Mitt Sydafrika

Alltså bor jag nära Mowbray station.

Det var ett närmast slumpmässigt avgörande, en kompromiss mellan att bo nära universitetet eller i Kapstadens trendigaste bohemområde, Observatory. Jag tittade på kartan, blundade och bestämde mig för att bo mitt emellan, tack vare detta korta igenkännande från en bok jag en gång läst.

Den röda tråden i mitt liv utgörs ofta av böcker jag läst som gett referensramar och associationer jag annars aldrig skulle fått. Jag skulle aldrig ha hört talas om University of Cape Town utan Coetzee, och jag skulle aldrig läst Coetzee utan att ha läst Pär Wästberg, och jag minns inte längre om han skapade drömmen om Afrika eller om jag började läsa "På svarta listan" och "I Sydafrika" för att drömmen redan fanns där.

Helt klart är att jag genom böckerna skapat mig ett sammanhang och en väg att finna nya platser. Kanske som en reaktion på mitt tidigare planlösa resande, mer för att man "ska" resa, än för att målet egentligen spelat någon roll. Kände att jag hade så dåliga kunskaper i historia och kultur att en stads nyanser oftast lyckades gå mig helt förbi.

Någon gång bestämde jag mig för att det fick vara nog: att om jag reste igen skulle det vara till någon plats jag verkligen drömt om. Och det var så jag började spinna mina drömmar kring Sydafrika, en introduktionsport till Afrika, vår minst rapporterade kontinent. Gick till biblioteket, lånade alla skönlitterära böcker jag hittade och följde alla sidospår och referenser som ledde mig vidare. Wästbergs essäer är och förblir urkällan, även om det Kapstaden jag känner igen har mindre av hans apartheid och mer av Patricia Pinnocks beskrivning av Afrikas gayhuvudstad, den liberala regnbågsnation där jag återfinner mig själv just nu. Säkert en mycket liten del av landets verklighet, men inte mindre sann.

Sydafrikas historia har mening för mig, inte för att jag är en del av dess förflutna, men för att det är en del av min litterära värld. Long Street och Mowbray ger mig tillfredsställelse för att jag träffat på dem förr, de blev genom böckerna en del av ett större sammanhang, inte bara främmande platser vilka som helst. Jag rör mig nu i en värld som jag tidigare faktiskt har drömt om. Innan jag reste satt jag och lyssnade på en inspelning av Pär Wästbergs sommarprat i P1. Han pratade om Sydafrika och sitt författarskap och jag kände igen mycket från tidigare böcker och essäer, det var ett slags bokslut. Men också för mig; ett slags överlämnande.

Min egen story har bara börjat. Jag befinner mig i Sydafrika under det tredje demokratiska valet och kan känna historiens vingslag innan luften ännu hunnit stillna. Jag är inte bildad och kunnig och insatt, men jag är här.
Jag möter människor från Durban och Johannesburg, Namibia och Zimbabwe och jag går ut i Observatory där studenter och knarkare och bohemer håller hus. Och jag gör som människor i alla tider har gjort för att integreras, jag sover med någon som vet, som berättar godnattsagor om hur allting var förr och om drömmarna för framtiden. Som vinkar till en kvinna på gatan som har vernissage ikväll och vars namn jag ska komma ihåg, "för hon kommer att bli stor för att hon målar ungt och trendigt och hon målar Observatory" och det är där historierna skrivs just nu.

Av Anna E Lindgren 20 apr 2004 10:12