Ufo närkontakt av första graden - del 2

Nutid. Möte med rymdskepp.

Det såg ut att bli en fin dag. Solen värmde skönt från en helt molnfri himmel. Fåglarna kvittrade, ängar och dikeskanter stod gröna och blomstersmyckade. Termometern visade på tjugofem grader Celsius i skuggan, den ljumma vinden kändes som en len smekning i ansiktet. I dag skulle jag passa på och flytta hälften av kreaturen till ett bättre bete, lite längre upp på vallen. Därefter var det dags att ta ut hundarna på rastning. Mest för att skingra mina tankar, men också för att komma bort från huset, det kändes behövligt. Klockan två på eftermiddagen var jag klar med arbetet med djuren. Värmen tog ut sin rätt. Orkade inte laga till någon varm mat i dag. Här var det det enklaste möjliga som gällde, Slängde i mig en macka med lite grönt på, sköljde ned alltihopa med en halvliter filmjölk, sörplade direkt ur paketet. Hämtade hundarna från rastgården, vovvarna hoppade självmant upp i jeepen. Sen var det bara att ge sig i väg mot Tågan. Här fanns den verkliga ödemarken, fyra tusen hektar med stora kalhyggen, myrar, sjöar, berg och dalgångar blandas med över hundra år gammal granskog. Det blev rutin för mig att åka hit upp med hundarna. Minst en gång i veckan försökte jag ta mig hit upp. Efter två mil på en knagglig sönderkörd skogsbilväg, som slingrade sig upp genom de skogiga dalgångarna. Fick jag en stark ingivelse att stanna. Lite längre fram fanns en traktorväg som jag kände mycket väl till sedan tidigare. Svängde av vägen och in på skogstraktorvägen som slingrade sig två- trehundra meter ner mot ett avlägge, stannade Jeepen. Släppte ut de två bortklemade byrackorna, som genast blev hemmastadda bland ljung och blåbärsris. Lekte på hundars vis med nosen släpade i marken. Klättrade över och kring kullerstenarna i den branta sluttningen. Jag gick ett stycke ner efter vägen, så jag kom att stå mitt för avlägget. Femtio meter nedanför fanns en tre hundra meter lång starr bevuxen vattensjuk myr. Stod och betraktade myren, när det dök upp. Det tycktes komma från ingenstans, ett silverglänsande cigarrliknande föremål, inga vingar, bara en helt slät blank yta. Det liknade inget jag sett, denna tystflygande farkost kunde jag uppskattningsvis se under fem sekunder. Vad, fan hade jag sett, Ett rymdskepp? Jag stod där några ögonblick och försökte samla mina tankar, försökte hitta en anledning till det underliga... Jag måste sätta mig, gick upp mot Jeepen. Måste fundera, klev in i bilen, men lät dörren vara öppen. Jag hade svårt att slita blicken från horisonten. Mina tankar arbetade för högtryck. Blev inte mycket klokare av det. Försökte tänka ut ett ett mera metodiskt sätt att gå tillväga på. Höjdskillnad från platsen där jag stod och till myren uppskattade jag till trettiofem till fyrtio meter. Det var omkring fyra till femhundra meter fri sikt. Avståndet var svårare att bedöma, en gissning, kanske från femhundra meter till en kilometer var nog troligt. Jag gick tillbaka i mitt minne och upprepade mumlande vad jag sett. Jag stod och tittade mot öster, då jag ser ett långsmalt blank, cigarrliknande flygande föremål med en helt slät blank yta som tyst gled fram med mycket hög hastighet. Det fanns inga som helst antydningar till varken dörrar fönster eller andra synliga skarvar. Det enda jag med säkerhet kunde uppfatta och ana mig till var att det fanns en öppning fram och bak på det flygande föremålet. Jag var ganska säker på att så var fallet. Det kunde jag uppfatta när farkosten var längst ut mot vänster, i sikt rutan. Och när den just lämnade siktrutan. Det var en klar ljus och molnfri himmel. Mina tankar arbetade för högtryck. Min första tanke var att här fanns en förklaring. Tittade på klockan, tjugotre minuter i fyra. Hundarna! Jag hade suttit stilla så länge att när jag reste mig, så kände jag mig nästan stel. Jag hade oroat mig i onödan. Hundarna låg slött flämtande bakom Jeepen.

