Pampen, Sprätten, Mesen och Jägaren

De stod relativt nära estraden, där de stått sedan de passerat tonåren och blivit vuxna män. De var fyra stycken ikväll, så som oftast. Men det hände att någon av dem saknades.

Deras bakgrund var densamma. Uppvuxna som närmaste grannar i ett litet brukssamhälle, där alla kände alla. Samma skolor och samma jobb när de inträdde i vuxenlivet. Det skilde tre år mellan den yngsta och den äldsta. De hade hållit ihop sedan sandlådan och skulle antagligen hålla ihop så länge de levde och bodde kvar i det lilla samhället.

Pampen, en man av medellängd, rödlätt, fräknig och med gråblå ögon. Med början till kulmage, som aldrig skulle bli större. Tack vare en snabb ämnesomsättning, en stor passion för dans och magkatarr. Fru, två barn, hus, hund och villa. Men det var jobbet som facklig ordförande på bruket och att dansa han levde för. Hans äktenskap skulle antagligen ta slut den dagen frun hittade en ny kärlek. De hade bara barnen och bostadsadressen gemensamt nuförtiden. Hon tyckte inte om att dansa eller dansbandsmusik. Så han hade sin skivsamling i bilen, där han tillbringade många timmar farandes mellan möten och kurser.

Han var kvällens chaufför. Helnykterist efter en strulig tonårstid med allt för mycket alkohol och knytnävar. Jobbet, envisa föräldrar, frun och första barnet hade fått honom på rätt köl tillslut.

Sprätten, lång, blond och blåögd. Oftast kostymklädd, sedan han hängt in blåstället för sista gången. En charmör med ett vinnande sätt och en övertalningsförmåga som brukets herrar upptäckt. Satt på lite fortbildning och skickad ut i världen för att sälja brukets produkter. Åren på golvet gjorde att han talade samma språk som presumtiva kunder. Många var själva vanliga arbetare och oftast misstänksamma mot kostym "sprättar". Singel, med f.d. flickvänner runt om i världen. En sjöman i modern tappning, som på senare tid börjat fundera om det inte var dags att gå i hamn snart. Hitta en lämplig fru och börja leva Svenssonliv, som Pampen.

Dessa två kunde ibland vara frånvarande på grund av sina jobb. Men aldrig Mesen och Jägarn.

Mesen, nästan lika lång som Sprätten. Mörk, brunögd och ett hårfäste som snart skulle befinna sej i nacken. Ett ständigt sökande efter diverse hårkurer sedan 20-årsåldern hade bara lämnat stora hål i plånboken och ett dåligt självförtroende. En tyst försynt man, som inte ens med hjälp av alkohol kunde råda bot på sitt dåliga självförtroende, som tillbringade sin fritid hos en äldre frånskild syster och dennas barn, för vilka han blivit den självskrivna fadersfiguren. Trots en längtan efter egen familj och barn, rann alla försök till ett seriöst förhållande ut i sanden. Han var allt för feg för att göra närmanden. Rädd som han var för att bli avvisad.
Rädslan för att vara ensam var även det som gjorde att Mesen aldrig vågade ge sej av till logdansen utan sällskap. Då var Jägarn alltid ett säkert kort att ha med som kompis.
De umgicks dagligen på jobbet, men på fritiden sågs de endast i samband med danserna. Eftersom Jägarns största passion var jakt.

Jägarn kunde varit en tvillingbror till Lindgrens Karlsson på taket. Jägarns jaktsäsong började när logdanserna drog igång. Full av glödande entusiasm kastade han sej in i dansen virvlar i jakten på den Rätta. Gudinnan som skulle frälsa hans liv. Framåt slutet av logsäsongen mattades glöden för jakt av tvåbenta byten och överfördes till jakten på fyrbenta diton. Där han hade lite större framgång. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. I ett stort fint hus, där mamman tog hand om all markservice. Han hjälpte pappan i skogen som hörde till huset och med andra utomhussysslor. Men den mesta tiden gick till två jakthundar och att skjuta.

Kvällens dans var välbesökt. Få kvinnor tackade nej till tre av de fyra herrarna. De var kända som skickliga dansare alla fyra i början av kvällen. Vid estraden denna kväll fanns inte några unga flickor, trots att det var kända och duktiga musiker. De saknade en viktig ingrediens; ett ungt tvålfagert nylle. Istället var dansgolvet smockfullt. Så fullt att till och med mindre goda dansare skulle klara sej utan att bli avslöjade. Luften var tjock av värmen från alla kroppar och blandades med lukten av parfym, rakvatten och alkohol. I sådan mängd att ventilationssystemet i en vanlig byggnad skulle ha kollapsat för länge sedan.

Jägarn hade funnit ett byte och gjorde sitt bästa att imponera på damen ifråga. Berättade om sitt stora fina hus, skogen och att han var enda barnet. Men när damen verkade kallsinnig inför en framtid som rikemansfru, drog Jägarn på stora charmoffensiven;
"Gissa hur många harar jag skjutit i år?"
Det blev bara två danser med damen från storstaden, som var på tillfälligt besök i trakten.
Med nästa dam gick det inte bättre. Alkoholen hade släppt på ytterligare en del hämningar och logsäsongens misslyckanden började kännas i kroppen. Framför allt i de nedre regionerna. När han het och fumlig pressade sej mot sin danspartner och körde ansiktet mellan hennes bröst, stelnade hon till och fräste;
"Där kan ni stå, båda två!" och lämnade honom tillintetgjord mitt i ett hav av flinande människor.

