Statyernas Union

Det var mars och isande kallt. Natten hade kommit krypande och spänt upp sin vårliga mörkgrå stjärnbaldakin över Göteborg. Det var lugnt på gatorna, det enda som störde stillheten var några tonåringar som stod och rökte på Gustav Adolfs torg, men de gav upp och begav sig utåt Majorna.

Kungen tittade ner på den rykande fimpen på marken. Han muttrade och sträckte på sina stela leder. Suckande hörde han stadshusklockan slå tolv slag. Han fick inte komma försent.
När det sista slaget förklingat tog han ett vigt skutt ner från sockeln skakade manteln och slog hatten mot knäna. På avstånd hördes det svaga sorlet av röster och mörka skuggor lösgjorde sig ur kvällsskymningen. De var allihop på väg till mötet, han nickade lätt. De späda kvinnorna som den tanklösa Lyckan, den gnidiga Rikedomen och kallsinnade Industrin. Sist kom Handeln och Sjöfarten. Flickorna svepte förbi honom och han såg långt efter dem. Han tyckte inte om dem. De hade ingen respekt för auktoriteter och trots att de alltid neg respektfullt hade han en obehaglig känsla av att de skrattade i smyg bakom hans rygg.

Det tog tid att gå. PÅ vägen hälsade han på sin far som satt stel som en eldgaffel i sadeln. Kung Karl nickade avmätt och red vidare utan en blick på sonen. Hovarna smattrade hårt mot stenläggningen. Högdragne fan, tänkte han. Du var precis likadan när jag var liten. Han fortsatte avenyn fram och såg de andra deltagarna skymta förbi som mörka skuggor. I gator och gränder dök de upp. De kom från hela Sverige, från Stockholm och Umeå till Malmö och Filipstad. Alla var på väg till Götaplatsen där mötet skulle hållas. Där fanns även en rad okända personer som gick i täta klungor och pratade viskande på främmande språk.

Äntligen nådde han Götaplatsen. Mötet var i full gång. Många hade samlats längs med de folktomma gatorna men i stjärnljuset liknade de skuggor. Det var ett bra kamouflage ifall någon nattvandrare skulle råka snubbla in. Längst fram stod ordföranden Poseidon på sin sockel och blickade ut över de församlade. Han ansåg sig förmer än alla andra för han var trots allt en gud, visserligen en utdöd sådan, men ändå med ett visst rykte att upprätthålla. Han rynkade pannan och inväntade några sent anlända gäster, sedan höjde han sin väldiga treudd och röt tystnad så att kungen kände hur husen närmast darrade i fogarna. En tunn dimma vilade över platsen.

-Mina vänner, började guden, först vill jag hälsa er alla välkomna hit. Vi har många besökare från hela landet här ikväll, inklusive huvudstaden och det är med stor ära och glädje vi håller detta viktiga möte. Vi har celebert besök från utlandet, jag vill särskilt välkomna representanter från ESU Europeiska Statyernas Union och medlemmar i Europakommissionen. De är här som rapportörer för Ministerrådets räkning.

Det hördes ett svagt mummel i folkmassan och de allra flesta nickade gillande. Man var spänd av förväntan, det var inte ofta sådana större möten hölls, de allra flesta var ganska likgiltiga för politik och vad som skedde i omvärlden. Folk föredrog att se världen från sin egen sockel, jaga duvor och och låtsas som det regnade även när så inte var fallet. Kungen mindes att det var åtminstone hundra år sen sist.

-Mina vänner, återtog ordföranden, vi har samlats här idag för att fatta viktiga beslut. Samtliga rör det nya europeiska samarbetet. Vi har gått från ett ekonomiskt samarbetsavtal för att underlätta för handel, företag och industriers framväxt till diskussioner kring gemensamma intressen. Förslaget ni ikväll ska ta ställning till berör huruvida vi önskar ingå i unionen eller stå utanför i kylan! Han gjorde en teatralisk paus för att låta de hotfulla orden sjunka in och återtog sedan.

- Vill vi bli en nation härjad av duvor utan möjlighet till ett gemensamt försvar? Vill vi bli ett land som ser mot det förflutna istället för att blicka framåt? Skall vi ensamma verka för en renare miljö medan övriga länder kan smutsa ner så mycket de vill? Medborgare, jag överlämnar ordet till herr Q. Visling som sitter i Europaparlamentet.
En liten satt man med plommonstop blankpolerade stövlar och märkligt tomma ögon klev upp i talarstolen. Han harklade sig och började memorera vad han lärt sig utantill.

-Ärade församlade, bäste ordförande, kära vänner och kollegor. Ett medlemsskap i Europeiska Statyernas Union kommer att garantera fritt putsmedel till alla, utrotande av duvor, förbättrade väderleksförhållanden och betydligt större fritid. Ni slipper ägna er åt att fatta komplicerade beslut, det gör vi åt er. Det behövs bara en liten ynka detalj för att detta ska genomföras. Ni måste skriva på kontraktet som ger er medlemsskap. Detta ger samtliga medborgare nya lagar och regler att följa, de gamla var ju ändå rätt föråldrade. Och reglerna gäller alla aspekter av samhället. Hur röda jordgubbarna får vara, hur högt får gräset växa, vilka skatter ska ni betala och vad får ni tycka och tänka. Bra eller hur? Ni får glädjen av ett beslutsfattande organ miltals hemifrån som bestämmer över er så att ni aldrig själva behöver lägga ner tid och energi på detta. sådana här möten kommer att bli onödiga, och omoderna i framtiden. Det här är århundradets erbjudande!

