Den onda cirkeln

Jag jobbar heltid på en kommunal förskola, trivs jättebra med personal, barn och föräldrar! Men allt bra har ju en mörk baksida.

Jag brukar tänka som så, vad skulle alla som jobbar och har barn göra om vi inte fanns. Är vi nyckeln till att samhället fungerar? Det kan kännas så i alla fall. Där jag jobbar bor det mest karriärsmänniskor, eget företag hit ny bil dit, coctailpartyn hit... Kan mitt barn få vara lite längre idag, jag måste bara springa förbi gymet, och fixa ny solbränna...

Och där står vi med ett leende på läpparna, och säger "självklart det fixar vi..." "Var fan ska du annars göra av ditt barn..." Men sen finns det ensamstånde mammor som verligen behöver oss, som fixar och donar för att deras barn inte ska behöva gå så långa dagar. Men det var inte det här jag skuller skriva om egentligen, men det hör i hop med min slutpoäng.

Man läser i tidningar och ser på tv-program om psykolger och specialister som säger att det inte är bra för människan att stressa. Nej, och ändå gör typ 90 procent av alla människor det. Kan vi förhindra det, det är väl klart vi kan. Men det kommer att kosta en jävla massa också. Jag är 23 år gammal, ganska ung, ska inte sitta och klaga på krämpor och dåliga saker. Men jag fick upp min blå ögon för en vecka sen när jag gick hem på fredag och hade så jävla ont i axlar och nacke. Att jag på måndagen övervägde att vara hemma från jobbet, men arbetstrogen som man är gick man dit med ett leende på läpparna, men frågade någon hur det var här då skulle de fått höra.

När jag kommer på måndagen till jobbet ser jag på tavlan att fem stycken är borta, då ville jag bara vända i dörren och gå, hade jag varit hemma hade jag sluppit se den där förbanade tavlan. Jag pratade med en kollega och berättade om mina besvär i axlarna och hon föreslog att jag skulle ringa och boka tid hos en naprapat. Det gjorde jag, fick komma dagen efter som tur var. Naprapaten kände och klämde på mina axlar och nacke, och så säger hon med en suck, "Du, det här känns inge bra, du e väldigt stel! Har du haft så här länge?"
"Nja, lite då och då, till och från", svarar jag, "men nu har jag haft så ont att jag knappt har kunnat sova."
När naprapatkvinnan nästan är klar säger hon, "Dig vill jag träffa fler gånger."
Okej då får du väl göra det tänker jag, det kostar ju bara 400 kronor per gång! Jag får strunta i att gå ut en helg och festa och ha kul med mina kompisar tänker jag också, för så bra tjänar inte barnskötare... fast vi är en nyckel i samhället. Det är här den onda cirkeln kommer in i bilden.

Det fattas personal på jobbet, vi får inte ta in vikarier, för det finns det inga pengar till. Nej vi ska jobba dubbelt så mycket fast vi redan jobbar mycket ändå. Sen blir vi stressade för allt ska flyta som vanligt, personalen går in i väggen, för att det inte finns mänskliga arbetsvanor, det blir arbetskador och vi orkar inte laga middag när vi kommer hem. Det blir en hamburgare på McDonalds på vägen hem.

Till helgen dricker vi en massa alkohol, för att komma ner i varv, och bli lite sociala. Visst låter väl det här som ett hälsosamt liv. Inte konstigt att det dör folk i förtid.
Jag ska säga att jag brukar inte vara så här bitter, men när ska vi bli som fransoserna och säga STOP nu räcker det. Jag tror att det är många med mig som känner så här. Vi lever bara en gång, kan vi inte få njuta lite då också!? Jag hoppas folk kan ta detta på rätt sätt nu, jag skäller inte, men så här ser faktiskt verkligheten ut. Tack för mig, för den här gången.

Någon sade: "Ångra inte det du har gjort, ångra det du aldrig gjorde..."

Av Malin S Damm 09 feb 2004 09:11