Sand och snö i stövelskaften

Nu blir den av i alla fall. Resan vi hoppats slippa för att inte behöva anstränga vår bekvämlighet. Vi gör den för att efter den få göra alla resor vi önskar göra, njutningsresor passande de som inte längtar något extra längre. Vi åker till detdär landet i Afrika, ursprungens land, där allt är annorlunda. Djuren, växterna och människorna, fast vi andas samma luft. Den är vår gemensamma nämnare och det får bli vår ankomstgåva. Vi ger dem vetskapen om att det de tagit för självklart tidigare inte längre är det. Det är gåvan, kamouflerad som handelsvara.

Hundarna kommer att skälla för att det är de som känner i luften vem som inte har rent mjöl i sin påse.

Drömmer jag att jag är vaken? Snart får jag i alla fall sova och då blir det verklighet igen äntligen. Det är skönt, inga krav. Allt går av sig själv och inga hundar skäller så jävla entonigt i sina koppel utan är fria att springa fram och snusa för att se vad det är. Så att de blir på det klara med det och sen springer vidare.

Jag trodde jag visste vad isarna gömde under kanterna. Bäst ändå att låta bli att titta efter, kuva nyfikenheten, stå emot det som drar och lockar, strunta i det eviga tigandet. Låta tystnaden knastra som glasstavar in mellan unggranarna och bara gå av. Låta spillkråkan dribbla sina drillar därinne mellan rotrötskadade granresar, ödemarksbaskern lysa röd, vingarna svartflyga, näbbens slagborr eka. Jag höjde den, yxan, och högg i stammens kapade skiva. Den sprack lätt upp av kölden längs årsring 1942 och därinne sov den. Forstmästarens skräck och spillkråkans chateaubriand. Larven. Lillfingertjock och gul. I sin kammare av rödfurepanel. Knep ihop ögonen av det plötsliga, mjuk och kall som citronsorbet. Serverade den på granspegel fylld med frosttåliga gener åt de arbetande forskarna i världens vintertid.

Ibland sänker jag mitt blodtryck ner i en vak av jag-ger-fan. Med kattens hjälp går det, den låter sig snusas päls och vilddjur, en stund ger den sig som sänke med sin mjuka varma kropp som gömmer grym lek och egenhet. En stund. Sen går var och en till sitt.

Han kom hem före nysnön skottårsdagen 2004. Med ny dykardräkt, köpt i Stockholm. Följande dag, måndagen den första mars lyste världen som ett nytvättat lakan. Skarp och klar och granskande. Det är ett stort privilegium trots att det inte är unikt. Detta att ha en son. Att det ska kännas så speciellt skört just detta faktum. Livet är ett evigt försök till fasthållande av verklighet. Rada dem lugnt på varandra, allihopa, det är perspektivet vid slutsynen som ger dem stadga.

Elegant hönsigt feminint småspringer fasanhönan till en kamouflagefläck under cembratallen. In i osynligvärlden bort ur åsynerna. Men jag känner dunens doft, fjädrarna frasar som siden mot kinden. Mönstret passar precis min smak för khakifärgad diskretion och hon makar sig över mig som jag var ett ägg.

Av Solveig Sjöskog 04 mar 2004 15:37