Pampen och Sprätten, som anat att det snart skulle hända något i den stilen, drog iväg med honom och lurade i honom en öl till. Väl medvetna om att han sedan skulle somna. Bar ut honom till bilen på parkeringen. Där skulle han sova tills de dumpade av honom utanför ytterdörren hos hans föräldrar.

Mesen hade inte heller större framgång, eftersom han knappast vågade säga mer än ja eller nej, när hans dam frågade något. Men de fortsatte åtminstone att dansa med honom. Pampen hade inga problem med damer. Han sökte inte någon ny som skulle ersätta den nuvarande frun. Han var nöjd bara han fick dansa.

När orkestern meddelade att det var dags för kvällens sista dans, tog många modet till sej och gick fram till någon som de önskat dansa med, men inte vågat fråga tidigare.
Hon var liten, söt och blond. Någon som inte bodde i trakterna. Sprätten hade i alla fall aldrig sett henne förut. Glatt tackade han ja, när hon frågade om han ville dansa. Väl ute i folkhavet, som hade tunnats ut lite grann, upptäckte han att hon nog inte var allt för nykter. Ju längre dansen led, desto onyktrare verkade hon bli.
Han fick parera nästan varje steg och mer eller mindre hålla henne upprätt framåt slutet. Annars skulle hon med stor sannolikhet ramlat omkull. När dansen äntligen var slut, tog han ett stadigt tag i henne, för att få med henne från dansgolvet. En gentleman och god danspartner för alltid sin dam till bordet, till väninnorna som väntar eller mannen som hon är i sällskap med. Hon nästan föll mot sina två väninnor, när han släppte taget. I sista stund lyckades hon räta upp sej något och vände sej mot honom. Försökte fokusera blicken på hans ansikte och sa;
"Fy fan vad dåligt du dansar!"
Han spärrade upp ögonen och tappade hakan under några sekunder, svalde den vassa repliken som var på väg att lämna hans mun. Hon skulle ändå inte ha fattat något, hon var alldeles för full. Istället vände han på klacken och gick sin väg.

Mesen dök upp vid utgången och de tog sällskap ut till bilen. Runt om i mörkret kunde de höra och skymta människor i strålkastarljusen från bilarna som sakta lämnade parkeringen. Någonstans pågick ett gräl. Mannen hade inte uppskattat att hans fru varit så närgången mot andra män på dansgolvet. Här och där kunde man även se par som stod tätt omslingrade vid en bil. Desperat klamrandes sej vid varandra, ovilliga att skiljas åt. Väl medvetna om att avskedet var oundvikligt. Det skulle inte finnas någon plats för dem båda i någon av deras respektive bilar.
Några yngre förmågor hade fått för mycket alkohol i sej och stod med huvudet nerböjt bland buskarna. Sprätten log inombords och mindes hur det var innan man lärt sej dricka "lagom". Han hade hunnit bli bekant med samma buskar ett antal gånger själv. Även Mesen hade bekantat sej med buskarna, men som åskådare. Ståendes bredvid och sett till att Sprätten spytt färdigt innan han fått tillåtelse att sätta sej i bilen. För på den tiden hade det nästan alltid varit Mesen som körde. Pampen hade haft fullt upp med sin egen fylla och att mucka gräl med allt och alla i sin omgivning.

De var tysta, de hade inget att säga. Det var den sortens tystnad som bara kan uppstå mellan människor som känner varandra väl. Bilen var olåst och Mesen knuffade upp den liggande Jägarn i sittande ställning. Spände fast hans bälte, tog kudden som låg i baksätet och klämde in den mellan Jägarns huvud och bilrutan. Detta skedde helt omedvetet, på samma sätt som en mor skulle stoppat om sitt barn. Enda skillnaden var att Mesen inte hyste några moderskänslor för sin barndomskamrat. Sprätten hade hunnit sätta sej när Pampen öppnade dörren.
"Alla med?"
Jägarn svarade med högljudda snarkningar och de andra två sa inget alls. Suckade bara. Väl medvetna om att de skulle bli tvungna att kliva ur och bära in Jägarn till hans säng.
Den sista ölen hade varit en för mycke och det vore inte snällt mot hans gamla föräldrar att överlåta jobbet på dem. Hade Jägarns mor varit den argsinta sorten, skulle de bara dumpat av honom ute. Något de gjort i ungdomen. Men hennes sorgsna, bedjande försynta blick klarade de inte av. Sedan Jägarns mamma hittat honom halvt uppäten av mygg en morgon.
Sakta körde de med i karavanen av bilar som lämnade parkeringen. Först några kilometer från logen började trafiken lätta och Pampen ökade farten. Samma tystnad som rått mellan Sprätten och Mesen under promenaden till bilen, rådde nu i hela bilen. Endast Jägarns snarkningar störde den. Vad fanns det att säga? Eventuella besvikelser över att man inte lyckats hitta någon att ta med eller följa hem, gjorde inget. Även i detta faktum fanns en känsla av trygghet. Långt borta vid horisonten kunde man ana en strimma av ljus. En ny dag skulle snart åter vara i antågande och ännu en logkväll till ända.

Av Ilona Betula 09 feb 2004 11:13