En efterfest - Majsfältet sjunger.

- Fast du har eget, hurru August lille, du får inget, nej, fan, hur som helst har du eget, säger Bukowski, sveper flaskan, själv, ja han sveper flaskan, en Casilero Del Diablo, rapar, känner på polaren, ja, känner på polaren.

Det stämmer, Strindberg hade eget, det syns när han reser sig, går upp ur diket, över vägen, för att pissa, slå en drill, på andra sidan,

ja.

Det regnar.

Och man ser att han har ena bakfickan full med en hel tunna absint. Fast det kunde inte Bukowski vetat innan han såg det, nej men han bjuder inte gärna med sig till intellektuella stroppar som sitter i röda rum, pratar svenska, suger fjolligt på cigarrer, nej och smuttar fånigt på konjak, nej, han kunde inte veta att Strindberg hade hela bakfickan full av, med absint.

Ja, absint, passa dig för absint, du blir galen, börjar yra om att det kryper eskimåer bakom tapeterna, hänger huggormar i taket och bor hundar i flanellen, ja, akta dig för absint säger Bukowski, i en annan text, en annan kväll, även den efter,

festen, inte den sista, nej, men en av, ja, men innan nu, tidigare, innan, ja, akta dig för absint.

Du blir galen.

Det regnar.

- Du, tanten? Astrid? Blire nått? Bjuds det på något knulla här uppe? Va? Alltså, oj, inte så, nej förlåt, jag menade inte så, fan, inte du och jag, nej, fast jag är inte den som spottar i glaset, nej, fan, men, inte så, nej, finns det några fåglar här uppe, duvor, vart hittar jag duvorna någonstans, undrar Bukowski, känner på polaren, travar iväg i sina stora brallor, genom majsen, mot väggrenen, där fältet, stupar, försvinner och förvandlas till, diket där Tanten och Strindberg sitter och samtalar, på obruten svenska, båda två, ja, han lämnar William, ensam, ute i fältet sätter han, William, sig ner, på sin gamla arméhjälm, grön med grå fläckar där färgen har lossnat, flagnat, kliar sig på armen, i vecket, armvecket, ja, lite till och sen igen, lite till, ja, fan vad det kliar, ja, där sitter han tillsammans med Einstein, alltså inte särskilt ensam egentligen, mer än att han nu var ensam poet i scenen, på majsfältet, ja, eller, nej, fan, Einstein var också poet, på sitt sätt, ja, men, här, nu, i den här texten, mitt ute i det stora majsfältet sjunger i vinden, vajar och lyser gult, när kameran sveper, flyger in över de fyra, nej, fem, ja, här representerar, spelar han, Einstein, det rationella logiska tänkandet, ja men Burroughs är ensam först och främst i den meningen att vi alltid är ensamma, oavsett hur många som sitter på bussen, skakar upp för Oxbacken, ja ni vet? Burroughs är ensam, på det viset, att vi alla, alltid är ensamma, efter att symbiosen med modern är bruten, har upphört, ja.

- Oj, oj, hur ska det bli, klagar William, oroligt, där han sitter på sin gamla arméhjälm ute i det stora gula, sjungande majsfältet.

Jag funderar sällan på morgondagen, den kommer hur som helst, oundvikligen, tillslut, ändå, säger Einstein. Ja han sa så en gång, det är ett citat, ja, jag hittar inte på, nej, fan.

Burroughs grubblar.

Einstein tittar nyfiket på.

Bukowski travar.

- Jo, ja .. jo, säger Burroughs.

Och Jack, ja, Jack Kerouac kliver in på scenen, genom majsen, går fram till Burroughs, lägger handen på hans, den högra, ja, fan vad det kliar.

- Gå inte på det där, det är en retorisk fint, gå inte på det där.

Det stämmer, det är en retorisk fint. Andra delen av påståendet, morgondagen, framtiden, kommer oundvikligen, ofrånkomligen tillslut, oavsett om man funderar på den eller ej, ja, det är ju självklart, ja så man luras att automatiskt tro, utgå ifrån, att även första delen av påståendet, att man inte ska, att det är dumt att, tänka på den, morgondagen, framtiden, ja, är sann, även den, ja, fan. Man luras.

- Ja, men, försöker Einstein.

- Nej, säger Jack Kerouac håller upp ett manande finger, ett pekfinger, det vänstra.

Einstein, sparkar surt iväg en vårvarm boll av lantluft, sätter sig igen, på sin lilla tuva, fan, låte de tro vad de vill, fan, ja, atomen är världens minsta beståndsdel, fnyser han, jo tjena, fan, låt de tro vad de vill, fan.

