände den sakta men säker förståndet ur han sinne. Tungan klappade mot gommen för varje steg, men var för torr för att kunna väta hans torra läppar som ändå inte kunde säras då de bränt fast vid varandra.


Klockan 13.57

Till vänster om mannen utbredde sig ett stenigt landskap och till höger såg utsikten exakt likadant ut. Det enda som bröt bilden var att bakom honom lutade det ner och framför upp. Är detta helvetet, var det han försökte få fram genom en dimma av tankar som inte ville leda någonstans. Tankarna var små fragment vilka inte tycktes ha en början och inte ett slut. Ju mer solen brände, ju mindre kvar av hans förstånd fick vara kvar. Han satte sig dock inte ner för att vila utan fortsatte uppåt, steg efter steg, utan att veta varför han gjorde det han måste ha gjort.


Klockan 15.20

Solen brände inte längre lika hårt mot hans huvud utan hade lagt fokusen bakom nacken. Det var lättare att tänka nu, men vecken i bakhuvudet gjorde ont när de flyttade sig med hans vaggande. Han vågade inte känna efter med handen då han inte trodde sig ha något skinn kvar. Men trots smärtan tittade han stundtals upp mot sitt mål. Långt framför sig kunde han urskilja en topp.


Klockan 21.00

Han kunde inte bedöma hur länge det hade varit mörkt. Han kände kroppens lutning och visste att han var på rätt väg. Medveten om att han kunde ramla omkull vid minsta felsteg gjorde dock inte att han slog av på takten. Viljan att ta sig fram var för stark. Han kunde inte vända nu. Vägen bakom honom var för lång. Trots det fullständiga mörkret kunde han heller inte sätta sig och vila då detta skulle sinka honom för mycket. Jag måste hinna innan solen går upp, tänkte han. Ytterligare en dagsvandring kommer att ta livet av mig.


13 år senare

Vad hans mål var, hade han för länge sedan glömt. Varför han överhuvudtaget måste ta sig upp, hade han inte längre en aning om. Det enda han trodde, var att när han kommit högst upp, och lämnat Hades - underjordens rike - skulle han bli världens lyckligaste man.

Av John Jensen 02 maj 2004 12:36