Poesiskolan jan-mar 2004 Del 2

Forts från del 1

Så vidare till Sandra Lundgren då som när hon är som bäst är förbaskat bra. Dock tycker jag inte att Sandra har levererat något av sina bättre alster under den här omgången. Det finns en och annan höjdpunkt inspräng i texterna, men generellt sett så är Sandra bättre än vad denna omgångs Sandra visar. Den dikt som jag väljer att ta fram här är Kaktusboll och puckelpist, dels för att jag gillar titeln och dels för att det är den som bäst representerar vad Sandra egentligen kan åstadkomma med tanke och tangentbord. Dikten är en kort berättelse om drömmens resa under natten, skojigt ämnesval med ett ganska unikt perspektiv tycker jag, drömmen är kanske inte så unik för poesin, men dess resa är intressant och inte så ofta förekommande, Sandra skriver "Varje natt åker minnesfragment/ från det som en gång var/ puckelpist på myelinet/ i min hjärna/ " Så låter Sandra Lundgren när hon får till det, och då tycker jag att det är riktigt bra.

David Larsson, en dikt, Det brinner, har svårt att säga något om denna dikt, tematiken är väl tämligen känd, livet är ett helvete sen dör man. Skulle vilja att David tog ut svängarna, gav sig ut på områden där inte så många vandrat omkring tidigare. Dikten är dock inte dålig på något sätt, bra ordval, bra flyt, men tyvärr är ämnet för uttjatat för att man skall kunna bli riktigt engagerad.

Erik Garsten är en helt ny bekantskap för mej, han uppvisar ganska snabba kast i sin poesi, Ögonfröjd, som berör det mycket vackra och Självplågeri som väcker mindre lustkänslor, dock inte rent poetiskt då den ur det perspektivet kanske är något roligare läsning. Kanske skulle Erik dra ner lite på det mest uppenbara, man behöver inte nödvändigt vis måla poesi, man kan spraya den fläckvis också, det lämnar ett utrymme för läsaren som jag många gånger tycker är nödvändigt och många gånger frånvarande. En läsare behöver, om inte en nyckel så åtminstone en dörr så att hon/han i värsta fall åtminstone kan slå sig in. Fler dörrar i poesin, gärna öppna sådana.

En annan alldeles ny bekantskap denna omgång är Peter Sandberg, mannen ifråga titulerar sig dock Peter Pucko. Här finns det potential tycker jag, oj vad här finns potential tänker jag när jag läser första delen av En fet man, något av denna initiala upphetsning rinner dock av mej när jag kommer till andra halvan av dikten som inte riktigt lyckas hålla samma standard som första delen, mitt tips är at skriva om den dikten om några månader. Det finns fler godbitar hos Peter Pucko, Vår väntan, som jag misstänker skall vara Vårväntan är som hämtad ur Tid för kärlek eller Fruset Guld, en enkel men mycket smakfull dikt som berättar om det alldeles självklara, men det självklara kan vara nog så unikt och vackert, det mesta handlar om perspektivet. Överlag så är det en mycket intelligent poesi som levereras från Peter Puckos tangentbord, läs gärna hans alster, ta gärna till er tanken som hela tiden är så närvarande i hans poesi.

Vasagatan 21.35 är en dikt av Sara Axelsson, jag får känslan av att du såg de där personerna i dikten gav dem ett varsitt livsöde och formade deras vardagserfarenhet, men vad vet jag. Hursomhelst så känns det som om dikten ligger nära någonting som händer varje dag, man filosoferar om människor man möter, ger dem egenskaper man tycker passar, man formar deras liv efter eget huvud och så slår det en plötsligt att det är sig själv man beskrivit.

Malin Michea, från min födelsestad har jag för mej att jag läste någonstans, men jag kan ha fel. Men om jag har rätt så har du säkert liksom jag ibland vandrat den där lilla gåvägen från utvandrarmonumentet upp till Villa utsikten, kollat på svanarna, trängts med andra vandrare och hört båtarna puttra där ute och ägnat några minuter åt dej själv. Det är en bra gåväg för själavård det där. Poesi är också själavård. Jag är, det är detsamma som Existens, vad man gör med den är upp till en själv, åtminstone till en övervägande del. Jag har inget att säga om dikten annat än att den är kort och känns något för personlig för att bli riktig tillgänglig för en publik, poesi behöver dock nödvändigtvis inte någon publik.

Jag finner fyra dikter av Åsa Welin, en poet som om jag minns rätt, jag hade lite svårt att komma inpå sist vi sågs. Det börjar väldigt sensuellt i Smak av åtrå, det är jättesvårt att skriva sensuell poesi utan att det blir plumpt, jag tycker att du lyckas ganska bra i din Smak av åtrå, och det är en bedrift i sig, huruvida dikten sedan är intressant vet jag inte, i mina ögon är den inte det missförstå mej rätt, men mina ögon är bara två, det finns tolv miljarder andra också. Parentesen i ovanstående mening syftar till en annan "dikt" av Åsa, För stånd eller miss av poängen, tja, vad säger man visst är det roligt att leka med ord, jag kan bara hålla med, men missförstå mej rätt nu, är det poesi? När dikten överträffar livet är också lite intressant ordlek, smart och filad i kanterna, ingen vinnare dock.

