En helt vanlig

Kapten surrar fast sig vid rodret, skriker och gormar

- Femton gastar och en dödmans fitta.Hala storseglet.Vi går under med man och allt.


Kapten rattar säkert genom skiten.


Död mans fitta? Undrar Professorn.

- Ja? Hojtar Kaptenen.

Det finns inte?

- Jo, skriker Kaptenen.

Nej.

- Jo.... det är en poetisk omskrivning av änka, hojtar, skriker, ja ni vet?

Va?!

- En poetisk omskrivning av en änka, hojtar Kaptenen.

Va?

- Ja?

Fan.

- Vadå?

De passerar sans och förnuft i överljudsfart,



PANG!



Låter det när de spränger ljudvallen, vinden tilltar, ökar, i styrka.


Kaptenen, bakom rodret, gormar, står på, ja.

- Reva storseglet! Fan! Vi går under med man och allt! Anfekta anamma!

Hojtar, skriker, ja, vrålar Kapten, vilt viftande bakom ratten, Professorn bredvid fortsätter.

Fan, vad sexsistiskt.

- Vadå?

Död mans fitta.

- Vadå?

Vadå, vadå?

- Det är inte jag som hitta på det.

Jo.

- Nej.

Det är sexsistiskt, som om mannen äger fittan, ja, fan,

- Det är ett talesätt.....

Nej.

- Man säger så.

Nej.


När de kan urskilja Skälbymotet sätter den elake in haglet och även blixtrar.

Polarn behåller en vakande hand och de kör av motorvägen, alltså, inte ner i diket, nej, utan upp på avfarten, ja.



De sitter tyst en stund, ett litet tag ja.


Sen vaknar Dupontaren, sätter sig upp i sin lilla säng, egentligen bara en tjock madrass, direkt på golvet, mitt i rummet i hans lilla etta.

- Land föröver, hojtar han reser sig upp på förvånansvärt stadiga ben, går på skattjakt.

I duschen finner han Professorn, inslingrad i armarna på en kvinna han, Dupontaren, känner igen, bakifrån, o, ja, förra helgen, var inte lika vild, nej, men han känner igen henne, ja, benen skakar, det hade varit en hård natt, ja, den skulle gå till historien, ja, lätt att den skulle.



Han, känner på polaren, går ut i köket sitter Kapten och brer en smörgås.

- Vad gör du? Undrar Dupontaren.

- Vad gör du? Undrar Dupontaren igen, ja,

- Vad gör du? Säger han, igen.

Va fan, ser du väl vad jag gör?

- Jo.

Va fan fråga du för då?

- Jag ville veta, ursäkta.

Va fan.

- Vadå?

Du såg ju ...

- Vad gör du då? Fan ...

... Vad jag gjorde.

-... Svara då.

...

- Fan.

Vadå?

- Svara då, fan.

Jag brer en macka!

...

JAG BRER EN MACKA!

- Ja ja, jag fattar....

Fan.

- .. behöver inte skrika.

Fan, Kapten slänger ner mackan och kniven, brödkniven, på bordet, den landar upp och ner, mackan, ja, inte kniven, nej.

Ska fan inte ha nån jävla macka, säger han.

- Ska du inte?

NEJ! Skriker Kaptenen.

- Vadå? Va ä du sur för då?

Dupontaren drar ut och sätter sig på stolen mittemot den som Kaptenen redan satt på, vid det lilla bordet, i köket i den lilla lägenheten.

De sitter tyst ett tag, Dupontaren ser inte på Kaptenen ser inte på han, nej, ingen ser på varandra. Det hade varit en hård natt, en av de hårdaste, ja.

Fan.

Professorn, suddig och skakig, endast iklädd kalsonger, kommer in i köket, har lämnat kvinnan ensam i duschen, ja.

Det finns, bara två, inga fler, stolar, nej, han hoppar upp och sätter sig på arbetsbänken, bredvid spisen.

- Morn, säger Kapten och Dupontaren sen , efter Kapten, lite senare, på efterkälken.

