Psykiatrireformen ett nytänkande

Något som vi alla vet är att vård och omsorg för de psykiskt sjuka idag inte är vad vi skulle önska oss, trots psykiatrireformen på 1990-talet. Denna psykiatrireform antogs den 2 juni 1994 av en enig riksdag, d v s alla partier röstade ja. Det råder alltså i grund och botten en total politisk enighet om att vår psykiatri ska ändras. Hur kan det då komma sig att den fullständigt misslyckas så som den har gjort?

I Anders Forsmans artikel "Vem höll i skaftet då Anna Lindh mördades?" den 6 april pekar han på några faktorer som lett till detta misslyckande. Bland annat:
- de politiska motiven som inte har stått på en ideologisk grund
- de kraftfulla ekonomiska sparbetingen som drabbat den offentliga sektorn under 1990-talet
- den rådande lagstiftningen som inte alltid är så genomtänkt och anpassad efter de behov som finns vid vård av psykiskt sjuka
- sektoriseringen av psykiatrin som föregicks av nedläggningen av mentalsjukhusen

Allt detta har sammantaget lett till att de psykiskt sjuka inte får den medicinska behandling och det stöd i boende och sysselsättning som de behöver, hävdar Forsman.

Han pekar även på det politiska ansvaret för den misslyckade psykiatrireformen. Att politikerna inte har något ordentligt analysredskap för hur beslut och åtgärder inom en samhällssektor påverkar de övriga och helheten. Alltför många politiska belsut fattas idag mer på grund av politisk taktik och debattstyrka än på kunskap och förståelse av ett problem i samhället.

Så här långt kan jag inte annat än hålla med Anders Forsman. Men det finns en sak som han inte tar upp och det är den stora genomgripande förändringen av det svenska samhället som psykiatrireformen har lagt grunden till.

Denna förändring ska jag låta Anna Lindhs man Bo Holmberg sätta ord på. Bo Holmberg s och Sten Svensson m var ordförande och vice ordförande i psykiatriutredningen. I Bo Holmbergs tal i riksdagen den 2 juni 1994 sade han följande:
"Det fina med Psykiatriutredningens inventering var att vi valde att se hur de här människorna hade det utifrån deras egen och de anhörigas situation. Vi valde ett individperspektiv. Utredningen valde inte ett myndighetsperspektiv, att sektoriellt titta på frågan från landstingsynpunkt, Socialstyrelsesynpunkt och boendesynpunkt. Vi valde att utgå ifrån individens situation." citat från tidningen Empati nr 3, 1994

Det nya är att individen är satt i centrum för alla åtgärder, inte myndigheten. För Sveriges del betyder detta ett helt nytt samhällssystem. Detta är förmodligen den grundläggande anledningen till psykiatrireformens misslyckande. Våra myndigheter måste lära sig att arbeta och tänka på ett nytt sätt.

Jag som själv har en hel del erfarenhet utav de svårigheter som drabbar de psykiskt sjuka och deras anhöriga vill belysa detta problem något. Detta gör jag dels utifrån de 42 år som jag levt med psykiskt sjuka i familjen, dels den totala idiotin till samhällelig omsorg som krossade familjen samt, den kunskap som jag inhämtat i mitt uppsatsskrivande om omvårdnaden av psykiskt sjuka ur ett ekonomiskhistoriskt perspektiv.

När det gäller mina levandserfarenheter av att vara anhörig till psykiskt sjuka så hänvisar jag till mina artiklar "Prinsessan", "Förintelsens dag den 27 januari", "Jag blev tystad", "Den dåliga psykvården", "Min bror dog i psykvården" samt "Historien om mig" här på Sourze. Där tar jag upp många av de problem som kan uppstå på lite olika sätt.