Karin Dahlin är ett proffs, jag är övertygad om att hon har skrivit poesi under en längre tid, och det som levereras är moget, sammansatt, genomtänkt och välputsat. I min smak, och jag tror att jag upprepar vad jag sa förra omgången, kanske lite för välputsat, men när poesi är tillräckligt bra så kan den överskrida de subjektiva böjelserna och läsaren kan inte annat säga än att det är mycket bra poesi. Dikterna Samtal och Förödelse är dock, enligt min mening inte två av de bättre dikterna i Karins produktion.

Det är härligt med människor som vågar titulera sig som poeter, Andreas Grant, ytterligare en ny bekantskap, gör detta. Dessvärre har poeten i fråga bara levererat ett alster vilket gör det mycket svårt att säga något om dennes poesi. Dikten, Kärleksateisten, är dock inget som imponerar på mej även om en och annan strof i dikten förvisso är bra. Det känns lite som om Andreas har skrivit ett gäng dikter och sedan sammanfattat alla dessa dikter i en, i Kärleksateisten.

En dikt och inget mera bjuder också Sara Ahlman på, jag vet inte, har inte något av substans att säga om hennes alster Jag fuskar…kan inte låta bli, det är ingen dikt som tränger innanför min hud, eller får mej att tänka till, eller berör, eller något överhuvudtaget. Men det är en dikt i alla fall, kanske skriven med ett par glas rött innanför västen.

Så läser jag fyra dikter av Maja Ekman, fyra dikter som alla visar upp en stark jag-känsla, poesi är terapi brukar jag hävda, åtminstone är det så för mej, jag antar att det kan vara så för Maja också. Normalt sett så är jag inte så förtjust i rimpoesi, den tenderar ofta att bli lite platt och alldeles för ofta tvingar man in ett nödrim här och var, ändå läser jag med stor glädje Majas Mitt lilla mirakel, som lyckas undvika alla dessa fällor utom möjligtvis i fjärde stycket, det är en bragd i sig. Jag vill också nämna dikten Återseende som jag tycker är en fin liten sak.

Så vidare till Karolina Krebs som skrivit en dikt med den i sammanhanget passande titeln Poesi. Det är väl framförallt den allra sista meningen som är det intressanta i dikten /Jag undrar om jag har en annan riktning än den som avgörs av mängden/. Det hade egentligen räckt med den meningen, den sammanfattar både frågan om ens personliga frihet och om poesins frihet. En klok och tänkvärd rad, om än ej icke unik.

Ninna Bengtsson, också för mej en alldeles ny bekantskap bidrar med dikten Tårar och regn, jag älskar raden /det kvällas över himmelshavet/ och det finns flera både smarta och vackra ordval i dikten, jag tycker mycket om när man blandar in planeter, stjärnor och galaxer i poesin, det ger en underbar distans i det litterära fält som annars som annars är så uppslukat av subjektets alla minimala vardagserfarenheter. Som helhet tycker jag dock inte att Tårar och regn är tillräckligt sammanhållen för att erbjuda en ljuspunkt i tillvaron, men jag tror att det finns en massa poetisk potential vid Ninnas tangentbord.

Ytterligare en svårbedömd "en-diktare" är Medea Sandbladh vars dikt Utredning är intressant och spännande, men jag skulle vilja se mer. Utredning är en poesi som på sina ställen tangerar T.L Stjerna en aning, men bara en aning. Skriv mer Medea, du kan ju det här.

Johan Åkesson går omkring och visslar till jordens undergång. Dikten börjar alldeles förträffligt tycker jag /Hej/ Vill du bygga ett samhälle med mej/. Temat är politiskt, tillbaka till naturen, det framgår dock inte om det är dess moral eller dess icke-förorenade miljö som är målet för resan. Jag hoppas att det är det senare. Dikten, ja - okej säger jag, inget överraskande, men så är jag ganska svårflirtad också.

Så slutligen då, anarkistpoeten T.L Stjerna, älskad av många, däribland mej, otroligt nog avskydd av andra. Dikten Räkna till sex, går inte att kommentera, upplev den själv istället och dra dina egna slutsatser. Likaså Den här har jag hittat på helt själv, jag tycker om det men kanske beror det på att jag tycker om mannen som skrivit det. Vill ni läsa T.L på riktigt så läs Nyårsdagen 98 eller kungen på Vega, det bästa som publicerats på Sourze alla kategorier, stor konst av en konstnär jag känner stor samhörighet med.

Så, hur går det då. Det finns en person jag vill lyfta fram denna omgång, personen är en Hon och hon får bli min vinnare eftersom hon har gått framåt så oerhört mycket, detta kombinerat med att hon skrivit en av de alldeles för få dikter som verkligen berört mej denna omgång, jag talar om Tina Fallgren, grattis Tina och lycka till framöver.

Ni är nu i Isabellas händer.

Av Mattias Alsander 30 apr 2004 13:29