Dupontaren brer smör på en skiva bröd, brer en macka där han sitter, på sin stol, mitt emot Kaptenen som satt på andra sidan, ja, på en annan stol.

- Död mans fitta, säger Professorn, matt där han sitter på arbetsbänken.

- Va? säger Dupontaren brer vidare, det blir ett på tok för tjockt lager, ja, men sån är han, det finns inga gränser för hans omåttlighet, nej, allt, kvinnor, öl, fett och ost i alla dess former konsumerades med omättlig aptit, ja och ändå var han inte så jävla fet, nej, mer som ett snöre med en knut på, ja, en dubbelknut, fan.

Kapten, stirrar på Dupontarens macka, placerar tungan innanför den undre läppen, ja och säger med fånig röst, något i stil med:

Vad gö du?

- Seru väl?

Kapten lutar sig över bordet, stödd på sin högra hand mosar han Dupontarens macka med en gaffel i den andra, den vänstra, trycker han till, tre gånger, mosar, ja.


- Va fan?

Vadå?

- Va gjorde du så där för?

Vad gjorde du så där för , härmar Kaptenen med fånig röst.

- Fan.

Kaptenen lutar sig bakåt, väger på stolen, torkar av gaffeln på byxbenet, klätt i tyg, grått, ärvt från farfar, ja, med armarna i kors säger han, Kaptenen,

Den går fortfarande att äta.

- Fan
.
Det stämmer, den går att äta.

- Sluta väg, fan, det blir märken, säger Dupontaren stirrar på den mördade mackan på bordet, inne i köket i den lilla lägenheten, precis intill Cityringen i centrum av stentuffa Västerås.

Hjälp, jag är viktlös, har slutat väga, ja, säger Kapten sprattlar med benen och armarna i luften, trillar nästan i backen, nej, golvet, ja.

Hoppas han trillar, tänker Dupontaren, nej, fan, hoppas inte, han kan slå ihjäl sig, göra sig illa, ja, det ville han inte, nej, fan.

Död mans fitta, upprepar Professorn, sittandes på arbetsbänken, bredvid ugnen, spisen, ja.

- Just ja, förlåt, säger Kaptenen slutar väga, på stolen.

- Vadå? Undrar Dupontaren, känner, sig utanför, på polaren, reser sig, går ut i hallen, vidare in i, på?, in i? in på? toaletten, ja, försvinner.

Död mans fitta? Du minns?

- Ja?

Bukowskie. Vet du vad han sa? Gjorde?

- Nej?

När Frank dött?

- Frank?

En polare.

- Jaha.

Hans polare ...

- Nej.

Jo, hans, Bukowskie.

- Ja.

Vet du?

- Nej?

Du sa ja.

- Nej.

Ok, skit samma, polaren, Frank har dött, så han, Bukowskie ...

- Ja?

Han, Bukowskie åker hem till Britta, änkan, hans brud, han som är död, Frank, ja, änkan, Bukowskie åker dit... ja....

- Ja.....

Vet du vad han säger?

- Nej?

Till hor... änkan, Bukowskie.

- Ne.

Franks däd, hi kant lick jår possi, no, aj kan.

- Va?

Fatta, det var ju polarns brutta, polarn var död, fan.

- Va?

Död mans fitta.

- Ja?

Han har ju rätt...

Dupontarn kommer tillbaka in i köket.

- Han har rätt? Undrar Kaptenen.

Ja, va ska hon ligga i träda för, bara för Frank gått o dött.

- Vem? Frank? undrar Dupontaren.

Va? säger Professorn, ser frågande på Dupontaren fortsätter.

- Vem har dött?

- Va fan, säger Kapten.

- Vadå va fan?

- Du kan väl inte mena att han ska dra allt en gång till? Va? Kapten pekar på Professorn sitter fortfarande på arbetsbänken.

- Nej ... jo ...

- Du har varit borta i flera minuter fan.

- Bara lite grann.... vem är Frank?

- Fan.

- Kom igen, vem är Frank? berätta.

