Horungen

Barnets värld bestod av många dörrar med tanke på att lägenheten bara hade ett enda rum. Ett rum och ett kök där hon hade en egen plats under köksbordet. Och så hallen där hennes sängskåp varje kväll förändrades till en bädd. Men trots detta så handlade hela hennes värld om dörrar och nycklar.

Först den farliga dörren, den som ledde ut ur lägenheten och som alltid var låst. Vissa dagar i veckan tog den stora kvinnan som hette Martha fram kappan och dörrnyckeln och tog henne hårt i handen. Då skulle de gå ut genom den Farliga dörren. Det kunde betyda en liten tur till affären, och ifall det var lördag betydde det en promenad till torget, där Martha handlade veckans mat.

I bland var det till källaren de gick. Martha lämnade bara lägenheten för kortare ärenden. Skulle hon till tvättstugan fick barnet följa med och titta på den kokande grytan som eldades med ved. Hennes hår lockade sig i fukten och Martha ryckte och slet i hennes flätor för att avlägsna denna protest mot ordningen, Marthas ordning, även om det bara var barnets hår som gjorde uppror. Bara Anna hade blivit apatisk för länge sedan.

Utom den farliga dörren fanns det två dörrar till som var viktiga för barnet. En gick till toaletten i hallen och den kunde låsas genom ett enkelt handtag. Anna kunde själv.
Det var sträng förbjudet. Hon gjorde det ibland ändå när pappa Erik inte var hemma. Martha kunde inte öppna dörren utifrån. Så satt hon tyst på golvet under det lilla handfatet, och njöt att vara oåtkomlig för den stora kvinnan som bankade och skrek där utanför.

Så var det garderobsdörren som Martha låste bakom henne när hon inte var snäll och det var ofta. Bara Anna tycktes ínte ha lätt att vara snäll hur mycket hon än försökte, så flera gånger i veckan låste Martha dörren bakom henne och skrek att nu fick hon sitta där tills hon blev snäll igen. När hon var mindre och hade mardrömmar och skrek hela nätterna fick hon sova där också. Fast hon skrek så högt att grannarna klagade och kunde inte sova de heller och ungefär då hade Anna tappat rösten så hon fick vara vaken i fred i sitt sängskåp i hallen.

Martha själv tog fram en hopfällbar järnsäng varje kväll och släpade in den i rummet och stängde dörren bakom sig.
De kvällar pappa Erik var full när han kom hem smällde Martha demonstrativt hårt i dörren! Låsa behövde hon inte för varken Anna eller pappa Erik, som sov på den gamla ottomanen i hallen, skulle ha vågat eller velat störa henne. Han försökte blinka åt Bara Anna innan han föll i hop i en hög med kläderna på och nu visste hon att snart börjar han gråta och säga att han skulle dö. Hon blev rädd varje gång för hon hade sett att Marthas gamla pappa dog och blev nergrävd i jorden, och skulle pappa Erik också bli det så skulle hon bli ensam med Martha, som hon var så rädd för.

Bara Anna skulle inte ha kunnat berätta varför hon var så rädd för Martha. Hon visste inte vem Martha egentligen var: bara att hon inte hade något egentligt samband med Bara Anna. De första åren mindes hon inte och inte heller var hon kom ifrån. Hon kände inga andra barn utom "sommarkusinerna" men dem förstod hon sig inte på. De skrämde henne. De vuxna förstod hon ännu mindre.
Ibland undrade hon ifall hon verkligen var en riktig människa. En som skulle växa och bli stor. Hade hon fått välja hade hon velat vara en hund med en lurvig och trygg päls som människor klappade eller en häst som hoppade över alla staket och sprang dit han ville. De enda människor hon talade med under tre av årets årstider var Martha och pappa Erik. Någon annan fanns inte.