Nästa morgon vaknade jag tidigt och var redan klädd när min fru kom in med kaffet. Är det sant, allt det du berättade om i går, frågade hon och såg forskande på mig. Jag berättade återigen hela händelseförloppet, en lång stund var det absolut tyst mellan oss. Hon stirrade på mig och hennes ögon var som små springor med låg röst sa hon, så hemskt, tror du på rymdskepp? Du måste lova mig, att du aldrig åker dit igen, rösten vibrerade av rädsla. På förmiddagen flyttade jag resten av djuren upp på vallen. En sträcka på ungefär en kilometer, hundarna vallade djuren på en väl upptrampat kostig, som förde oss upp till det nya matbordet. Med hundarnas hjälp, var allt snabbt överstökat. Kände inte för att arbeta mer i dag. Kände mig matt och orkeslös. Den eländiga huvudvärken som grasserade i mitt huvud och tankarna som malde utan uppehåll. Jag måste åka upp till Tågan, en telepatisk länk med det okända. Jag kunde inte släppa tanken på gårdagens händelse, allt kretsade runt det underliga flygande föremålet. Skrev ett kort meddelande, som jag fäste på kylskåpsdörren innan jag åkte i väg. Parkerade på samma ställe som dagen innan, en bit in på traktorvägen. Stängde av motorn, men satt kvar i Jeepen en stund, min maggrops känsla kunde inte ha fel, det fanns något därute. Kände mig en smula osäker och spänd när jag klev ut ur Jeepen. En bedövande kuslig tystnad, låg som ett tryckande täcke över skogen. Något sorts kraftfält som höll naturen i schack Det enda ljud som hördes var mitt eget hårt bultande hjärta. Gick fram ett stycke för att få bättre sikt ner mot avlägget och myren. Ställde mig sedan bekvämt bredbent. Var helt inställd på en stunds väntan. Helt plötsligt fanns det där, tyst glidande i mycket hög fart, från vänster till höger. Jag höll andan av spänning under de få sekunderna jag såg farkosten, det var cigarrformat, med en brun gul tigerrandig teckning över hela ytan. Farkosten saknade vingar, i övrigt var det helt omöjligt avgöra om det fanns andra synliga igenkänningstecken på grund av förklädnaden. Flyglinjen låg minst hundra meter högre och något närmre än gårdagens UFO. Mina ben värkte av trötthet och till och med mina tankar var trötta. Jag drog ett djupt andetag innan jag på stela ben gick bort mot Jeepen. Jag kunde inte låta bli att vända mig om och titta upp mot himlen och skicka en tacksamhetens tanke. Ett tyst farväl till det okända. Kände mig förbryllad över vad jag sett, tankarna virvlade runt i min tomma hjärna, trasslades sig in i varandra tills jag inte längre kunde tänka klart. Var detta något slags försök till kontakt. Var jag utvald och vilka var skälen, orden onda eller goda gled genom mitt huvud för ett ögonblick, och försökte få något slags fäste. Frågorna studsade som blixtrar mellan skallbenen. När jag kom hem, gick jag raka vägen in till badrummet. Jag fyllde badkaret med härligt varmt vatten. Slet av mig mina svettiga, fuktiga kläder och slängde alltihop i tvättkorgen. Det kändes underbart att krypa ner och låta sig omslutas av det härligt varma vattnet. Jag låg på rygg i badkaret och funderade över det oändliga universum.

Det var så mycket som hänt den här dagen att min hjärna kändes alldeles urkramad kunde inte slappna av. Jag försökte allt vad jag kunde men kroppen vet när man försöker och vill inte samarbeta.

Av Len Carlström-Flamingo 17 apr 2004 18:28