Nej. Jag är inte vuxen?

Ålderdom är verkligen ingen lätt sak. Eller mognad. När all yta faller på eget grepp och genomfräts av ens innersta själ. Men det är väl bara att acceptera. Och komma ut ur garderoben.

Jag gillar ABBA, okej? Jag ler automatiskt av glädje när jag hör "The winner takes it all". Efter alla år av spott och spe mot detta glittriga, sega, förutsägbara popunder tränger sig det förbaskade leendet ändå igenom och förpestar min fernissa. Bara de där pianotonerna i början. Så att man blir sugen på att luftspela nästan. Och trummorna. Ännu värre. Men nej. Jag vägrar. Någon måtta får det faktiskt vara.

Det är som med solen och sommaren. Att vara solbränd är inte rocknroll. Det har det aldrig varit. Men nu vågar jag knappt gå ut med lite längre ärm på tröjan för det kan skada min vackra friska färg och skapa ränder efter tröjgränsen. Jag väljer solplatser för att inte bli blek när det är dags att äta under sommarveckorna. Var kom det ifrån?

I bokhyllan står filmer i oändlighet. De är mina stoltheter, näst efter skivsamlingen och böckerna. Många mästerverk; Annie Hall, Gökboet, Gudfadern, Apocalypse Now, Man on the moon, Short cuts, Festen. Men vad ser jag mest? Notting Hill. Dirty dancing. Reality bites. Jag älskar verkligen de andra filmerna också, ni skulle se min filmlista över de 50 bästa som gjorts, men en trött söndag i sängen - då blir det Hugh Grant och Patrick Swayze. Nobody puts Baby in a corner, det säger jag bara.

Gammal och desillusionerad. Suckande och sanningssägande. Det är inte lätt att växa upp. När man skulle bli tonåring efter en lekfull barndom ändrade man snabbt från kalas till party. Och sedan till fest. Man var inte ihop längre, utan tillsammans. Och man fick under inga omständigheter vara minsta intresserad av skolan eller ha kort hår och tycka om fotboll. Det var inte lätt på den tiden heller. Men ändå ingenting mot den prövning jag nu går igenom.

Det finns få fenomen i denna vardagsvärld jag avskyr mer än samlingsskivor och artister som bajsar ut musik de inte tror på men tjänar massor med pengar på. Ändå kan jag inte låta bli att skutta upp ur stolen när jag ser tv-reklam för Herreys nya samlingsalster. Herreys va. De dansande deodoranterna. Alla hits på samma skiva. Vilken fest, vilken glädje, vilken lycka! Vilket nederlag för allt jag tror på...

Ska det verkligen vara såhär? Måste jag erkänna för mig själv att jag faktiskt tycker det är grymt kul att sjunga till Backstreet Boys "Quit playing games" med en hårfön i handen som mikrofon och skrålande vänner i örat? Måste jag erkänna att jag faktiskt kan texten? Måste jag berätta för alla att jag verkligen gillar Den nakna kocken? Att jag till och med tycker om den lismande Tina? Det kan inte vara möjligt. Jag är inte vuxen.

Såhär är det. Jag föredrar Kurt Vonnegut framför Henning Mankell. Sopranos framför Beverly Hills. Hemlagad potatismos framför pulvervarianten. I teorin. Men teorin börjar sannerligen springa ifrån mig. Ingenting kan man vara säker på längre. Kanske inte ens att man börjar bli äldre och måste acceptera att man inte är så förbannat speciell.

Men Liza Marklund tycker jag verkligen inte om.

Någon måtta får det faktiskt vara.

Av Helena Malmström 27 feb 2004 12:32