Poesiskolan jan-mar 2004 del 1

Hej igen, det var längesedan sist, jag vet. Stora själar bemyndigar sig dock föga med petitesser som tidsrymder, väntande medmänniskor, den enskildes bekräftelsebehov och liknande, så om jag nu varit en stor själ hade det ju inte gjort något att skolan blev lite fördröjd denna gång, men nu är jag ju inte det, inte ännu, därför ber jag om ursäkt för den långa väntan. Lyckligtvis, för er som skriver, så tar Isabella Mendrix över poesiskolan efter denna omgång. Där kvinnan finns där finns ofta, dock inte alltid kan jag vis av erfarenhet säga, också ordning. En ensam man däremot, det är kaosets själva energikälla, i någon pretentiös sång, dikt, intervju eller bok lär Ulf Lundell att en man måste ha en uppgift annars förirrar han sig i kaoset och såsmåningom så går han under, i all min sär-genus-chavunism tror jag att han har rätt, om inte så är det i alla fall en tanke som gentemot mitt personliga vara träffar ganska hårt.

Innan jag lämnar över till Isabella den svartvita blinkande kvinnan, som jag tycker har en massa fina nya idéer för att förnya poesiskolan läs hennes: Så här funkar poesiskolan, skall jag dock göra en sista insats för poesiskolan, i den digra hög av poetiska alster, jag räknar dem till nittio, vilka inkommit till skolan mellan den första januari och sista mars skall en dikt med medföljande författare finnas som sticker ut, som har det där lilla extra att erbjuda, och kanske framförallt, sticker mej i ögonen, kramar runt mitt hjärta, förvirrar min hjärna eller helt enkelt bara lyckas stå där för sig själv. När en dikt blir en institution i sig, ja - då är det sannerligen en bra dikt.

Jag kommer inte att kommentera varje dikt, däremot kommer jag att kommentera varje författare, varför vänta, vi börjar nu.

Och vi börjar med arvtagerskan och därtill er kommande boss Isabella Mendrix, som deltar med hela tjugo dikter. Isabella skriver en slags poesi som jag personligen nästan aldrig läser, ännu mindre själv skriver, därför är det alltid en utmaning att hitta nycklarna som ger en tillträde till sådana slags ordväv som ligger en bit utanför en själv, det kräver både tid och tanke. Det finns ett genomgående tema hos Isabella tycker jag och det är referenser till Gud, dessa referenser återkommer i flera dikter, återkommande är också iakttagelsen, och - tycker jag -stillbilden. Låt mej utveckla det lite grann, stillbilden är den poesi som skulle fungera som tavla, den bästa stillbildspoesi vi får av Isabella tycker jag är dikten Döende svan, eller är det bara jag som vill sätta mej ned och måla den tavlan efter att ha läst dikten, i kalla färger skulle den bli dödligt vacker. Men vänta, det kommer fler; Guds Hastighet tillexempel, jag har faktiskt aldrig tänkt på att lindansare nyttjar minustecken, eller pratminus för sin verksamhet - förvisso har väl matematiken, åtminstone den mer avancerade, då och då fått mej att balansera på gränsen mellan liv och död men det slår mej först nu att lindansare, varför kallas dom dansare föresten de gå ju bara rakt fram, eller bak, spatserar på de där subtraherande imperativen. Dock vet jag, eftersom jag själv är troende katolik, att avståndet till gud aldrig är längre en tanke. Isabella skriver "Livet vänder i sin korta bana/ ändrar skepnad/ vikt/ och hastighet./ Sträcker in min astrala hand/ i döden;/" det är ju en biografi över allas våra liv, det enda vi behöver göra är att skriva in våra egna äventyr i mallen Isabella gjort, var bytte livet skepnad för dej? Var bytte det vikt? Hastighet? Och du; vad var det egentligen som hände när du dog? Lysande tycker jag, dikten som helhet förstår jag dock inte, något som är ganska genomgående i mina läsningar av Isabellas poesi, jag hittar inte alltid nycklarna jag letar efter, det är synd, för jag tror att de skulle låsa upp en värld som skulle kunna ge, åtminstone mej, något. Jag skulle önska att Isabella inte gömde sina nycklar, att hon la fram dem till läsaren, eller ibland kanske till och med lämnade dörren helt öppen.

Vidare sjunger jag med i melodiösa Avskedens tid, känner till viss del igen mej i Förbannat. Bästa dikten som Isabella levererat denna omgång är dock, enligt min ringa åsikt, den alldeles lysande Om sanningen vore hel. Den religiösa vandringen fortsätter i denna dikt, men jag anar någonslags ilska, en ilska som blir ganska uppenbar i de sista raderna "För ryktet är ditt, och makten/ och förjävligheten/ I all evighet/ bär jag skammen/" Om det nu vore så att det var lätt att vara religiös, ja då skulle ju alla vara det. Månglarna är förvisso många och få är väl de tempel vilka kan sägas vara rena, men mänskligheten i sig är inte smutsig, så är inte heller berättelserna och myterna blir alltid bättre om man låter dem förblöda på kors, tvåtusenåriga minnen växer inte på träd, de växer av mänskligt bot.

