Hämnd - en ond handling

Under hela filmen är han full av hämndbegär på sin kollegas mördare, men väljer avslutningsvis att få gärningsmannen ta sitt straff till samhället.

I mitten av 90-talet mördar två skinnskallar en färgad person i skånska Klippan. Den ene mördaren är son till den riksbekanta förbrytaren Keith Cederholm.

Det vidriga rasistmordet får stor uppmärksamhet i media och mördarens försvarare är stjärnadvokaten Henning Sjöström, samme man som försvarat Keith Cederholm. Den skicklige stjärnadvokaten förklarar den unge rasisten oskyldig från eventuell gärning och utsätts därefter för hot från allmänheten. Inte så att Sjöström vill fria sin klient av egen godvilja och sympati för hans brott. En duktig jurist måste ha bra på fötterna för att kunna förklara sin klient oskyldig, således ingen konspirationsteori mellan stjärnadvokaten och hans klient. Men det finns också förståelse för allmänhetens reaktioner, utan att det försvarar längtan efter hämnd och vendettor. Att önska livet ur en anhörigs mördare är fullt mänskligt, men längtan efter hämnd är för mig avskyvärd.

Jag erinrar mig denna händelse, då jag läser om de båda 17-åringar som mördat två flickor i Laholm och åklagaren som befarar personlig hämnd mot de två ynglingarna. Känslan av att vilja hämnas är obehaglig och ovärdig ett demokratiskt rättsamhälle, för det är alltid samhället i form av staten som ska utöva straff. Även om de två gärningsmännen frias och offrens anhöriga kränks är hämnd aldrig försvarbart. Den indikerar känsla av hat och primitivt beteende, vilket är lika motbjudande som terrorism och andra våldshandlingar som inte respekterar demokratins grundstenar. Det svenska rättssamhället bygger på en fin tumregel: Hellre fria - än fälla. Denna demokratiska ståndpunkt utgår ifrån en presumtion: Det vi vet bör gälla, så länge inte motsatsen går att bevisa.

Av Yohannis Petersson 20 mar 2004 22:52