På sommaren, då bodde de hos Marthas släkt på deras land och där fanns det stora, mörkklädda systrar och svägerskor till Martha med barn o barnbarn. Tre av systrarna var änkor, vilket Anna visste betydde att de grävt ner sina män, men när pappa Erik var full sade han att gubbarna valt att dö för att tanterna var så elaka. Anna vågade inte fråga Martha om detta. På landet fanns det barn som kallades barnbarn och kusiner om vartannat och henne kallade de "horungen". När de finaste systrarna, änkorna från Stockholm var där fick Anna äta ensam i sovrummet. De ville inte att hon skulle äta ihop med deras barn och barnbarn.

På landet fanns det flera bord med långa dukar. I salen räckte linneduken nästan ända ner till golvet och där kunde man tillbringa många spännande timmar. Visserligen förstod hon långt ifrån allt, men hon blev skickligare att lägga pussel hela tiden. Eftersom hon inte räknades. "Var det barnen?" "Nej, Bara Anna" och så talade de obekymrat vidare om saker som de antog att barnet inte förstod. Diverse hemligheter letade sig på så vis ner under duken till barnet, som begrundade allt hon hörde och förvandlade fragmentarisk information till en helhet.

Hennes klisterminne var här en fördel. Hon glömde sällan eller aldrig ett namn. Hon hade ganska klart reda på i vilket släktskapsförhållande de här människorna stod till varandra Hon visste mera om dem än de själva, för den som var frånvarande förtalades hämningslöst av de andra.
För barnet var det en never-ending strory som fylldes på hela sommaren för att användas som tankepussel. Det skulle putsas o sättas på plats under den långa vinterisoleringen.

De sista åren hade hon lyssnat extra noga för att få reda på något om sig själv men misslyckats då hon som mest nämndes i bisatsen "...nej det är ingen här. Bara Anna" som hon förstod var hennes namn.

Anna hade en hemlighet. Hon kunde läsa! Sedan två somrar, faktiskt, fast bibeln var svår med konstiga ord som man kunde hoppa över. Den snälla fröken i söndagsskolan, det enda som bröt hennes isolering på vintrarna, läste för barnen i en bok med stora bokstäver om bibliska historier och lärde Anna en del bokstäver. Sedan var barnet fast.
Martha fick läsa högt ur morgontidningen, biblen och psalmboken, och pappa Erik möttes av en ivrig flicka med tidningen genast han kom innanför dörren. "Läs", sade hon.
För att få lite lugn och ro läste han från tidningens första sida, vilket gladde Anna då Martha alltid bara läste de små sakerna mot slutet såsom annonser och begravningsverser. Verser som Bara Anna fann vackra och lärde sig utantill, för att kunna läsa för sig själv i mörkret som godnattsagor.

"Visa", bad hon, och halvt motvilligt lärde han henne bokstäverna, några i taget. Den unga fröken i söndagsskolan var nog den enda som insåg att hon faktiskt kunde sätta ihop ord själv och efter att ha testat hennes förmåga lånade hon ut sina bibliska historier i veckorna. Nu gick det fort framåt. De här böckerna var skrivna för barn.

Hon var klok nog att tiga om sin dyrbara hemlighet. Hon viste att Martha skulle förstöra hennes förmåga att lägga ihop ord. Hon visste inte hur det skulle gå till men förstöra den skulle hon. Allt den kvinnan kom i närheten av liksom surnade och dog, tänkte barnet.

Barnet litade inte på Martha. Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. Bara Anna frågade viskande en kusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer" med sjuåringens hela överlägsenhet. På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram Bara Anna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
"Ta adjö nu, Anna lilla", kommenderade en av de svartklädda, och Bara Anna böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden, som hon sett de andra göra! Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock. Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den! Bara Anna stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!

Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
"Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar", väste systern belåtet. "De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?"
Och Martha skämdes och teg. "Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra."

Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår i barnets arm.
"Att få stå där med skammen! Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?"
Bara Anna svarade inte. Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon: "Du ljuger! Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på! Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger!"
Och sedan kom eftertanken. Hon ljuger för mig om sin pappa! Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant? Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?

Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!

Av Sunny Börjesson 11 feb 2004 12:32