Grannsämja - sånt skit!

"...Vi skulle bli väldigt tacksamma om ni kunde hålla lite rent runt ert eget hus. Och du, är det inte dags för er att skaffa en större soptunna snart? Ett lite tips bara, i all välmening…"

My ass. Jag har lite svårt för sånt där. Falsk vänlighet ger jag inte mycket för. Ibland blir jag ganska trött på grannar och allt som hör därtill. För det är väl inte så att man måste bli goda vänner bara för att man råkar bo bredvid varandra? Det är väl inte så att det finns någon slags lag som säger att alla som bor i samma område är tvungna att ha samma intresse, värderingar, barnuppfostran och samma önskan att gräsmattan ska se ut på ett visst sätt. Luften är väl fortfarande fri. Eller?

Just nu håller vi på att bygga vårt drömhus och på grund av det, hyr vi ett litet hus i byn under tiden vi bygger. Det är klart, vi väller in på den lilla lugna gatan, två vuxna, fyra barn och två stora hundar. Med oss i bagaget har vi även tre stora bilar, en stor motorbåt, en gammal husvagn, två gigantiska släp, ett tiotal cyklar, en motorcykel, tre barnvagnar, minst åtta wakeboardar och lite annat smått och gott. Vi fyller garaget och vår uppfart så gott det går och jag måste säga att vi verkligen anstränger oss för att inte sprida oss allt för långt utanför vårt lilla röda staket. Men det är inte alltid lätt och nog händer det ibland att en del av våra tillhörigheter hamnar på fel sida om gränsen…

Men vaddå, kan jag känna. Hur farligt kan det vara? Ibland skrattar Patrik och jag rakt ut och det är inte utan man funderar på om inte folk har annat att göra av sitt korta liv, än att smyga omkring och spionera på sina goda grannar.
Vi har bott på många olika ställen och det fascinerar mig alltid lika mycket, det här med grannar. Det är verkligen inte lätt att vara alla till lags. Det känns ofta som om det låtsas vara så vänligt allting, men egentligen handlar det bara om nyfikenhet och konkurrens. Naturligtvis, inte överallt som vanligt, men i ganska många av de kvarter som vi bott i.

På vissa ställen har hela gatan varit som en enda stor familj, där alla umgås med alla och det har hållits stora fester tillsammans med sång och dans. På småtimmarna har det hettat till och man har både fått se och höra en mängd intressanta saker. Vänta, var inte hon den tjocka tanten gift med han den lille skelögde? Varför står den mannen och kissar i den trädgården, där bor väl gubben med löshåret? Och vem kommer att vinna den här gången, Berit med melonerna eller Asta Hängeröv? Ändå har grannsämjan har inte haft några gränser och man kunde aldrig veta vem som skulle stå i ens kök när man kom ner på morgonen. "- Jasså sovit länge i dag, Anna…"

På andra ställen har alla varit arga, sura och misstänksamma och man har inte vågat säga hej förrän de har undrat om det är något särskilt man vill. Gardiner nerdragna i varje fönster och små ettriga foxterriers som morrade bara man tittade ut.

På ett ställe vi bodde fanns en familj som var så präktig att de hade cykelhjälmar på sig bara de skulle hämta posten. Man kan ju trilla Deras barn såg med skräckblandad förtjusning på våra barn som gärna och ofta var ute och kastade snöboll utan både jacka, mössa och vantar. "- Hu, så kallt det måste vara för dem. Tänk om de blir förkylda!
Ja, tänk…

Ibland ringde föräldrarna på vår dörr sent på kvällen och ville låna något, och då kunde det vara så att lilla Linnea, sex år, öppnade. "- Men är hon vaken fortfarande, ska inte hon gå och lägga sig? Nä hon ska vara vaken i ett halvår, vi håller på med ett farligt experiment, förstår du. Klockan åtta på lördagsmorgonen var ofta hela familjen ute och klippte gräset och om vi då råkade titta ut genom vårt sovrumsfönster, fick man genast höra; "- Sover ni fortfarande"? Absolut inte, vi har inte gått och lagt oss ännu bara…

Våra garage har alltid sett ut som kriget, men det roliga är att min man alltid har haft fullständig koll på, var någonstans i röran som just den lilla skruvdragaren ligger. På sommaren stod garageluckan alltid öppen och grannarna brukade glida förbi och hånskratta lite åt spektaklet. Vilken röra dom har, viskade de till varandra. Det bjöd vi så gärna på. För ni ska veta att det oftast var kölappssystem för alla som ville låna något ifrån vårt innehållsrika och komprimerade lager. Vi hade precis allt som de behövde så skratta först som skratta sist, brukar jag tänka.

På ett ställe bodde familjen Fönstertittare. De satt hela dagen vid sitt köksbord med vars en cigg i mungipan och tittade ut på gatan. De blängde surt på en när man körde förbi och vinkade eller hälsade aldrig. En dag när Patrik kom hem från jobbet, såg han att det stod en hel soffgrupp vid deras brevlåda. Den var ascool, i svart skinn och krom och hade stuket av att komma från sextio talet. Vi tog mod till oss och frågade dem nästa dag vad som var tanken med möblerna. " - Vi ska slänga dem. Vi har beställt nya i brunblommig plysch."

Nä men så snyggt, sa vi och frågade om vi fick köpa dem. Absolut inte, ni kan ta skiten, vi vill aldrig se dom igen. Okej. Vi gav dem en flaska vin som tack och bar hem soffan och de två fåtöljerna. De var de fräckaste möbler som vi nånsin hade haft. Det var bara ett problem. De luktade något så fruktansvärt. Cigaretter och gammalt matos kan verkligen skapa spännande utsöndringar tillsammans. Jag provade allt. Men till sist gav jag upp. Jag tar med dem till stan, sa Patrik. På kvällen kom han hem, glad som en speleman. Han hade tagit dem till en vän, som handlade med gamla möbler. Soffgruppen var dansk design och killen stoppade gladeligen trettiotusen kronor i handen på Patrik och sa tack så mycket. Vi stack till Kanarieöarna hela familjen veckan där på och fortsatte att vinka glatt till familjen Fönstertittare, varje gång vi körde förbi.

Nä, just nu känner jag att jag längtar så fruktansvärt mycket tills vårt nya hus blir färdigt. Med havet som närmsta granne och bara milsvida åkrar på baksidan skulle det väl vara fasiken om man inte kunde få slippa små charmiga kommentarer från folk i ens närhet.

Men då kommer jag väl förstås inte vara nöjd med det heller. Sån är jag. Och jag har säkert helt fel. Det är kanske bara jag som har så svårt för den ofta så konstgjorda och falska grannsämjan?

Av Anna Bystedt 01 mar 2004 17:45