UFO, Oidentifierade flygande föremål del 1

Minnet

Vaknade upp på minst sagt märkligt sätt. Lyfte försiktigt huvudet från kudden för att se mig om, jag hade somnat ovanpå sängkläderna. Frös. Huttrande och fortfarande trött kröp jag ner under täcket. Kände inte igen mitt sovrum. Låg länge vaken envist stirrande rätt ut i det stora mörka rummet, där skuggorna tycktes vilja kväva mig. Fick anstränga mig för att hålla paniken på avstånd. Försökte orientera mig genom att titta efter referenspunkter. Visste att det borde finnas ett fönster snett till höger om sängen, där hängde nu något som såg ut som en gobeläng, det saknade fönstret fanns rakt fram från fotändan sett. Kände inte igen mitt eget sovrum längre. Det kändes kusligt främmande. Låg raklång, stel som en pinne, bara stirrade rakt ut genom fönstret, mot den mörka natthimlen, där några enstaka bleka ljuspunkter syntes. En blixtrande huvudvärk grasserade i min skalle, kunde inte tänka klart, inte förrän min hustru vaknade upp, och undrande och sömnigt frågade: "Ligger du vaken! Har det hänt något?" Först då kom minnet sakta tillbaka, det var som en påfyllning av minnesbanken, först lite minne sedan mer och mer och till slut fanns hela minnet på plats. Min hjärna hade nu börjat fungera igen och tröttheten infann sig.

Somnade bums efter den mardrömmen. Vaknade med en stor våt puss. Den yngsta tiken Raja väckte mig som vanligt. "Upp och hoppa husse", tycktes hon mena. Alltid likadant varje morgon. Detta gjorde mig vansinnig, jag drog några djupa andetag, grep hårt om sänggaveln. Så småningom började stormen inom mig att lägga sig till rätta. Plötsligt satte jag mig upp i sängen, nästan ond på mig själv. Vad var det för fel på mig? Nu gick jag kanske händelserna i förväg. Jag byggde upp någonting av ingenting, det som hände i natt var ingenting annat än en ond mardröm. högt, för mig själv och till hunden sa jag: "Glöm mardrömmen".

Jag rörde mig som i en dimma resten av dagen. Dels på grund av trötthet, men också från minnen, som låg trettio år tillbaka i tiden. Minnen från förr välde fram och dränkte den ljusa delen av min hjärna. Rörde om, gav mig panik och nästan förlamade mig. Behövde inte anstränga mig för att känna den fräna svavellukten och skräcken från upplevelsen från tonåren. Trettio års gamla minnen Som jag trodde hade förbleknat. Här berättar jag nu för första gången vad som verkligen hände mig och Ivar vid kraftverket den sena höstkvällen för snart trettio år sedan. Den berättelse som du nu kommer att läsa om är till 100 procent sanning.

När jag fyllde fjorton år fick jag i födelsedagspresent, av mina föräldrar, en sprillans ny Crescent herrcykel. Den var röd med gula ränder, fast egentligen hade jag önskat mig ett spegel teleskop, en byggsats från Claes Olssons. Jag var ändå glad för cykeln. Nu kunde jag äntligen med lätthet ta mig de två milen in till samhället, när som helst, när jag ville träffa mina kompisar, eller gå på bio. Jag hade nu använt cykeln i två månader, mest på kostigar och över stock och sten, till Mors förtret och med en del blessyrer till följd av ovarsamt åkande. Det var lördag förmiddag, jag gick hela tiden omkring och bråkade med mina småsyskon, det fanns inget roligt att göra, vandrade som en osalig ande fram och åter, jag hade det långsamt. Detta såg Mor och tyckte att jag skulle cykla in till byn, - ta med en kompis och gå på matinén. Jag såg i tidningen att Lorry visar "Resan till jordens mittpunkt", en mycket spännande klassiker. Det är väl någonting för dig, du som gillar äventyr, sa mor, far nickade instämmande. Jag tittade själv i tidningen på sidan tretton, under biografer, där stod det med stora svarta bokstäver "Lorry ger i afton sexton till arton, Resan till jordens... spännande bilder från jordens inre."

