Efterfesten- Legionjärerna

Bukowskis förhud, står upp som ett tält på toppen av kuken, som ett romerskt legionärtält, ja, gruppen, inte mer än tre soldater, har slagit, läger, upp tältet av hud, på toppen av Bukowskis kuk, inte särskilt stor, egentligen, nej, men tjock, nertill, kilformad, så de skrek, gnydde som om den var det, stor, ja, fast det var den inte, nej, men det känns som det, om han trycker, ända in, till roten är tjockast, ja, det känns som det, säger de, en del, ja, ganska många faktiskt, ja.


Legionärerna är utsända, har slagit läger, upp tält, på toppen av Bukowskies kuk, ja.

Rikskanslern har skickat ut de, på uppdrag, de ska fånga in Poeten, är en reinkarnation, i raka led, av den egyptiske arkitekten Imhotep, världens första enligt vissa skrifter, ja och även drottningens närmaste rådgivare och poet, ja, det var av den anledningen, den jag inte nämnde, nej, som han begett sig till den stora staden, den där lyktorna lyser, hjärtan slår och sen går allt åt helvete tillslut, ja, hennes namn var sanningen, ja, knulla med prinsessor fick man inte göra, nej, fan, det var inge bra, nej, ajabaja, nej, låda på magen får man inte ha, nej det är inge bra, det gillas inte av lagen, nej, om ni minns? Ni minns väl varmkorvboogie? Ja, nej knulla med prinsessor som heter Sanningen, får man inte, nej, det är inge bra, ajabaja, ja, men vad ska man säga? Han var kär, kan man bli något annat? Va? När man upptäcker att det finns något sådant vackert.

Nej, så nu flyr han med de tre legionärerna, jagandes i hasorna, utmed Köpingsvägen, ner för Oxbacken, vidare efter Storagatan, hoppar mellan isblocken, vinkar till isbjörnens ungar, simmar en bit, skyndar vidare genom stormen, smeker med vänster hand en snöflinga från nästippen, känner på polaren, svänger vänster upp för Vasagatan, klättrar över muren, lämnar, all praktisk rationalitet, genar över Botaniska trädgården, av ingen logisk anledning tar Han, jag, Poeten, vägen, omvägen, ner till, utmed Svartån är egentligen brun, ja, men den heter så, ja, Svartån.

Sen, i en annan text, senare, ja, nu, är det, tidigare, innan kvällen då de är soldater, slår upp tält på toppen av Bukowskis kuk, ja, nu är de stora skräcködlor, alla tre, springer över kala, röda, stäpplandskap, med kloförsedda tassar, river de upp jord, hål i stenen, sliter itu, ihjäl, stora, gigantiskt vackra urtidsfåglar, mest på skoj, för att de kan,

ja,

aj,

scenen färgas röd, blodröd, ja och det stänker även på publiken i de första raderna, har betalat mest, vill bli stänkta på, ja, de, publiken på första raden, stänks ner, har betalat mer, stänks ner, de har betalat mer, ja, för de kan.

Sen, innan de slår läger, upp tält, på toppen av Bukowskis kuk, ja, men efter att de är skräcködlor, lite senare, tidigare i historien, är de laglösa, banditer, demoner, med stövlar, hattar, hölster och stora polisonger, omringade, inklämda, i ett bakhåll, i ett litet skjul, en knipa, på den amerikanska steppen, har de blivit omringade av lagens väktare, det lokala uppbådet har jagat ikapp och väntar nu utanför deras gömställe, ett litet skjul, ja, det är kört, det kokta fläsket stekt, kört,

ja,

det är kört,

de är fast.

Nu, närmare, den där kvällen, när jag trillar hem, utmed Storagatan, Vasagatan, klättrar över muren, trillar, upp för trappen, genom dörren, ner i fåtöljen och slutligen golvet, ja, så är de stora, enorma, skabbiga fåglar, genmanipulerade gamar, monster som sliter och drar med spetsiga näbbar i resterna av en afghansk frihetskämpe, en terrorist, nej, en amerikansk soldat, quaterback i skollaget, tog sötaste prinsessan till, ja både till och på tuttarna efter, skolbalen, fick sen inget arbete på den lokala fabriken, nej, konjunkturen var för tillfället låg, ja det var bäst så, tyckte roffarna i toppen, ja de bestämmer, sätter dagordningen, dikterar villkoren, han tog värvning och trampade på en mina, en hemgjort mina, inte en av mina, säger direktören på Vapenfabriken, nej, men endå en mina, ja, terroristen hade lärt sig hur han ska göra i ett träningsläger norr om huvudstadens trasiga kvarter lärde maskineriets agenter, hjärntvättade, honom och hans kamrater, hur de ska göra för att slänga ut den elaka kommunisten, ja, de vevade upp fjädern, pulade dit batterierna, genom luckan i ryggen och han satte igång.

Bensin,

en plåtburk,

en massa småspik,

en tändhatt,

ja,

och

PANG!

BOOM!

Låter det, när benen slits av, blod stänker upp på linsen,

ja,

aj,

eller var det en Afghan, en terrorist, som de nu sliter i bitar, med sina vassa näbbar? Jag ser inte, nej, det är för mycket rök, för lite ljus, ja de lägger ut rökridåer, vill att scenen ska vara mörk, inte belyst, nej, det som sker ska ske eller inte ske på scenen höljt i mörker, ja, det har regissören bestämt.

Med dragna sexskjutare,

pistoler,

nej,

kanoner,

stormar, rusar, de ut, alla tre, sida vid sida, tillsammans, axel vid axel, på ett rakt led, rusar de ut för att möta sitt öde, de ska, enligt samtliga skrifter, mejas, göras, ner av lagens väktare, snabbutbildade bakom en ladugård, röd, norr om staden, byn, svor de trohet till riket och Kanslern, tilldelade de allihop en guldstjärna, ja, var, tolv guldstjärnor, ja, men, nej, motståndet, lagens väktare, trasslar ovana in sig i sina långa armar, de hade ännu inte vant sig, vid dessa nya attiraljer, nej, ovana, snubblar de, trasslar in sig i kollegorna, skjuter sig själv i foten,

ja,

aj,

på toppen av skjulet, sitter Doktorn och Rikskanslern, super sig fulla, röker sig höga, på hemkörd tomteglögg, tittar på, tjoar och hurrar när bilden, scenen, återigen färgas röd.

Publiken, i de första raderna, har betalt mer,
applåderar,
ja,
för de kan,
stänks ner,

de har betalt mer,

de vill,
de kan,

fan.

Av T.L Stjerna 26 mar 2004 12:40