UFO närkontakt av första graden - del 4

Del 4

Möte med en utomjording

Jag vevade ner sidorutorna. Det kändes skönt när den svalkande vinden virvlade runt om oss. Vi närmade oss nu platsen från mina tidigare UFO-observationer. Minnet av de föregående dagarna rullades upp så häftigt att jag fick hjärtklappning. Men minerna var annorlunda. De föreföll otroliga och fullkomligt overkliga. Det kändes i maggropen. En pirrande känsla. Framför oss hade vi en lång uppförbacke, sedan en svag vänsterkurva innan vi kunde se platsen från gårdagens parkering.

Plötsligt från ingenstans kom det. Förstummad stirrade jag på den underliga varelsen som stod alldeles stilla intill vägkanten. En människa kunde jag direkt avgöra att det inte var. Ingen vettig människa är omkring 2,8 till 3 meter lång, klädd i fotsida kläder, stående mitt i mörkaste skogen. Miljoner tankar flimrade förbi i min hjärna. Det var nu omkring hundra meter kvar innan vi skulle komma att passera infarten till traktorvägen. Den flämtning av förvåning eller rädsla som framträngde mellan Eijas läppar var kort. "Stanna inte! Kör för fan", skrek hon lätt hysterisk. "För helvete! Kör framåt! Stanna inte bilen." Eija var som fastklistrad vid stolsryggen, ansiktet var blekt, mycket blekt, och helt uttrycktslöst, läpparna var blåaktiga i tonen. För ett ögonblick trodde jag att hon skulle svimma. Jag saktade ner farten något, körde nu inte fortare än tjugo-trettio kilometer i timmen, omkring femtio meter kvar. Den långa reslige varelsen vid vägkanten förflyttade sig nu cirka en meter bakåt. Det såg precis ut som om den flöt fram över marken. Lugna precisa rörelser, stannade exakt. Den människoliknande varelsen såg ut att ha en längd på mellan två och åttio till tre meter och var kraftigt byggd. Klädd i något som liknade en fotsida klänning med kapuschong. Inga fickor eller andra markeringar. Det såg ut som om handskarna satt ihop med armarna. Kapuschongen uppdragen över huvudet. Framför ansiktet kunde jag se en svart till mörkgrön ovalkupat skiva av glasliknande material. Materialet i klädesplagget liknade ljusbrun säckväv, men med inslag av silver. Klädesplagget såg styvt ut som om det var stärkt.

Jag kände en fruktansvärd anspänning och andfåddhet. När vi passerade varelsen tittade jag rakt in i det mörka visiret. Då lyfte den ytterst försiktigt på vänstra armen, bara en antydan men ändå tillräckligt mycket för att jag skulle förstå att det fanns ett vänligt sinnelag hos utomjordningen. Kanske som för att säga "farväl", eller "det är OK".

Vi fortsatte ungefär hundra meter längre fram och stannade Jeepen. Jag drog ett djupt andetag, tvekade med handen på dörrhandtaget. Skulle jag våga mig ut? Jag vände mig om och tittade ut genom den dammiga bakrutan och då jag inte såg något öppnade jag modigt bildörren och klev ut på vägen. Just i det ögonblicket gled varelsen eller utomjordningen ut mitt på vägbanan, höjde sakta sin vänstra hand till en hälsning. Jag gjorde precis likadant. Höjde handen och vinkade lugnt en hälsning till den främmande utomjordingen. Jag stod ett ögonblick och stirrade efter honom tills han var helt utom synhåll bakom buskaget. Sedan andades jag långsamt ut, Jag hade inte varit medveten om att jag hållit andan. Jag ville springa fram, jag ville veta... Varifrån? När? Hur? Ville riva bort visiret från hans ansikte. Men jag väcktes snabbt från mina funderingar. "Kom in och sätt dig så åker vi härifrån", skrek Eija ilsket. Jag kunde inte undgå att höra rädsla i hennes hårt pressade röst. Hon rätade snabbt ut sina förvridna anletsdrag, sen log hon trött och jag kunde inte låta bli och le tillbaka.


…………………………………………………………………

Nu har jag berättat hela sanningen om fyra helt otroliga möten. Jag har varken lagt till eller dragit ifrån något i den här berättelsen utan detta är hela sanningen. Två mycket trovärdiga vittnen finns för den som forskar seriöst.


Vänligen Lennart Carlström
By Solbackagård 1156 87016 RAMVIK
bysmedjanhotmail.com
0612-44110
070-3922398

Av Len Carlström-Flamingo 24 apr 2004 19:41