Det som jag nu främst vill lyfta upp är läkarnas makt över patienten, som framgår till viss del när det gäller min bror. Att läkarna på IVA i min brors fall inte ville att det skulle komma till omvärldens vetskap att kompisarna på psyk, på samma sjukhus, hade missat en så stor hypofystumör 5x3,5x3 cm kan ju vara förståeligt på sätt och vis. Ja, nu blev det inte riktigt som läkarna ville med den saken, utan till slut så lyckades jag göra en anmälan till Socialstyrelsen och lite andra instanser. Men jag är inte speciellt imponerad av hur dessa anmälningar har hanterats eller resultatet av dessa. Inga av utredningarna har försökt att se saken ur min brors synvinkel utan det är läkarnas yrkesheder och samhällets ekonomiska sparbehov som står i centrum för utredningarna. Individperspektivet lyser med sin totala frånvaro.

När Socialstyrelsen hävdar i sitt beslut dnr 42-12717/96 att "Inom den medicinska professionen föreligger inte någon kännedom om ett säkert samband mellan schizofreni och hypofystumör av det slag som patienten hade." har de snärjt in sig på ett mycket smalt spår i detta fallet. Att min brors enda problem skulle vara en oupptäckt hypofystumör plus psykiska skador tillfogad honom p g a felaktig ställd schizofrenidiagnos med följande felaktigt bemötande har inte fallit Socialstyrelsen in. Eller snarare sagt, de vill inte tänka på det sättet för det skulle ge anledning till att ifrågasätta läkarnas arbetssätt och metoder. Så länge som Socialstyrelsen gör och tillåts att göra på detta viset kommer vi aldrig att få en bättre psykiatri. Det nya som kommer med psykiatrireformen ställer nya krav på Socialstyrelsens sätt att se på hur läkare arbetar. Jag tror inte att Socialstyrelsen har anpasst sig till det nya ännu.

Detta leder mig in på mitt uppsatsskrivande om psykiatrisk omvårdnad i Sverige. Det jag hittills mest har förvånat mig över är vilken fruktansvärt dålig historieskrivning svensk psykiatri står på. Det har varit fruktansvärt svårt att få grepp om hur vi har tagit hand om våra psykiskt sjuka i samhället under de olika århundradena. Vad som förändras till det bättre och vad som förändras till det sämre. Den största förklaringen till detta verkar vara att psykiatrin inte blev en vetenskaplig disciplin förrän 1861. Innan dess fanns inte psykiatri. Psykiatrin kanske inte fanns, men de psykiskt sjuka fanns och vi tog hand om dem, mer eller mindra bra.

Tyvärr så kan jag konstatera att historien om psykiatrin ofta speglar alla hemskheter som nitiska präster och läkare försökt att bota de sjuka med. Genom hela historieskrivningen så är det framväxande hospitalet som senare blir mentalsjukhuset, det som dominerar och framhålls som den enda rätta lösningen för vård och omhändertagande av psykiskt sjuka. Detta trots att vi i Sverige hade andra omvårdnadstraditioner, bl a omförandet och vaktandet i hemmet. Dessa traditioner kopplas främst till fattigvården och omhändertagandet av de fattiga. Men i denna grupp fanns även en del psykiskt sjuka. Varför utvecklades inte dessa omvårdnadstraditioner till någonting positivt och bra för alla parter utan de försvann?

På sätt och vis är det dessa traditioner som kommer åter i psykiatrireformen, fast med större respekt och hänsyn till den hjälpbehövande individen.

En bidragande anledning till att traditionerna omförande och vaktande i hemmet försvunnit, är det år 1663 av fyra läkare i Stockholm bildade Collegium Medicum, som senare på slutet av 1800-talet blir Medicinalstyrelsen som 1919 blir Socialstyrelsen, och dess professionaliseringsstrategier. Socialstyrelsens tankegångar om hur läkare ska arbeta och fungera i samhället står på en 400 år lång tanketradition som inte är individbaserad utifrån patientens perspektiv. Det är nog svårt för Socialstyrelsen att lära sig att tänka i andra banor, om det överhuvudtaget är möjligt.

Till psykiatrireformens misslyckande bör även Socialstyrelsens och andra myndigheters bristande förmåga till anpassning till individperspektivet läggas till, anser jag.

Av Marie Hellström 11 apr 2004 13:55