Moder okänd

Jag tittar inte längre efter dig när jag någon gång rör mig ute bland mycket folk.
Jag har slutat undra ifall vi stött på varandra rent tillfälligtvis, vi två.
Slutat fråga mig ifall vi någon gång passerat varandra under stor brådska utan att veta vem vi nästan stött samman med i vimlet?
Eller om du någonsin stått före mig i bankomatkön ,bara så där, av en tillfällighet?
Kanske du har varit en av de gråhåriga men koketta damerna som druckit kaffe på det fina konditoriet, där jag har sjunkit ner för att ta en snabbfika?

Åren i din sommarstad vande jag mig vid att granska alla damer i en viss ålder.
Kunde det vara du som log mot mig på en bänk i solen på det lilla torget?
Nej: Aldrig i livet.
Eller du som kämpade med kassar och rullator för att komma upp på bussen?
Möjligen.

Jag sökte efter dig i tusen olika gestalter. Letade efter dina drag i gamla, men koketta damers ansikten, liksom i gamla, fårade ansikten som vittnade om smärta och sjukdom.

Jag vet ju hur gammal du är, men i din ålder betyder hälsan väldigt mycket:

Du kan se ut på så många olika sätt.
Du är lika liten som jag, så långa damer bryr jag mig inte om. Du borde vara tämligen fet vid det här laget, men man kan inte vara säker på sådant.
En liten släng av cancer kan förändra en medfödd rundnätthet ganska drastiskt.

Med mina minnen av dig från den gången vi sågs för ett helt liv sedan så kan jag nog räkna bort alla tanter som ler eller ser allmänt vänliga ut.
Dina ögon borde gå att känna igen även nu:
Så iskalla och så fulla av hat att de ännu förföljer mig i mina mardrömmar.

Jag tittar inte efter dig längre.
För vad skulle jag göra ifall vi plötsligt återsåg varandra?
Sparka undan en eventuell rullator eller bryta av din käpp?
Ställa mig att stampa på dig?

När jag lärde mig skjuta för länge sedan så var det alltid ditt ansikte jag såg framför mig.
Mellan dina ögon tänkte jag mig att kulan skulle träffa.
Men jag tänkte om.
Det skulle ha blivit en lätt död. Alltför lätt.

Du har förtjänat någonting alldeles extra.

Under många år i ungdomen var det nog delvis mitt hat som drev mig att överleva. Men där lillasyster modest drömde om att kissa på pappas grav vävde jag mycket ondskefullare planer.

Du kanske är död nu?
Jag har hållit reda på att du levde och var du bodde, fast jag agerade på distans.
Jag ville veta var du fanns när jag var redo att utkräva min hämnd.
Inte numera.

Kanske vill jag inte veta ifall du är död för vad ska jag då göra med allt mitt hat?

Så länge det finns någon som gjort mig det du gjort mig har det varit enkelt att förlåta andra livets mera triviala händelser.

Pappa Pedofil kunde ha våldtagit mig varenda dag ett helt år:
Han hade ändå ingen chans att komma upp i din division.
Inget fosterhem heller.
Inte hur de än bar sig åt.
Du har en unik talang för ondska.
När någonting svårt hänt mig har jag nästan haft som mantra att jag överlevde dig.
Jag överlevde mamma,
jag överlevde mamma,
jag överlevde...

Men nu har jag slutat upp med att söka efter dig, för vart vänder jag mig med detta frätande hat ifall du faktiskt är död?

Det är snart mors dag.
Ifall du är vid liv så hoppas jag att du mår riktigt jävligt dåligt den dan.
Jag hoppas att du sitter där gammal, ensam och sjuk.
Att du har missat de underbaraste barnbarn på jorden och även deras barn är din stora förlust fast du är för dum för att inse det.
Skulle någon ha den dåliga smaken att ge dig en tårta så hoppas jag att den fastnar i halsen på dig.
Att du långsamt kvävs av den.
Att du drunknar i din egen sura galla.
Trevlig mors dag, Evy.

Av Sunny Börjesson 01 maj 2004 21:05