Nej, säger Professorn.

- Nej? undrar Dupontaren.

Nej, man kan inte få allt, du missa inledningen, sorry.... orkar inte.

Fan.

- Vem är det där, säger Dupontaren pekar bakåt ut i hallen, men menar egentligen hon i duschen, borde pekat snett, istället, mot toalettdörren, ja, men de fattar ändå, ja.

Vadådå? Undrar Professorn.

- Jag måste på toa.

Jaha?

- Hur länge ska hon ligga där?

- Fan du är blyg, skrattar Kapten från sin stol.

Fan tycker Dupontaren, ja, knäpper upp, låter brallorna falla till marken, nej, golvet, vecklar ut polaren, ur kalsongerna var köpta på Carlings, ja, för där jobbar, ja ni vet? Dupontaren tassar fram till diskhon, med monstret i handen, den högra, ja.

Fan, hojtar Professorn hoppar ner från arbetsbänken, farligt nära diskhon, spurtar kort över golvet, snor åt sig stolen som tidigare varit Dupontarens, ja.

Dupontaren går upp på tå, tömmer sig i slasken, ja fan, vad skönt, vad äckligt, ja, fast egentligen, hur äckligt är det? Den slasken hade upplevt värre saker, ja, han sköljer ju trots allt ur den, efteråt, ja, drar på sig brallorna och försvinner muttrandes ut i hallen, vidare in i rummet, ja, försvinner.

Kapten ser på Professorn ser på Kapten, ja, de ser på varandra och sen på slasken, först Kapten och sen Professorn säger

Ja, inte dricker jag kaffe här nå mer, fan, nej.

- Tur, ändå.

Vadå?

- Jag trodde han behövde skita.

Jo ... fan.


Nu har det gått ett tag, ja, de är äldre nu, alla tre, några timmar, endast några timmar, ja, men äldre, Dupontaren på sängen, i det lilla rummet, tittar på TV, CNN, något om att två poeter kidnappat Ronald McDonald, de andra två i köket, på varsin sida av det lilla bordet, ja.

Radioprataren presenterar nästa låt, artisten är den där lilla från Norge som Professorn inte gillar, nej, han stör sig på rösten, tycker hon förställer den, inte sjunger naturligt, nej, utan är falsk, inte ärlig.

Hörde du? hörde du hur hon förställde rösten, fan...

- Nej.

... Vad fånigt....

- Fan ....

Kan hon inte sjunga normalt?

- ... Vad du är negativ.....

Negativ?

- Ja, du letar fel?

Letar fel?

- Ja.

Letar?

...

Fan det studsar emot en, behöver fan inte leta, nej.

- Hur vet du att hon inte sjunger så.... naturligt...

Nej.

- ... inte gör sig till... va?

Hör jag väl fan.

- Hör?

Ja hon sjunger ju annorlunda nu.

- Annorlunda nu?

Ja, annorlunda nu, än då, när hon gjorde sig till, fan, det hörs ju.

- Gjorde sig till?

Ja.

- Hur vet du det?

Vadå?

- Att hon gjorde sig till?

Det hörde jag ju.

- Du är så jäkla elak, ja.

Elak? Nej.

- Jo, det kanske var en svår ton...

Svår ton?

- Ja hon kanske inte klarar av att sjunga den normalt, utan måste göra så där. så det låter som om hon gör sig till.

Inte klarar av?

- Ja.

Det är ju du som är elak, ja, fan, inte klarar av?

- Nej.

Jo. Du är taskig.

- Nej.

Jo, det låter hur som helst förjävligt, ja.

- Nä.

Jo.

- Hon är söt.

Har väl fan inget med saken att göra.

- Nä, för visso.

Just det.

- Men hon är ju det.

Jo.

- Vem? Hojtar Dupontaren ifrån rummet.

Fan, väser Kaptenen mellan tänderna och knyter nävarna på bordet, mitt emot Professorn sitter på andra sidan, ja.



Fan.

Av T.L Stjerna 17 feb 2004 12:29