Nu vidtog ett visst sorl och prat bland folkmassan. En del nickade instämmande medan några andra såg tveksamma ut. Till sist klev Poseidon fram.

-Nu har vi hört vad vår ärade kollega från Europaparlamentet Q. Visling har att säga. Är det någon som vill inflika något?

Det blev knäpptyst och kungen som tyckte att hela mötet var ovanligt tråkigt betraktade stjärnorna över huvudet. Med ens blev han medveten om att någon hade börjat tala. Han tittade sig omkring och såg en reslig man som gestikulerade vilt och verkade upprörd. Jaha, Charles F. Lindbergh. Den där arrogante odågan som trodde att han var något bara för att han kunde flyga. Det kunde duvor också.

-Herr ordförande sade Lindbergh, jag är skeptisk till hela idén. Det är gott och väl med ett ekonomiskt samarbete. Här mumlade Handeln, Sjöfarten och Industrin sitt bifall. Men, vad är nu detta med en Europeiska statyernas union?! Jag vet inte vad jag ska tro. Vi har en lång tradition av demokrati och frihet i det här landet. Ska vi skriva bort vår självständighet, vår rätt att besluta om frågor som rör oss själva och skapa en osäker framtid! Jag...

Här blev herr Lindbergh avbruten av en grupp missnöjda affärsmän som slog av honom hatten och bad honom hålla mun. Arga röster höjdes och någon skrek på polis för att ta fast missdådaren Lindbergh som ville driva landet i ekonomisk konkurs. I tumultet som utbröt hördes en späd liten röst som överröstade larmet. Kungen såg hur folkmassan tystnade och en väg öppnades genom klungan mot en mycket vacker´kvinna med ett drömmande uttryck i ansiktet och blommor i håret. Det var Våren från Trädgårdsföreningen.

-Snälla ni, varför vill ni inte lyssna på herr Lindbergh sade hon och vände sin varma blick mot de församlade. Jag är våren och har inte mycket kunskap i politiska frågor men jag känner till vad värme, medmänsklighet och kärlek är. Det är jag som gör så att naturen blommar upp igen och allting återföds. Mycket vet jag om detta och mindre om annat men en sak kan jag säga. Herr Q. Visling lurar er. Ni ser inte skogen för träden. En sådan sammanslutning som herr Q. Visling förespråkar kommer inte att fungera i praktiken. Ni säljer ut en tradition av demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter och ni får luftslott i gengäld. Det blir mycket dragigt där ni bor. Vill ni att vintern ska råda för evigt?

Hon tystnade och Poseidon harklade sig.
-Någon annan som vill säga någonting?

-Ja jag! Hördes en arg röst. Kungen kunde inte se vem det var som talade men kunde inte ta fel på det ursinne talaren kände.

-Det var det största dravel jag någonsin hört fortsatte rösten. Inser ni vad det är vi tackar nej till! Hörde ni inte herr Q. Vislings generösa erbjudande. Det är framtiden han pratar om och vill vi verkligen vända ryggen åt den? Nej, jag röstar för ett ja!
Kungen sträckte på sig för att urskilja talaren som bara syntes som en mörk skugga. Han anade dock en viss tysk brytning och något som liknade en spindel på uniformsjackan. Mannen var liten till växten och den svarta mustaschen vibrerade.

Många instämmande röster hördes nu och sorlet steg till ett jubel. JA! JA! Ropade många. Vi röstar ja!

-Får jag be om tystnad röt Poseidon efter att jubelropen vägrade tystna. Han vände sig till representanterna från Europeiska Statyernas Union. Mina herrar, det verkar som om ni har övertygat oss trots en opposition, får jag bli den förste att tacka för den vänliga ynnest ni givit oss. Att slippa tänka själva och få alla besluten fattade åt oss. Jag kan inte tänka mig något bättre alternativ!

-Tacksamheten är helt och hållet på min sida, sade Q. Visling och bugade lätt. En hastig sekund tycke kungen att han såg en otäck glimt av triumf i den andres ögon när Poseidon vände sig till folkmassan och delgav dem beslutet. Men sen tänkte han att han nog hade misstagit sig.

Mötet avslutades med några särskilda inbjudna talare och Gustav noterade att de allra flesta såg belåtna ut. Själv visste han inte vad han skulle tycka. Saken intresserade honom inte säskilt och han längtade hem till sin sockel. Så småningom började folksamlingen upplösas och grupper av statyer försvann åt olika håll. När kungen vände sig om såg han en grupp som gick förbi. Ekot av deras röster nådde honom genom natten.
-Det är otroligt vad det har börjat regna.
-Ja inte sant?

Kungen tittade förvånad upp mot himlen. Inte en regndroppe föll. Förvånad skakade han på huvudet och vandrade hemåt. Det var bara att låtsas som det regnade. Och visst skulle de bli skönt att komma hem till sin egen sockel igen och slumra ett tag. Att slippa tänka själv och fatta beslut. Med ett medlemsskap i Unionen kunde han ägna sig åt det han kände till. Att vara staty och drömma vidare medan världen rullade på utanför hans luftslott.

Av Ninna Bengtsson 17 mar 2004 14:30