Hon ler, men är hon lycklig?

Filmen "Mona Lisas leende" har sverigepremiär i mitten av mars, en må-bra-film som varken upprör eller överraskar, men ändå är intressant.

I en nyckelreplik ställs frågan om Mona Lisas hemlighetsfulla leende, om hon verkligen är lycklig. Den unga kvinnan som använder Mona Lisa som metafor för sig själv är en av eleverna på Wellesley College i New England. Hennes lärare i konsthistoria, Katherine Watson som spelas av Julia Roberts, har vänt upp och ner på hela hennes begreppsvärld. I det längsta har hon kämpat emot för att upprätthålla fasaden.

Filmen utspelar sig på 50-talet och är specialskriven för Julia Roberts, kvinnan som får den bredkäftade lövgrodan att framstå som en sniptuta. Visst, hon har ett fantastiskt leende, och väldigt många tänder, men är hon lycklig? Vem bryr sig, säger du?

Hennes självförtroende borde vara gott då hon bidragit till att dra in över två miljarder i kassaintäkter. I dollars alltså. Men är intäkterna en garanti för att det är bra skådespeleri eller snarare ett tecken på väloljat maskineri?

Filmen kommer säkert att bli en lika stor succé här som i USA. Julia Roberts är global, hon går hem överallt och har sina trogna fans som inte överger henne i första taget. Hon personifierar framgång och utanförskap på samma gång, både på duken och privat. Sådana är lätta att älska.

Hon är inte provokativ, vilket är synd eftersom det blir på bekostnad av trovärdigheten. Hon kan spela fnask med sån oskuldsfullhet att man inte för en sekund tänker på hur hon faktiskt tjänar sitt uppehälle. Doris Day, släng dig i väggen!

Men är hon lycklig? Vill hon inte spela styckmördare eller president eller något annat crazy? Vill hon fortsätta vara lika förväntad som tomten på julafton? Når okonventionella filmuppslag över huvudtaget fram till henne eller rensas de bort av hennes agenter redan i farstun?

I Mona Lisas leende är hon den progressiva Katherine från västkusten som söker sig till New England för att förverkliga en dröm om att påverka och förändra. Handlingen kretsar kring fyra studenter i giftasvuxen ålder och det är precis vad de går och väntar på, att få gifta sig. Alla utom en, hon lever loppan och avgudar Katherine från första stund.

Jag tror att må-bra-filmer, som den här, kallas just må-bra-filmer för att man anar vad som ska hända och när det sker så känner man sig nöjd och smart. Man ska känna sympati för huvudpersonen från första början och det ska alltid sluta lyckligt.

Det ska finnas identifikationsobjekt och här finns flera, i alla fall om du är ung kvinna med en romantisk inställning till livet. Att man använt de grekiska gudinnearketyperna som mall är så tydligt att det nästan blir fånigt. Den jungianska analytikern Jean Shinoda Bolen menar att det arketypiska mönstret i det kvinnliga psyket förändras genom åren, gudinnorna avlöser varandra i livsfaserna.

Här finns en Athena, den visa, som övergår i en Persefone, äktenskapets gudinna. Den frimodiga som alltid har ett pessar på en armlängds avstånd är en solklar Afrodite. Betty, som genomgår den största transformationen, inleder som ett Hera-ämne. Det är hon som genomskådar sin livslögn innan det är försent och ifrågasätter vad som döljer sig bakom det där påklistrade leendet. Kirsten Dunst är vass i rollen som den kyligt beräknande rikemansdottern. Det sägs att hon helst höll sig för sig själv under inspelningen för att inte tappa kontrollen över rollen.

Dunst karaktär blir en Artemis, en självständig kvinna som söker sina egna mål, utan behov av en man som stakar ut riktlinjerna. En klon av sin lärare, Katherine, som jagar vidare mot lyckan.

Frågan kvarstår, är Julia lycklig? Jag är skeptisk.

: : :

"Mona Lisas leende" har premiär den 12 mars 2004

Lästips: "Gudinnorna inom oss", Jean Shinoda Bolen. Centrum för Jungiansk Psykologi

Av Anna-Carin Collin 11 feb 2004 14:19