DEL tre: Engång lekte? Nej! Var vi

- Håll med då, han är inte en elefant.

- Jo, det stämmer, han är inte en elefant, nej, men ...

- Vadå men? Fan, han, poeten, är inte en elefant.






- Han är inte en elefant, nej, du är inte han, säger hon.

- Nej?

Det kunde Denandre inte gärna neka till, han var inte Poeten, nej.

- Precis, så du vet inte huruvida han, Poeten, vet var elefanten trivs bäst, nej.

Fan.

Vadå? Det stämmer ju, Denandre är inte han, är inte en Elefant, så de vet inte vart en elefant trivs bäst.

Nej.

Parken zoo?

Eller

Savannen?

Nej?

- Precis?

Men, fan elefanter, vilda djur ska ha sin frihet, springa på savannen, simma i havet, ja, inte sitta i bur, skaka galler.


- Men han känner inte till någon jävla savann, nej han är född där, i buren, han vet inget annat, nej.



- Nej, men hans föräldrar, eller ja, deras förfäder, var en gång fria, och lider där i buren, hur som helst, även om han, Elefanten, inte känner till något, annat, Savannen, nej, så bygger djurparkens existens, att han sitter där i buren och skakar galler, på att någon elak jävel, för länge sedan, i urtiden, smet ner till savannen och norpa med sig hans förfäder till buren, tycker hon.

- Och?

Det är fel, att besjäla de vilda djuren, elefanterna, på deras frihet, hela verksamheten på zoo, bygger på att en massa brott, stölder av vilda djur skett för länge sedan, i en annan tid, tycker Poeten håller med henne, ja de tycker likadant, båda två, Poeten och hon, ler, varmt, med hela ansiktet, på andra sidan bordet, inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås.


- Gjort är gjort, tycker Denandre.

- Vadå? hon.

Ja? Vadå, Poeten.

- Bara för att hans förfäder bestals på sin frihet, så kan vi inte röva bort han nu, flera deccenier senare. Det där gamla, uråldriga brottet, befogar ju inte att vi nu, kidnappar honom, nej. Gjort är gjort, tycker Denandre tänder, får fart, liv på, en cigarett, suger, tar livet av sig, blåser ut ett stort, blått, moln, med rök, gift, i riktning mot Poeten.

Även hon röker, suger, tar livet av sig, ja.

Poeten dricker sitt kaffe.

- Om du går in på ett antikvariat, säger hon suger på cigaretten.

- Ja? Undrar Denandre suger även han, ja.

- Och där finns en tvål..... en hel kartong med tvål ...

- Jaha?

Poeten, lyfter sin mugg, en grön, dricker sitt kaffe, lyssnar, intresserat.



- Köper du den då? ...


.
.
.

?
.
.
.
- ... Om den skulle vara tillverkad av fettet från fångarna i Treblinka?

Fan.

- Ja, fan, tycker Denandre är upprörd.

- Skulle du?

- Nej, fan, så klart jag inte skulle.

- Vadå, du sa ja.

- Nej.

Jo, du sa ja, Poeten håller med henne, ja, han, Denandre sa ja.

- Klart som fan jag inte skulle köpa den.

- Gjort är gjort? Säger hon, ler, Denandre hade fel.


- Fan.

- Vadå? Du sa ju det. Gjort är gjort, sa du, säger hon.

- Men fan.

Jo, du sa så, gjort är gjort sa han, Denandre, Poeten håller med, ja de tycker likadant, hon och Poeten, ler, de tycker likadant, inte som Denandre, hade sagt det, gjort är gjort, ja.

- Ni är ju fan fascister, tycker Denandre, suger, fimpar, tar död på den, cigaretten, lämnar den död, i koppen, askkoppen, mitt på bordet, lämnar den, fimpen, bland de andra liken i askkoppen på bordet inne på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås, den där dagen i Juni, nej, fan, förlåt, September.

Fascister?

- Ja.

Vadå? Det var ju vi som befriade honom, Elefanten ja.

Du tyckte ju att han lika bra kunde sitta kvar, fan.

- Jag var också med, ja, jag befriade honom lika mycket, det står här, tycker Denandre pekar i pappret, novellen som du läser.

Jag börjar få ont i huvudet, svårt att hålla isär alla repliker, vem som sagt vad och inte, ja, vi får avsluta nu, ja.

Sagt och gjort, de köper en enkel till Åland, utklädd till tjock zigenarkärring, beväpnad med cyklop och flytväst, tar han sig ombord på färjan, kastar loss,

skepp o hoj,

så seglar han ut ur landet, mot nya äventyr, ja, vilka vet jag ej,

nej.



Fan.





Nu är det senare, ett par dagar.

Det regnar.

De går.

Ner för Oxbacken.

Poeten, i sina stora brallor och även Denandre säger plötsligt, bara sådär, tar för givet att Han, jag, Poeten, tänker på samma sak.

- Egentligen? Säger han, Denandre, ja, även han, har stora brallor, på tok för stora, ja.

Det regnar.

Fan.

Va?

- Rent ekologiskt?

Ekologiskt?

- Ja, om det nu finns tvål?

Tvål?

- Ja, nazisttvål.

Fan.

- Ja, men ska man då inte ta tillvara den? Istället för att göra ny...

Fan.


- ... slösa på jordens resurser?

Fan.

- Ja men rent ekologiskt? Va?

Det är tyst ett tag.

De går vidare, tar rulltrappan ner till gångtunneln under Cityringen, fortsätter upp på och iväg utmed Storagatan.

De går.

Det regnar.

Fan.



Nej.

Fan.

Eller jo, fan,

det regnar,

ja,

men man ska inte köpa nazisttvål,

nej.