Han vet.

Det är nog, bara det?

Är det?

Fan.

Jack fortsätter förklara vist, visst att fundera på, oroa sig, för framtiden är dumt för då har man å ena sidan antingen, förhoppningsvis, oroat sig i onödan eller så har man oroat, lidit, dubbelt så mycket, om det nu faktiskt skulle gå åt helvete, ja, fan.

Men att inte fundera alls på den, morgondagen, kommer hur som helst.

Fan.

- Åt vilket håll är det? Va? Säger Bukowski kliver, ner i diket, upp på väggrenen, pekar först åt höger, sen åt vänster, känner på polaren.

Han, Bukowski, får syn på trion ute i majsfältet, sträcker pavan i vädret och hojtar.

- Kerouac! här är jag, din fule fan, ska du ha?

- Fan, är han här? Säger Jack, förvånat.

- Jo, svarar Burroughs uppgivet sjunker han lite djupare ner i leran där han sitter i gläntan mitt i det stora, sjungande, gula majsfältet på sin lilla slitna arméhjälm med flagnad färg, gråa fläckar i det mörkare gröna.

- Jo, säger han.

Igen.

Fan trodde han var oförstörbar, indestructebull, som en pansarvagn, med kuken mitt i pannan, fan.

- Kuken i pannan?

Ja haru inte hört om sköldpaddan som frågar pansarvagnen varför han har kuken mitt i pannan? Säger Jack, vinglar fram och tillbaka där han står i sina stora brallor, på sina smala, spänstiga ben, lånade av en Tibetansk lama han träffat under en campingutflyckt, tillsammans med någon av sina romanfigurer, i boken PÅ DRIFT eller DHARMAGÄNGET, i bergen, på NordAmerikas västkust, ja. Han står framför Burroughs sitter på sin slitna arméhjälm, direkt i skiten, dyn, i gläntan mitt i det där stora sjungande majsfältet, gult, ja.

- Nej.

Inte?

- Nej.

Fan, fast det trodde jag om dig också.

- Vadå? Att jag har kuken mitt i pannan?

Nej, att du var odödlig, skulle leva för alltid.

- Själv då? När kom du?

- Igår, jag dog igår, i första anfallet, första vågen tog mig, tror fan jag fånga första, ja, Kerouac hade de tagit först, ja, han var den första de satte kulan i, de störde sig på hans eviga babblande om Buddha, hit och Buddha dit, själens frihet och kärlek, ja, de tog honom först. Fick han fortsätta, ja, skulle folk, flocken tillslut börja lyssna och det var inge bra, nej Kardinalen gillade inte tanken och fick de andra,

Generalen,

Direktören,

Kanslern,

Diktatorn

och även Doktorn med sig, ja, de, tog hand om, gjorde slut på, Kerouac först.

- Jaha och vad tycker du då? Undrar Burroughs, där han sitter på sin hjälm i leran, omgiven av det gula majsfältet, svala vindar, små fåglar, stora fåglar, pelikaner och rosa flamingos, humlor och bin koppulerar i konstiga, på gränsen till det perversa, ställningar, ja.

- Jo då, inte så farligt, tycker Kerouac, rycker på axlarna, som fatalisten, rycker på axlarna, skyndar vidare i texten.

- Jag tycker det är trist, luktar bajs om hela skiten, säger Burroughs, trampar upp ett hål i den röda fuktiga jorden, med hälen kliar sig med handens, den vänstra handens rygg, under näsan och andas in sådär som man gör när man är förkyld och barn, ja.

- Men, jag är lite förvånad, jag trodde nog jag skulle studsa, säger Kerouac.

- Ja, precis, jag försökte förklara det där för Charles, säger Burroughs pekar på Bukowski travar fram och tillbaka åt vänster och sen höger på den smala vägen som skär genom det gula majsfältet sjunger sorgerligt.

- Ja men han fattar inte sådant där, nej för han handlar det bara om

rödvin,

knulla,

fitta,

vinkelslipar,

blåställ,

knulla,

fitta,

rödvin

och

gaffeltruckar,

fan.

Säger Kerouac pekar på Bukowskie, står bredbent, femtio centimeter, kanske mindre, axelbrett, ute på den smala vägen, velar.

sneglar åt vänster, höger och sen på tanten sitter och samtalar, spelar schack med Strindberg.

- Hurru tanten, du som vet, vart ligger närmaste kloster.



Fan!

Av T.L Stjerna 29 mar 2004 23:02