Mitt lilla mirakel

Det landade en Själ
på tröskeln till min port.
"Tag hand om mig väl
och krama mig, fort".

Så löd lappen
som följde Själen med.
Där, högst upp på trappen,
stod jag med huvudet på sned.

Är detta mitt lilla mirakel
som äntligen nått hit?
Vilket ljuvligt spektakel,
mitt hjärtas största bandit.

Jag kramade så klart
och släppte sällan taget.
Det kändes underbart
och självklart vid det laget.

Tänk om jag skulle förlora
miraklet i min famn.
Tårarna blev stora.
Jag skrek nu ut ditt namn:

"Älskling, min underbara,
den tanken smärtar svårt.
För mig ska du alltid vara
någon att få krama, hårt".

Jag kände mig nöjd
För nu var jag säker.
Minnen av stor fröjd
försvinner ej så som såren läker.

Av Maja Ekman 26 mar 2004 12:45