- Jo men rent ekologiskt, ekologiskt? Denandre ger sig inte, höjer sin öl, en burk och halsar, kan man kalla det halsa? När det är en burk? Va? Äh, ni hajar, han dricker direkt ur burken, där de går, på Storagatan, mitt i, natten och gatan, båda två, i sina stora brallor, Han, jag, Poeten och Denandre, i sina stora, för stora, brallor, tillsammans, alltså inte så, nej, fan, men ändå bredvid varandra, tillsammans, mitt i natten, mitt i gatan.

- Gjort är gjort, ja, historia.

Fan.

- Ja men sett rent praktiskt, bortser man från vilka svin de var nazisterna, så händer ju ingenting, rent praktiskt, om man köper tvålarna, nej.

Bortser? Fan.

- Ja kunde man bortse från det vidriga faktum att tvålen är gjord både av och utav fångarna i Treblinka, så vore det ju rent praktiskt, rent ekologiskt bara bra att använda de, gjort är gjort liksom, eller?


Nej.


- Jo, rent ekologiskt.


Fan.

- Fan? kom med ett argument istället.

Nej.

- Jo, kom med ett argument istället, fan


Man kan inte bortse från de där brotten. Nej.

- Jodå, hojtar, ekar, en fånes röst från en annan text, en annan novell.

Nej, säger jag.

- Jo, fan det där var ju aslänge sedan, kan ju fan inte låta en massa historiskt tjafs begränsa oss nu, nej, vi ska tillåta oss att vara praktiska, se på saken rent sakligt ska vi ta reda på de tillgångar vi har, tvålarna, vi ska använda de istället för att slösa med resurser, tillverka nya, tycker en resultatstirrande ostätare, en ekonomirunkare, med rosa instoppad skjorta och bakåtslickat hår, som lärt sig räkna plus och minus, fan.

Nej, det handlar inte om historiskt tjafs, nej, för vittnet och offren är brottet, händelsen alltid i nuet, ja, i nuet, presens, fan.

Det där, att för offret och vittnet är brottet här i presens, inte historiskt gegga, tjafs, nej, utan, här och nu, i presens, ja, det kan man inte bevisa, förklara, rent vetenskapligt, med ett linjärt, rationellt, resonemang, nej, det är man tvungen att bara förstå, acceptera, köpa, tro på. Kan man inte bevisa.

Eller, ja, det är klart, Einstein, skulle nog kunna förklara det, ja, men vi skulle inte förstå, nej, han försökte en gång, efter en fest, inte den sista, nej, men en av, ja, efter en fest, en fest som så många andra, har jag trillat, snubblat, hem, i mina stora brallor, ner för Oxbacken, utmed Storagatan, full av kanel och kardemumma, inte jag, nej, Storagatan, upp för Vasagatan, till den lilla ettan, Engelbrecktsgatan, mitt emot Rudbecksparken, hög på tomteglögg, studsar jag mellan väggarna, upp för trappen, in genom dörren, ja aj, rakt genom plankorna, sågspånet yr, fan, jag spyr, i trappen, ja, fan, vad arg han blir, hyresvärden, fan, ner på golvet, ålar mig in i duschen, fan, somnar, mitt i natten, knackar Strindberg mig i pannan, väcker mig och talar om att Einstein snackar fikonspråk igen, så de, han, Strindberg, Bukowski och Burroughs vill att jag ska försöka förstå vad han säger, översätta, förklara, på ett vis så att även de förstår, ja, Einstein sätter igång, med att förklara, jag fattar ingenting, nej, det här var efter, den där resan till Orangutangerna, i Sumatra, efter, att Kräftan gjort entré, läs novellen, Porträtt av en dam, ja, eller, Doktorn onanerar, nej, förlåt, opererar, ja, så kanske ni greppar, fattar, ja, det här var efter den tiden då jag kunde, klarade av att, gå balansgång, på broräcket över Svartån, fan, klättra, i träd, på utsidan av vattentornet, paddla kajak, fan, ja, nu haltar jag, världen skakar och jag fattar ingenting, den där kvällen, nej, natten när Einstein förklarar att för vittnet och offret, är brottet i högsta grad presens, ja, jag fattar inte, nej, men väljer att tro, ja, jag väljer att tro, att det är så, ja, det går inte att förstå, rationellt, nej, det måste man tro.

De kunde lika bra ha bränt de där stolta stackarna, gjort tvål av de, i går, i dag, i morse, fan, ur en olinjär synvinkel har inte ugnarna kallnat.

Nej.

Fan.

Det där, att händelsen är i presens för offret och vittnet, ja, går inte att förstå, förklara, med ett linjärt, rationellt resonemang, nej, eller, ja, Einstein, skulle nog kunna, ja, han försökte, en natt vaknar jag, där jag somnat, i duschen, av att Strindberg knackar mig i pannan och ber mig komma ut i köket där Einstein sitter och pratar rappakalja, de förstår inte vad han säger och vill att jag ska förklara, översätta, så även de förstår, säger Strindberg, har slutat knacka mig i pannan, ja, jag gör ett försök, Strindberg, nej, Einstein, fan, ja Einstein förklarar, försöker, jag lyssnar, Einstein pratar, förklarar, ja, men, nej, jag förstår inte, nej, men väljer att tro, på det han säger, att för vittnet och offret, är händelsen alltid i presens, ja, jag väljer att tro, att det är så, ja.

Ur en ytterligare vågad synvinkel, ja, brinner de ännu, fan och ostätarna, sockerknarkarna, de rationella ekonomirunkarna, hivar, ved, virke, poeter.

Fan.

Ja.

Fan.


Fan.




Fan!

Av T.L Stjerna 25 feb 2004 12:54