Ensamhet - svaghet eller styrka?

Men den ensamhet vi längtar efter och väljer när det blir för mycket gympapåsar, fotbollsträning, utvecklingssamtal, jobbmöten och tandläkartider, är det verkligen ensamhet på riktigt? Jag kanske bara ska tala för mig själv men min egen-tid är nästan alltid kopplad till en bok, en film, datorn, tidningar eller telefonen, i värsta fall allt på en gång och då kan man ju inte säga att man är precis ensam. Ens tankar tillåts inte flyta fritt eftersom det hela tiden finns distraktioner, om än avslappnande och trevliga sådana.

Jag läste om en ung man som gjorde det många drömmer om, sålde allt och gav sig ut på långseglats. Med endast havet och några böcker som sällskap dröjde det inte länge förrän han upptäckte att han var en lat och misstänksam jävel hans egna ord. Han överraskades av sin egen reaktion att han inte trivdes så bra i sitt eget sällskap och kanske är det just det man är rädd för. Rädd att helt plötsligt behöva stå öga mot öga med alla sina fel och brister eftersom man då bör göra något åt dem och då måste man ju ändra sitt beteendemönster och alla som någon gång har försökt göra det vet att det både är lättare och trevligare att genomgå fyra rotfyllningar samma förmiddag och med det i bakhuvudet är det lättare att skruva upp volymen och fördjupa sig i tidningen när man får en timme över i ensamhet.

Men ungefär samtidigt som jag läste artikeln om ensamseglaren var jag på ett föredrag om en man som heter Ali Bourequat och det fick mig att inse att våra tankar och vårt psyke är så mycket starkare och styr vårt beteende på så många fler plan än vad de flesta av oss någonsin kommer att inse. Föredragshållare var Ingela Romare, dokumentärfilmare och jungiansk analytiker och hon inledde med sin egen film där hon intervjuar Bourequat och försöker få svar hur han kunde överleva det han var med om.

Ali Bourequat och hans två bröder hämtades en morgon i sina hem i Rabat, Marocko och fängslades utan egentliga anklagelser och ännu mindre någon rättegång. De satt inspärrade i totalt arton år varav drygt tio i totalt mörker i en cell som var tre gånger två meter. Jo jag sa att de satt i drygt tio år i totalt mörker i en cell som var tre gånger två meter. Läs förra meningen några gånger till och gå sen in i det minsta rummet i din lägenhet/ditt hus, släck ljuset och dra för fönsterna och sätt dig sen ner och luta dig mot väggen. Jag lovar att det börjar krypa i dig redan efter tre minuter. Ali Bourequat satt upp, lutad mot väggen i totalt mörker i åtta av de dryga tio åren. Han satt upp eftersom han visste att om han la sig ner så skulle han inte orka resa sig och hasa fram den lilla biten till dörren för att ta den gråa massan bestående av ruttna grönsaker och mögligt bröd som serverades varje dag. Varje dag i drygt tio år.

Han berättar att de första två veckorna låg han bara på den stenbrits som var han säng, alldeles chockad och helt apatisk. Han kunde höra de andra fångarna ropa på honom men har svarade inte. Men efter fjorton dagar insåg han att om han skulle klara det här så var han tvungen att sätta sig upp, börja prata och framförallt börja tänka. Så han satte sig upp började tänka på allt annat än sin situation. Han och de andra diskuterade filmer, musik, böcker och mat. De gick på restaurang i Paris och besökte caféer och barer. De befann sig kroppsligen i helvetet men mentalt oftast på helt andra ställen och det skulle visa sig bli deras räddning.

Självklart kan det aldrig bevisas att Alis tänder höll på att lossna men växte fast igen eftersom han bestämde sig för att han skulle kunna äta en rejäl biffstek när han kom ut. Inte heller går det med säkerhet säga att det faktum att han bestämde sig för att promenera istället för att ta metron när han gick på sina imaginära utflykter gjorde att hans muskler inte bröts ner fullständigt. Men icke desto mindre lever han idag ett rikt liv, enligt honom själv utan bitterhet och några egentliga men, varken psykiska eller fysiska, från den tio år långa tortyr som han utsatts för. Han är övertygad om att hans tro, kommunikationen med de andra fångarna och en obändig livsvilja hjälpte honom att klara något som egentligen borde vara omöjligt. Och att han bearbetade sitt trauma där och då och därför inte lider av någon post-traumatisk stress.

Kanske svårt att tro att en dokumentärfilm om en man som suttit över tio år i totalt mörker kan vara inspirerande och hoppingivande men det var precis vad den var. Den fick mig att bli mindre rädd för att vara ensam på riktigt och istället nyfiken på vem jag verkligen är.

*************************
Boken om och av Ali Bourequat har precis kommit på svenska och heter "Tazmamart - jag såg solen två gånger på tio år". Läs den. Filmen vi såg heter "Om den mänskliga själens värdighet". Se den.

Av Kajsa Kallio 01 apr 2004 09:58