sourze.se

Tidens ansikte

Katarina har en älskare...

Katarina har en älskare. I ensamhetens land finner hon en dag en underskön man som sover djupt. Hon vill inte väcka honom, rädd för att han ska visa sig vara en illusion som spricker i verklighetens grå morgonljus. Hon sitter tyst på sängkanten och betraktar förundrad hans mörklockiga hår och de långa ögonfransarna. Han liknar en grekisk gud, en endymion formad av marmor med perfekt kropp och silkeslen hud. Hon stryker honom tafatt över ryggen, under hans underbara yttre pulserar varmt blod istället för sten.

Katarina är kort och tjock. Hon har råttfärgat hår och
glasögon som halkar ner på näsan. Hon vet att hon är ful, det enda hon är riktigt nöjd med är sina klarblå ögon. När han vaknar vet hon inte riktigt vad hon ska säga. Men några ord behövs inte. Han ler mot henne och hon smälter direkt. Redan från första stund är hon förälskad. Utan ett ord kysser han henne, tar hennes ansikte mellan starka händer och smeker det. Han klär sakta av henne alla kläder och sedan älskar de i timmar. Katarina vet med sig att hon aldrig upplevt något underbarare. När hon vaknar ur en lång och drömlös sömn tittar hon på klockan. Herregud! Det var flera timmar sedan hon skulle vara på jobbet. Hon måste iväg, hon har alldeles glömt bort tiden. Men han bönar henne och talar med frestande förförisk stämma. Snälla du, stanna ett litet tag till...

Och hon faller för frestelsen. Hon låter sig svepas med i ännu en känslostorm som lämnar henne svettig, darrande men djupt tillfredsställd. Hon beslutar att anmäla sig sjuk idag. Vad gör väl en dag för skillnad? Hon har aldrig fuskat eller ljugit. Aldrig varit sjuk på tre hela år. Nog kan hon unna sig en dag av lättja utan dåligt samvete.
Hon tillbringar återstoden av dagen i sängen. Mannen lagar pasta, underbart god, masserar hennes fötter, älskar med henne. Hon har aldrig varit lyckligare. Han säger inte mycket utan ler bara och smeker hennes ansikte. När hon somnar sent grubblar hon inte var han kommer ifrån.
Morgonen därpå tittar hon sig i spegeln på väg till badrummet. Fan vad hon ser sliten ut. Var hon så ovan vid en hel dags älskog. Antagligen, sorgligt nog. Hon lägger till och med märke till en, två rynkor hon inte sett tidigare. Men då är mannen där, smeker hennes läppar och kinder med tummarna och kysser hennes panna. Det slutar med att de hamnar i sängen och hon har snart glömt det hon såg.
Inte heller denna dag kommer hon iväg till jobbet.
Tredje dagen kommer och går, fjärde dagen likaså. Hon tillbringar mer och mer tid i badrummet för att göra sig vacker, smörja in ansiktet med rynkkräm, färga håret. Mannen säger ingenting, beundrar bara henne och kysser henne över hela kroppen. När en vecka gått börjar hon så smått att ilskna till. Hon längtar efter någon att föra en vettig konversation med, någon som inte behöver vara underskön men normal. Hon skriker till och med åt honom och då ser han så ledsen ut att hon skyndar sig att be om ursäkt, det var ju inte min mening, förlåt mig älskade. Hon vet att hon älskar honom men inte hur mycket mer av kärleken hon orkar med. Det har gått över tio dagar sedan hon var på jobbet. Hon börjar bli rastlös och lättretlig. Hon vet att förälskelsen inte räcker.

På den tolfte dagens morgon ser hon sig i spegeln och skriker till. Hennes hår har blivit alldeles grått, över en natt. Hon skriker och gråter. Sliter sitt hår och kniper ihop ögonen för att slippa se. Då står han bredvid henne och smeker lugnande hennes ansikte. Hon öppnar sina ögon. Klarblå blickar in i iskallt grå. Hon ser i spegeln hur hans perfekta, starka händer smeker hennes ansikte och vet plötsligt vem han är.

Tiden stryker över hennes kinder och kysser hennes mun. För varje dag som går smeker han henne och sätter sina spår på hennes kropp. Tiden är hennes perfekta älskare som hon älskar. Tiden som varken har frågor eller svar utan bara en kall visshet.

Han tittar djupt i hennes ögon och frågar vad som står på och om han ska gå. Hon anar en oro djupt i ögats pupill. Men hennes hjärta värker vid tanken på att hon skulle förlora honom och hon svarar nej trots att hon knappt förmå forma orden. Då ler han belåtet och stryker bort hennes tårar med fingret. Hon ser en rynka formas under ögonen. Men hon älskar honom så hett att hon skulle dö om han inte fanns vid hennes sida. Hon tar en hammare och slår sönder spegeln i tusen bitar. Glasskärvor regnar över henne och ner över mattan. Sedan smyger hon tyst tillbaka till sängen där han väntar och kryper med tungt hjärta in under täcket.


Om författaren

Författare:
Ninna Bengtsson

Om artikeln

Publicerad: 02 feb 2004 21:23

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: