Mina inre röster

Jag lyssnar på den senare rösten och går upp. När jag sedan satt mig i bilen och är på väg till jobbet hör jag en jäkla massa inre röster. Det brukar vara sådär en fem, sex stycken. En röst är ganska småmysig och talar om för mig att det är en bra dag - en riktigt fin dag faktiskt. Jag har minsann ingen anledning att sura, utan borde vara tacksam att jag lever och har hälsan i behåll. Men efter att ha lyssnat sådär fem minuter på den rösten blir den mer och mer tjatig. Den är så jävla förnuftig och vet alltid vad som är bäst för mig. Just denna dag har den rösten inte mycket att säga till om och en annan röst svarar irriterat: "Du är så jävla tråkig, vet du det? Du ska alltid tala om för mig vad jag ska göra! Håll käften!" Den pipiga rösten tystnar med ett snörpligt anletsdrag. Jag stampar gaspedalen i botten och gör en ordentlig högersväng som får bilen att slira någon meter. Jag ler och tittar i backspegeln. Och då - då kommer en annan röst flygande. Den flyger faktiskt ut genom ögonen och skapar ett härligt, vansinnigt skimmer kring pupillen. "Fy faan, vad snygg slir", säger rösten och jag kör nöjt vidare.

Vi rödlyset dyker så ägglossningsrösten upp. Det var ett tag sedan jag hörde den: "Passa dig", säger den och tittar med djuriska ögon in i bilen som ligger till höger om mig. "Hmm... en snygging..." Det var en ganska trevlig röst som jag försöker hålla kvar så länge jag kan, men den tas snabbt över av en massa röster som pratar i mun på varandra: rumpnisserösterna. En röst håller på att försöka påminna mig om allt jag ska göra under dagen och vad jag inte får glömma. En annan röst sitter nickande och håller med om något som sägs på radion. En tredje har börjat nynna på någon låt jag egentligen inte tycker om...

Efter en stund hör jag en fruktansvärd, entonig sorgepsalm. Det är ett gäng inre röster som slagit sig samman och ibland dyker upp med budskap om domedagen, livets meningslöshet och jordens förfall. Jag funderar om det är några gamla intorkade munkgener som spökar. "Boring!", säger min inre röst som är engelskspåkig. Sedan skruvar jag upp radion för att slippa höra deras klagovisa.

Så där, då var jag framme. Vid grinden till förskolan kommer en massa röster springande mot mig - helt verkliga yttre röster som ropar: "Fröken är här! Fröken är här!" och det är faktiskt helt underbara röster. Det får alla andra röster i huvudet att upphöra med sitt tjatter. Jag ler mot barnen och kramar om dom. En liten röst stiger upp från djupet av mitt hjärta och den lilla rösten bär ett budskap som sakta viskas: "tack".

Av Anna Drangel 31 jan 2004 22:01