Klockan sex var filmen slut, och så reste vi oss en efter en och lämnade biografen, vi kom ut sist, satt för långt ner och för långt bort från utgången. Vi gick en sväng runt byn tillsammans, det enda som var öppet vid den här tiden på kvällen var en sliten omålad korvkiosk. Ägarinnan var en mustaschprydd slafsigt klädd ful gammal kvinna runt sextio år. Ivar köpte oss varsin korv med bröd men utan senap. Han hade fått lov av sina föräldrar att sova över till i morgon. Vi var nu på väg hemåt, ivrigt diskuterande filmens innehåll. Jag gick och drog på cykeln och Ivar gick och bar på sin ryggsäck som innehöll kläder och en tandborste och några Kapten kids, små serie häften. Det var nu ordentligt mörkt ute, det var knappt att vi kunde urskilja varandra, fast vi gick i bredd. Men tittade vi uppåt såg vi en otrolig vacker sjärnhimmlen, med miljoners miljoner ljuspunkter, jag pekade ut olika stjärnbilder, men Ivar var inte skärskild intresserat av sådana lärdomar. I stället drog Ivar upp jackärmen och visade mig sin nya självlysande klocka, där jag med svårighet kunde urskilja punkterna som knappt syntes i mörkret. Certina, sa han stolt. Den fick jag av pappa sa han och viftade med armen. Den visade på halvåtta. Snart hade vi avverkat halva sträckan, lite längre fram kunde vi se det stora kraftverksbygget som var upplyst av orange lampor. När vi kom till vägskälet, där ena vägen slingrade sig ner mot kraftverksbygget, stannade vi till för vi ville titta på alla spännande byggnader, transformatorer och ledningarna som gick kors och tvärs över hela kraftverket. Helt plötsligt känner jag en frän stickande svavelosande lukt, bränna i min näsa. "Känner du lukten?", frågade jag. Ivar skakade på huvudet, jag fick ett nekande svar. Jag ser mig om men förstår inte varifrån lukten kommer. Plötsligt känner jag mig uppsluppen på ett konstigt och svårförklarigt sätt. Har svårt att stå stilla, jag går några steg framåt, när jag sedan vänder mig om glider mina ögon upp mot den svarta stjärnklara himlen - Ett bländande ljus och en våg av elektricitet sköljde över och igenom min kropp. Mina ögon bländades för en kort ögonblick. När jag åter tittade upp så ser jag tre flygande gul gröna skivor. "Titta!", ropar jag upphetsat till Ivar och pekar upp mot den mörka natt himlen. "Ser du, där uppe till höger?". "Ja", skriker han tillbaka lika upphetsat. Det kändes som evigheter, men det var förmodligen bara några minuter. Någonting kom flygande i formation över kraftverket, ovanför oss, tyst, mjukt och majestätisk, det skar i min kropp, fruktansvärt. Det hade ingen likhet med något jag sett, tre runda skivor, tjockare på mitten och avsmalnande mot ytterkanterna, lystes upp i norrskenets färger i ett märkligt spiralmönster. Svavellukten kändes inte lika starkt längre. Längst ut mot ytter kanterna kunde jag uppfatta en gul pulserande färg med svagt röda inslag. Dessa flygande tefat rundade kraftverket tre gånger, sista gången när tefaten passerade över våra huvuden stannade ett av föremålen rakt över mig, och sänkte sig blixtsnabbt ner några hundra meter och förblev helt stilla, ett svagt pulserande kändes i min kropp. Jag sjönk ihop skälvande på marken, jag blev helt paralyserat, jag måste ha svimmat.

När jag vaknade låg jag på mage, Ivar stod på knä, och frågade vad som hände, det dröjde en stund, innan jag kunde samla ihop kroppen, och resa mig upp. Jag kastade en blick på Ivar, och upptäckte att han tittade uppåt. Jag vände blicken åt hans håll och tittade rakt in i den ljusa stjärnhimlen utan att upptäcka något ovanligt. "Vad var det som hände med dig?", frågade Ivar med rädsla i rösten. "Vilken grej va, var det elektricitet från kraftverket tror du?", fortsatta han. "Hur mycket är klockan", frågade jag. Ivar drog upp jackärmen och höll upp klockan framför mitt ansikte. Kvart över åtta såg det ut som. Jag kände mig fortfarande rätt urlakat efter närkontakten. "Vad hände med det stillastående tefatet?", frågade jag Ivar. "Vad hände där uppe? Du såg väl något? Berätta!" Men Ivar hade inte sett något. "Jag blev verkligen rädd när du ramlade ihop på vägen. Jag tänkte inte på eldkulorna", erkände Ivar. Vi kom överens om att inte säga något till utomstående.

Detta hände mig och min kompis Ivar för trettio år sedan. Och överensstämmer helt med sanningen.

Av Len Carlström-Flamingo 16 apr 2004 09:25