En dikt

Jag är inte ensam,

nej.





Ändå

Känns det så.




Ja.

Det känns så.




Nu är det senare, ja, efter att de bygger muren och buntar ihop oss i konstskolan, i karantän, ja.

Bomberna har fallit, granaterna skickats iväg, slagit ner, ja, folk dör i tusental, staden står i ruiner.

Fan.

Mycket senare.

Sittandes på huk i en lerig skyttegrav med hjälmen på snedden och en tänd cigarett i vardera näsborre, ja, två, med kamraterna huller om buller runt omkring sig i Botaniska trädgården, inklämd mellan Stadsbiblioteket, egentligen heter det Huvudbiblioteket, ja, Stadsbiblioteket är själva organisationen, ja, men nej, alla säger Stadsbiblioteket och Rudbeckianskagymnasiets huvudbyggnad, ja, hör poeten hur fienden, klantig och dum, har fastnat i taggtråden, ångesten lyser igenom i deras svordomar och över deras

vänsterfitta

fitta

fitta

fitta

fan

och

bög

bög

bög

bög

bögjävel

femenisthora

hora

hora

hora

ja,

fan vad de spottar och fräser,

ja,

hör han mullret från artellerield som dånar, endast ett par kilometer bort, kanske mindre, ja, slår de ner, granaterna, visserligen inte fientliga,

nej,

men det dånar och mullrar,

stör,

ja,

likt förbannat,

dör,

oskyldiga,

kvinnor och barn,

gamla och sorgsna,

sprängs i luften,

ja,

fan.

Armar och ben,

slits av,

itu,

ja.


Marken skakar, han stryker en tår, nej, en rad, från dikten har han skrivit med skakig hand på baksidan av delgivningen från kronofogden.

Hur fan kan de tro, att ens inbilla sig, att han har tid att bry sig om en sådan sak nu, här, fan.

Bomberna faller, marken skakar, folk dör i tusental och de har mage att komma och påpeka att han missat ett par delbetalningar, tre, på sin stora TV, en Grundig, på avbetalning, på lågprisvarukedjan ute på Erikslund.

Fan.

En av demonerna sliter sig loss ur taggtråden, det blir en stor reva i fårkostymen och hans sanna jag blottas,

ja,

en gris,

ett svin,

han, demonen, grisen, stormar, spränger skrikande,

Fitta,

Fitta,

Fitta,

Dö,

Dö,

Dö,

fram genom den blodröda vårmorgonen, över gräsmattan, bredvid biblioteket, mot hans hörn i Botaniska trädgården,

river upp blommor,

bryter kvistar,

skrämmer fåglar, ja,



gråsparvar,

rödhakar

och en ensam liten malplacerad pelikan med cancer.




poeten

greppar knallpåken,


höjer knallpåken,


siktar


på svinet,


trycker


inte av,

nej.



Sänker geväret,

ler



och

grisen klyver han i två med bajonetten,

ja,

aj.


Fan.


Han förlorar igen, ja, han är dålig, på det här, har inte lärt sig spelreglerna passar inte honom, nej, så han förlorar,

igen,

ja,

fan.

Av T.L Stjerna 03 mar 2004 12:12