Farlig förbindelse

Jag tänker inte ofta på dig. Jag drömmer inte om dig heller.
Inte numera. När jag går min runda över ängarna med hunden i skymningen tycker jag mig ibland skymta någon i ögonvrån, men det är aldrig någon där, och absolut inte du. Du är rädd för mig nu.

Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på brukade du följa med mig. Ute i det fria kunde vi prata ostört. Vår brytning var nödvändig. Det gällde att överleva. Två födelsedagar har du haft sedan vår brytning och du skulle skrattat ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i.

Det är bara jag som känner till när du fyller år. Det stod i dina papper. De mina tyckte ibland att det var pinsamt att du är född samma år som min äldsta dotter när vårt förhållande tog en passionerad, sexuell vändning. En ung man som suttit i fängelse. En kvinna som trodde hon lämnat de sexuella passionerna bakom sig. Själv har jag aldrig brytt mig om vad andra tycker och på många sätt var kombinationen samspelt. Men jag har inte råd att fortsätta att följa mina impulser när det gäller dig. Inte numera.

Jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.

Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum efter husundersökningen varnade mig för att engagera mig.

En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun empatistörd, psykopat, hänsynslös rånare,farlig våldsman.

Farlig!

Vid det ordet log jag och påpekade att jag inte drev någon bank som kunde rånas och således inte skrämdes av din "farlighet". Mina tankar gick till några verkligt farliga män i mitt förflutna. Män av den sorten som hade tyckt att en liten bankrånare som du varit en riktig mes.

Polisutredren såg ett ögonblick på mig, och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut. Jag trodde att han tänkte på dig. Det tror jag inte längre. Inte numera.

De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med på utsidan, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök av mig på posten och på biblioteket blev din livlina utåt, tillsammans med de långa ,allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp som din övervakare.
Eftersom jag hade ett gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig, och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till din permiskassa.

Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helegrna:
Som att ha umgängesrätt men känsligare. Du var petig med att få lugn och ro vi skaffade dig öronproppar ja med allt. Din sociala förmåga till samspel med andra människor var noll. När du bott hos oss i kollektivets uthyrningsrum hade vi aldrig behövt testa den biten.

Hela huset började tassa på tå när du var här. Till och med hundarna irriterade dig. Eftersom din dyngsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen, och då ville du ha tyst i hela huset.

Det var här någonstans som dina konflikter med mitt kollektiv tog sin början, och fastän du är borta ur mitt liv nu så är de inte över, tro aldrig det. De skulle aldrig öppna vår dörr för dig igen. Inte numera.

Att besöka dig i fängelset var svårt. Alla höga staket, murar och låsta dörrar.Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk jag var så förkyld. Trodde de att jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?

Men du kunde friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig. Jag hoppades kanske ändå att du tänkte börja om, nu när du fick en chans.

Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig ifrån bankerna att jag inte ville se vad alla andra såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid. Till och med när den hygglige gamle rövaren Matti flyttade för att han var rädd för dig! Matti rädd! Det borde ha väckt mig rejält,skakat om, men inte. Det finns vanliga dårar och så finns det idealister, som mina ex brukar säga om mig.

När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och ännu värre kunde jag inte hålla tyst. Nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan sett!

Året av sorg och otäcka hot vill jag inte tänka på. Inte heller obehaget du utsatte mina barn för.

Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet, så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen.
Din chock när jag inte längre var den där snälla, dumma kvinnan du trott att jag var utan att jag kunde sätta makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt.

Det är så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev DU rädd......för mig. Och det SKA du vara! Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i tron att jag är någon annan, och du ska veta att jag är kapabel att använda din "farlighet" emot dig om jag behöver ha manöverutrymme. Jag behöver ingen vapenattrap. Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra. Bäst fungerar de psykologiska vapnen,och där kan du aldrig tävla med mig.
Du förstår, vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt: Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar och är ärligt och uppriktigt intresserad av dig!

Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant "tyst" påringning. Jag vet vad du vill säga. Jag kan dig utantill.

Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde, och hatar dig nu, efter de obehagliga åtgärder jag använt för att avlägsna dig ur mitt liv. Men du har så fel.
Du skulle aldrig drömma om den oro jag fortfarande hyser för dig och den förtvivlan jag känner inför den framtid du går till mötes. Du vet inte hur djupt engagerad jag alltid kommer att vara i dig. Du förstår, du är någon, någonting som jag själv kunde ha blivit.

Jag tänker inte ofta på dig. Jag drömmer inte om dig heller. Inte numera.

Av Sunny Börjesson 08 mar 2004 14:13