Jag vill också nämna dikterna Vid din vila, Tag dej en man samt Adjö Kapten, där särskilt den sista, så som jag läser Isabellas poesi, berättar och avslöjar mycket om hennes poetiska tankevärld.

Leif HT Strands poesi vill jag minnas att jag tyckte mycket om under förra omgångens läsning. Hans Alla behöver någon är Lars Winnerbäcks "Kom änglar" fast med helt andra ord och en annan huvudperson. Kan väl säga att jag tyckte bättre om Leifs poesi i förra omgången, visserligen var han mångordig vilket trampade mej lite lätt på fötterna, man han fick faktiskt, vilket är ovanligt, mer sagt med många ord än med få. Leifs poesi är vardagsnära, den påminner mej om det vardagliga käbbel och tristess livet ibland är bärare av, läs gärna hans Se men inte röra för ett exempel på detta.

Vid sidan av Isabella Mendrix så är Ari Eskelinen omgångens mest frekvent återkommande poet, massor med Ari dikter samlade jag ihop i min botanisering över bidragen på Sourze. Ari levererar en del mikropoesi, vilken jag tycker kan var intressant, exempelvis en titel som ställer en fråga som Har vi någonsin sett, och sedan en liten ordföljd som antingen färdigställer frågan som i nyss nämnda dikt, eller ger ett svar. Intressant men med en tendens att bli ganska intetsägande. Ganska genomgående kärlekstema i Aris dikter, Nattens doft, Mot åkervallmons röda, Innesluten i dej, tacksamt tema för poesi som Ari lyckas hantera på ett så pass bra sätt att det inte blir tjatigt eller tråkigt. Jag tycker att dikten Vittring i sin stil närmar sig en av mina absoluta poetiska förebilder, nämligen Gunnar Björling, så gör också dikten Vit. Utveckla gärna det spåret Ari, det finns massor att göra med ordkarg poesi medan det mesta förmodligen redan är gjort på det föregående mer traditionella temat, inte platsen att verka som förnyare. Nämnas skall också dikten Jag sökte dej, som är en intelligent dikt. En annan sak som jag gillar är förövrigt de där punkterna du placerar en bit nedanför dikten, jag vet inte varför du gör det eller varför jag gillar det, jag menar, det är ju inte så svårt, men på något sätt så fungerar det, det ger väl, antar jag, en personlig touch till din poesi..men som sagt läser gärna mer av dej om du utvecklar Björling grejen.

Nasser Alkhouri, en endaste liten dikt, Bellman boogie..slutsats, försök igen, gör det på allvar nästa gång.

Weronica Persson är enligt egen utsago en kreativ kräfta, och jag tycker också att hennes alster Dagbokskåserier är ganska kreativt och innovativt. Men det är svårt att säga något när bara en dikt finns levererad, här löper texten under tematiska rubriker vilket jag finner ganska intressant, innehållet är också okej, bäst av allt är den allra sista raden "Var gömmer han sin poesi", raden har föregåtts av "Hans tystnad är dikten utan ord, vill tränga under huden", mycket fruktbart sätt att skriva och det kan bära vidare tror jag, men du, sänd in mer än en dikt nästa gång är du snäll.

Så till Tina Fallgren då, en, sin ringa ålder till trots, veteran på tavlan. Vi skulle skriva en bok ihop en gång, jag, Tina, Conny, Stjerna, Sandra, Sofia, Johannes och sen hon Englandstjejen jag alltid glömmer namnet på, det blev ett manus, jag skickade ut det till ett tiotal förlag i landet, inget intresse dock, fan Tina; det gick inte att tjäna pengar på oss - ibland undrar jag om det är bra eller dåligt.

Till Tinas poesi då, som alltid är den väldigt kärleksfull, jag kan inte undgå att se att du inspireras mycket av Conny Palmkvist, det är en bra inspirationskälla tycker jag, Conny är en förnyare. Det syns tydligt i Berätta om livet mamma, /och, mamma/ jag placerade orden/ i stjärnorna/ för att föreviga/ kul och bra att du jobbar in det där lilla kommat , efter och, det är ett viktigt komma. Jag tycker att du generellt sett över din produktion har gått framåt något oerhört sedan de allra första dikterna du publicerade på tavlan, riktigt i Connys division är du kanske inte ännu men vem är det, på god väg dock. Finns, anser jag, en del överflöd som du med lätthet skulle kunna skära bort från vissa av dina dikter, jag skulle exempelvis operera bort alla "svulstiga" uttryck, exempel "nostalgins glans", det finns några exempel till. Kan även göra dej lite ledsen i dikten Berätta om livet mamma, anar jag att du har en viss förhoppning om att du så snart du blir lite äldre skall veta lite mer, jag är ledsen att säga det men det är tvärtom, man vet mer om världen när man är sjutton än när man är trettio. Det enda som ackumuleras är nya frågor, kunskaperna blir bara förgängligheter i den livsväv man söker nysta. Dikten Räcker länge, räcker långt är en helt fantastiskt vacker dikt, den är mogen, den är stringent, den är vemodig, den är helt enkelt lysande..läs denna dikt, jag uppmanar er alla.

forts i del 2

Av Mattias Alsander 30 apr 2004 13:28