En god berättelse - en senare del

den mest övertygande,

hans eld var starkast,

ja,

greppar monstret,

kulsprutan.


Bukowski springer,

Poeten kramar avtryckaren, ja.

Denandre, matar ammunitionen,

Monstret tuggar i sig, spyr, sin död, skriker



RATTATATA TA!



Bukowski springer,

helikoptrarna kraxar,

Monstrets,

gevärsrör,

reser sig stolt i den svala Västeråsluften.

Han springer,

Monstret vrålar,



RATTATATA TA!



Och




PANG!

PANG!



rummet fylls av,

sjungande tomhylsor,

fyller rummet

och

rök,


ja,


Monstret sprutar sin död,




RATTATATATA!



Låter det,

ja,

Hamburgerbaren, på andra sidan Vasagatan, precis intill Storagatan,

i centrum av stentuffa Västerås,

fylls med,

bly,

smärta

och

väggarna tapetseras om av rött blod och sådant som inte går att göra,


ogjort,


ja.

De omedvetna ostätarna var visserligen inte oskylldiga, nej, de röstar, på rådande världsordning, stöder sockerindustrins feta dirrektörsrövar, ja, röstar på smala hottentottar, orättvisa, ja, men man får inte meja ner de från en fransk balkong, med ett monster, maskingevär, nej, eller får man det? Va?

Nej.

Vad hade de gjort?

Fan,

vad kunde de göra?


De sätter sig ner på golvet, ser på varandra, funderar,

Fan.

Bukowski springer,

helikoptrarna skrattar,

gatan gråter,

Ja,

poeterna,

likaså,

båda två,

ja.

Han

och

även Denandre,

ja,

båda två gråter.

Han,

känner efter i fickan, på sina stora brallor, reser sig upp, hojtar glatt.


- Här, hojtar han och viftar i luften med ett inbetalningskort till Amnesty eller Greenpeace, ja, nu var de räddade, precis som i novellen, PÅ TOK FÖR MÅNGA SNEAKERS, ja.

De dansar glatt runt i rummet, i sina stora brallor, båda två, ja, grannarna vaknar, bankar i väggen, ringer hotellreceptionen, ja, de ringer receptionen och skvallrar, tjallar.

Fan.

Gatan gråter.

Bukowski springer.

Fan, vad varmt det är?



.
.
.
.

Av T.L Stjerna 20 mar 2004 22:46