Rädda världen - eller hur

Som liten i dagis kuddhörna växer storstilade planer fram. Vi ska bli kungar, prinsar, rikast i världen, starkast i världen. Eller kanske bara bli hjälten som räddar världen när allt går riktigt riktigt illa. Som liten matas vi med uppmuntran till frukost "du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill". Och vad kunde vara bättre än att rädda världen, vad det nu innebar.

Men så står vi plötsligt här och vinglar. Vi har rest runt världen, sett alla filmer värda att se, kanske har vi hittat någon att älska, eller själva älskat, kanske har vi skaffat ett jobb, eller kanske pluggar vi fortfarande, kanske har vi skaffat en lägenhet eller ett hus. Kanske har hjärtat hårdnat lite under åren.

Med en kaffe i handen, tung väska och snabba steg skyndar jag mot centralen och kliver förbi, nästan över, en skylt där någon textat "Snälla, skänk en slant. Jag är hungrig". Fortsätter framåt, till hörnet. Kliver på rulltrappan. Och så adrenalinrivet. Ilskan. Besvikelsen. Som vanligt på beställning. Vad är det för samhälle vi skapar?

Vad är det för samhälle där man kan hamna på kant med hela världen, där ingen vill hjälpa, ingen vill se. Han hör inte längre hur människor tisslar och tasslar när han plockar upp en halv Big Mac som ligger kvar på en bricka, tar en näve pommes och stoppar in i munnen. Han reagerar knappt när Securitasvakten tar honom i armen och vänligt men bestämt leder honom ut på gatan igen. Sover gör han i soprummet i en fastighet på Kungsholmen.

Vad är det för samhälle där en son står på akuten mitt i natten med sin mammas hand i sin och ber att de ska hjälpa henne. Han är rädd nu, hon har varit så upprörd länge och inte tagit all den medicin hon borde ha tagit. Hennes hand är så kall i hans, som en liten fågelunge, svag och skör är hon. Hon är också rädd, rädd för att vara ensam, rädd för att rädslan ska bli för stor. Svaret som alltid:
-Är hon inte suicidal kan vi inte ta emot henne, det vet ni ju.
Han gråter tyst i bilen på väg hem.

Vad är det för samhälle som väljer att spara på de vars röster är svagast. Ensam ligger han där i sjuksängen. Väggklockan, som han fick ta med sig hemifrån är enda beviset på att tid fortfarande existerar. Snöflingorna dansar utanför fönstret. Så länge sedan han kände en snöflinga smälta mot huden. Det var länge sedan han ringde på syster nu. Men han vet att de har så mycket att göra och trots det är de alltid så trevliga och snälla, tar sig alltid tid att klappa honom på handen och le uppmuntrande innan de går. Men han är så ensam där i sitt rum, och brukar be någon av sjuksystrarna stänga dörren, för det gör så ont i hjärtat när de andra gamla får besök. Han vet ju att allt han har kvar nu är väntan.

Att rädda världen är inget alternativ. Men vi har fortfarande val att göra. Att våga stanna och se var vi kan göra skillnad. En skillnad som räddar världen lite.

Av Sandra Lundgren 31 jan 2004 21:59