Pappa Hollywood

Det var länge sedan jag insåg att min pappa aldrig skulle platsat i en Hollywoodfilm. Där pappor leker och läser godnattsagor, är beskyddande mot sina döttrar, smyger runt husknuten med geväret laddat med grovsalt att sätta i ändalykten på närgångna finniga ynglingar, leder fram sin dotter till altaret, agerar barnvakt åt barnbarn, är allmän hustomte och tar på sej de "manliga" hushållsuppgifterna, när/om svärsonen försvinner. Pappor som skriver sånger, musik och dedicerar böcker, filmer eller uppfinningar till sina döttrar.

Min far såg till att komma undan redan från början. Han har aldrig läst en saga för mej eller gett mej en kram. Han gjorde till och med ett försök att smita ifrån sitt ansvar helt och hållet. Tyvärr misslyckades det, eftersom min mor följde efter. Och sedan dess har han gjort allt för att även fysiskt komma undan.

Det har tagit mej många år att förstå varför jag är den jag är. År då jag lekt amatörpsykolog på egen hand. I dag har jag förlikat mej med mitt öde och kommit till ro. Taggen finns fortfarande där, men udden är nu mera så slö att det inte längre får hjärtat att blöda.

Min far gav mej ett skydd mot finniga ynglingar och sedermera vuxna män som var bra mycke effektivare än en salva grovsalt. Han gav mej misstänksamhet och rädsla som bagage för färden ut i världen.

Nej, någon regelrätt misshandel kan jag inte anklaga honom för, även om jag fått mej en och annan hurring. Inte har han heller utnyttjat mej sexuellt. Jag kan inte ens anklaga honom för att vara alkoholist eller lida av en psykisk sjukdom. Inte slog han min mor heller. Arbete och ekonomi skötte han exemplariskt. Även nu hör jag bara gott om honom. Så trevlig, så artig och sååå hjälpsam. Gamlingarna han kör på i sin sjukbil sjunger hans lovsång. Tyvärr kan jag inte stämma in i kören. Jag har sett vad som döljer sej under den serviceinriktade gentlemannen. En man som är feg och känslomässigt handikappad. Och en urusel förebild för sitt släkte av män.

Att Hollywoodpappan bara är en utopi, de vet de flesta, en man är trots allt bara en människa. Och ingen människan är felfri. En fars kvalitéer som äkta man och livspartner är ingenting som egentligen angår barnen. Det är en sak mellan man och hustru. Vill han ständigt svika sin fru genom att vara otrogen och känslomässigt frånvarande, så är det hans ensak. Visst, det påverkar även barnen när föräldrarnas äktenskap krisar. Men det säger ändå inte så mycke om mannens kvalitéer som äkta man. Eller en kvinnas möjligheter att lyckas som äkta fru. De kan helt enkelt ha valt fel livspartner.

Om föräldrarna misslyckas med att vara föräldrar på grund av sjukdom av något slag, så kommer man förr eller senare till insikt om detta. Att mamma/pappa gjorde så som hon/han gjorde på grund av sin sjukdom. Något som går att förlåta, även om man aldrig glömmer. Men vad för sorts ursäkt finns att finna till en pappa, som är fullt frisk och i övrigt omtyckt? En far som väljer den nya kvinnans sida, istället för en 17-årig dotters? Som köper sej fri från lek genom att ge pengar, skicka dottern till affären för godis och passa på att vara borta när hon kommer tillbaka? Som smiter ut ur huset och låter dottern ensam tampas med den nya kvinnan i hans liv? Etc. etc.

Med åren kommer insikten om att allt inte kanske är eller var som man trodde när man var yngre. Att mamma var bitter och använde mej till att förtala min far och framför allt henne, kvinnan som "stal" hennes man, det förstår jag. I dag. Det har tagit mej många år att inse att även om hon, den "nya" aldrig kommer att höra till de mest älskade i min omgivning, så finns det ingen anledning till hat. En insikt som jag kunde fått många år tidigare. Om min far hade agerat annorlunda.

Så långt tillbaks jag kan minnas har jag sök någon form av bekräftelse från min far. Inte så att jag förväntat mej att han en dag skulle säga att han älskar mej. Äldre finska män hör inte till den sorten. *ler Lika lite som jag förväntar mej att de håller daglig kontakt, när man väl står på egna ben. Men nog kunde man förvänta sej att han kommer ihåg sitt enda barns födelsedagar även om det bara råkar vara en dotter med ett telefonsamtal. Eller någon gång själv ta initiativet till att slå en signal, bara för att höras av. Eller tittar in, med "nya" sambon. Har en normal far/dotter relation.

Jag orkade många år med ensidiga kontaktförsök, men tillslut gav jag upp. Det går inte springa pannan blodig mot en ogenomtränglig mur hur många gånger som helst. När man gång på gång får det bekräftat att man ingenting betyder för personen i fråga. Och blir till och med ljugen rätt upp i ansiktet. Hans rädsla och ovilja att befinna sej i min närhet gjorde att jag aldrig kunde gå på min farmors begravning. Jag hade helt enkelt inte råd eller för den delen fysisk ork att ta mej dit på egen hand. Vilket han var fullt medveten om. Plats skulle han haft, eftersom han åkte över ensam i egen bil. Finland Och så pass med pengar hade jag att jag kunnat bidra med hälften. Efter den incidenten gav jag upp. Jag är fortfarande bitter över att han berövade mej möjligheten att ta farväl av min farmor och att inte få träffa släktingar jag inte sett på många år.

Som min egna amatörpsykolog förstår jag idag varför jag aldrig lyckats med mina förhållanden. Mina förebilder för hur en man skulle vara, haltade liksom lite. Sagornas och Hollywoodfilmernas charmprinsar kontra min far. En ekvation som inte gick ihop. Att påstå att det bara är min fars fel att jag idag är både barn- och karllös känns trots allt inte helt rätt. Jag kanske hade valt att leva som jag gör idag i alla fall. För även om föräldrar och andra vuxenförebilder sätter stora spår i ett barns personlighet, så är vi inga viljelösa marionetter. Vi kan göra egna val också.

Helt oälskad eller omöjlig att leva med är jag nu inte.
Jag har fortfarande min mor kvar och ingen av mina katter har övergivit mej. Och i min hunds ögon finns bara en oändlig beundran och vilja att vara tillags. Framför allt om jag viftar med lite Frolic...

Av Ilona Betula 26 jan 2004 12:54