De dravliga dokusåpornas tidsålder

De finns överallt och i alla kanaler. Det går inte att sitta på bussen, vara på arbetsplatsen eller handla mat utan att höra det senaste skvallret från dokusåpornas värld. Vem gjorde vad, vem låg med vem, vem betedde sig som ett svin? Sitter man framför teven en kväll och zappar är det nästan komiskt. När Big Brother slutar i kanal fem börjar Farmen i kanal fyra och när Farmen slutar i fyran tar Skönheten och odjuren vid i Femman. På lördagar är det expedition Robinson och på söndagar Joe Miljonären. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till Bingolottos storhetstid eller Ingvar Oldsbergs lekprogram.

Var kommer trenden ifrån? Vad är det som är så roligt med att sitta och titta på andra människors vardag, när de äter, går på toaletten, bråkar och hånglar som gör det till teveunderhållning? Får tonåringar att skynda sig hem för att inte missa Big Brother? Är vi verkligen så erbarmligt uttråkade i vår vardag?

En detalj som förvånar mig är deltagarna, de som ställer upp på att dissikeras in i minsta detalj. Var kommer de ifrån? Har de ingen spärr? En gräns man inte går över inte ens för att bli berömmelsens hora? Det kan låta hårt och visst får de leva sina liv som de vill, men man kan fråga sig om dumheten har någon gräns. Å andra sidan är nog den verkliga förnedringen och yttersta tragedin för dokusåpatjejerna och -killarna att INTE synas. Dessutom, fanns det inga tittare fanns det heller ingen marknad.

Själv var jag fast de två första åren dokusåporna kom. Exepedition Robinson var roligt, annorlunda och mobbningstv på högsta nivå vilket gjorde att den där inre känslan och morbida fascinationen kring andras elände fick sitt lystmäte. Som student följde jag TV3:s serie Baren. Lagom hjärnbefriande efter att ha suttit i universitetsaulan halva dan.

Andra säsongen var det inte lika spännande längre. Fjärde året hade jag definitivt tröttnat på Robinson. Men TV:s producenter körde stenhårt på den nya trenden och diverse nya och allt värre dokusåpor började födas. Idag är måttet rågat med Femmans nya serie "Skönheten och odjuren" som visserligen är en olycklig översättning av det amerikanska namnet "Average-Joe" men ändå förnedringsTV. En bunt helt vanliga, tjocka, korta, smala och litet nördiga killar ska data en dum skönhetsdrottning. Är inte förnedringen total när man kallar vanliga ganska trevliga killar utan perfekta yttren för "odjur"?

Nu vill jag inte trampa på alltför många ömma tår. Den här artikeln är bara mina egna högst personliga reflektioner. Det finns säkert massor av nyttig kunskap att hämta ur dokusåporna och jag kan förstå fascinationen för andra människors liv, speciellt hos yngre, kanske känner man igen sitt eget. Och ja, jag erkänner att jag har smygkollat på Bachelor och Joe Miljonären. Men det finns en gräns, åtminstone för mig som TV-tittare.

Det är inte längre roligt när människor förnedras eller det inte går att finna en dokusåpafri kanal förutom Animal Planet eller Eurosport. I jämförelse med dokusåpans tragikomiska värld ter sig Staffan Westerbergs mardrömslika barnprogram på 70- och 80-talet som en andeviskning. Vad hände med alla serier jag växte upp med? Mash, Magnum, tjeckiska dockfilmer och engelska deckare? Varför inte reprisera Mash på en bra sändningstid istället för klockan två på natten? Varför inte satsa mer på nya och bra serier som t.ex. CSI, Förhäxad eller Ed?

Men eftersom detta är dokusåpornas tidsålder Under Antiken i Rom var det gladiatorspel, "bröd och spel" åt folket som gällde har jag några nya dokusåpaförslag. Varför inte. "Strippbachelor" med E-type i huvudrollen och tio singelstrippor. Eller politikersåpan, där politiker från två olika läger i två olika lag ska tävla om vem som tar makten på en öde ö? Förmodligen blir det ganska tråkigt, mycket prat och litet action precis som i verkligheten.

Så, kära TV-producenter hör av er till mig. Jag har många många fler förslag på lur. Jag tror att de är fullt genomförbara och mycket ekonomiskt lönsamma i landet där Mammon är kung. Tills vidare bidar jag min tid framför Farmen, tills jag är så hjärndöd att TV:n blir centrum och mitt eget liv en dröm. I Orson Welles Big Brother-land.

Av Ninna Bengtsson 29 mar 2004 18:48