En god berättelse

ja, nu ror Bukowski och jag passerar dörren, tillsammans, i samma båt ror vi genom stormen, ner för korridoren, passerar vi en dörr till ett rum.

Där inne sitter Fillifnaskarna på rad, vid en bar, bakifrån kan de, för ett otränat öga passera för en vanlig mänsklig varelse, ja, men vänder de sig om ser man genast att deras ansikte, ja, där man helt logiskt kan förvänta sig att ett ansikte ska sitta, näsa, mun, ögon, två, ja ni vet? Sitter istället en konformat skapelse,
ja,
någon har tryckt dit en porig, porös, inflammerad, blöt, snorig, snabel, en gul, blek, ja, som på en influensasjuk, missbildad, elefant, ja.
De sitter på rad, vid en bar, på höga stolar och pratar, samtalar, delar med sig av den ena smaskiga historien efter den andra, drar djupa halsbloss, suger i sig, genom de blöta sladdriga snablarna av världens skit, det värsta som finns att beställa, så länge det är äkta vara, dokumentärt, ja, inte dikt, suger de i sig av offrens smärta, mördarens ångest, de sniffar sig upp i horans blödande fitta, smärta och skam, suger i sig den sönderknullade, tyska aktrisen lögner om att hon faktiskt vill det här, njuter av att få gigantiska fallosar av betong upptryckta i framstjärten, ja, aj, har väl inte egentligen med saken att göra huruvida offret verkligen ser sig som offer?

Nej,

det viktiga är att hon faktiskt drar åt fel håll i repet, dragkampen om kärlek, rättvisa och jämlikhet så drar hon åt fel håll och jordens kvinnliga befolkning lider oavsett om hon ljuger eller ej om att hon vill bli sönderknullad i dålig belysning på kodade kanaler,
mitt i natten, bilden fladdrar och hoppar och fladdrar, det brusar, allt försvinner, blir svart, den kommer tillbaka igen, bilden,
ja,

fladdrar och hoppar, men ljudet går fram,

ja,

fan, vad hon stönar och tjuter, bilden fladdrar, tjuren brölar, bilden hoppar,
ja,

den tyska tjuren, nej, en belgisk, blå, brölar,

ja,

bilden hoppar, var det där en tutte? Vänta, var det där
en tutte,
fladdrar förbi på den utländska, kodade, kanalen,

var det där ett bröst?

Undrar ostätaren, rycker och sliter i kuken, gnyr, tömmer sig på hotellgolvet i rummet bredvid Bukowskis och Filifnaskarna suger i sig av
ångesten,
fyller tomrummet som bildats i
ostätaren,
skäms, efter att han tömt sig på helteckningsmattan framför
TVapparaten,
stirrar på
fläcken, sjunker in i mattans textil,

ja, han kommer inte få bort det, nej,
de kommer hitta den, fläcken, köra DNAprov, sätta dit han, ja, fan. Doktorns mannar kommer sätta dit han, tvinga honom att besvara generandefrågor, ja.

Filifnaskarna suger i sig, stirrar på en dockusåpa.
Jag ror,
Bukowski läser,
Tvapparaten stirrar.

Han, jag, Poeten, ror.
Bukowski läser sin poesi,
Smutstvätt
och även
Badkarsmusik,
ja.
Strindberg,
skakar på huvudet,
sitter längre ner,
vid barens kortsida,
med en whiskey,
Bukowski, lika så,
fast inte lika dyr, nej.
Fan, sitta o suga i sig, sånt där, säger Strindberg, skakar på huvudet.
- Jävla snobb, tycker Bukowski, dricker sin sprit.
Vem, jag?
- Ja, du, de gillar väl den där såpan, jag tycker den är skit, ja, fan, jag tycker det luktar bajs om hela skiten, ja, men du ska ge fan i att komma här med din och min, vår gemensamma, goda smak och slå de i huvudet med den, fan, låt de se vad de vill, tycker Bukowski, ja.

Men, det är upprörande.

- Tycker jag inte, inte särskilt upprörande, säger Bukowski, tycker inte det är särskilt upprörande, nej.
Han dricker sin sprit,
rycker på axlarna,
dricker sin sprit,

ja.

Jo, det är viktigt, vi behöver goda berättelser som belyser, lär oss något om oss själva och existensen.

- Goda berättelser? Fan, säger Bukowski, snor åt sig Strindbergs sprit, dricker Strindbergs sprit, ja, han sveper Strindbergs sprit, ja, fatta!

Bukowski, sveper spriten, whiskeyn, rör inte en min, sveper spriten, ja.

- Fan, säger Bukowski.
Han, jag, Poeten, ror.
Fan vad varmt det är, i den där långa jävla korridoren, i östra Sumatra, på det där hotellet, i skitiga Medan på västra Indonesien.
Jag ror.
- Och vem bestämmer det? Vad som är en god berättelse? Va? Fortsätter Bukowski.

Ja, men, satan, säger Strindberg förklarar att dockusåpan och andra nutida berättelser, är ytliga, utan substans, de flesta av dem, handlar bara om sig själv och själva formen, såpan handlar i stort om såpans konstruktion, den yttre formen i berättelsen har ingenting med vår egen existens att göra eller ja väldigt lite hursomhelst, ja, satan, säger Strindberg tycker att vi behöver goda historier, berättelser som väcker tankar och funderingar om vår tillvaro, ja.

- Skitsamma, huvudsaken att det är underhållande.

Jo, det kan man tycka.

- Ja, jag tycker det, säger Bukowski, ja.

Det är tyst ett tag.

Strindberg beställer en ny, får en ny.

Den här ger du blanka fan i, hör du det?

Bukowski nickar, kliar sig i huvudet, på armbågen, polaren och huvudet igen, ja, fan vad det kliar.

Fast det gör det väl nästan alltid, säger Strindberg, smakar på spriten, SHITTEN, i glaset, på bardisken.

Fan, tycker Strindberg, räcker glaset, ett litet, till Bukowski,
sveper spriten, fan, fatta, Bukowski sveper spriten, igen,
ja, igen.

- Dög det inte åt fina herrn, undrar Bukowski, ja.

Det gör det väl nästan alltid.

- Vadå? Duger?

Nej, luktar bajs om skit, som du sa, lite längre tillbaka?

- Jo, det stämmer.

Precis.

- Han då, undrar Bukowski, pekar på Han, jag, Poeten som sitter vid barens andra kortsida tillsammans med Denandre och super sig redlöst obekymrad på stora, gigantiska GinoTonics som han, ja ni vet vem, skickar på dem i en farligt hög takt, ja, där de sitter, inne på BilloBob, i centrum av stentuffa Västerås, vid en bar, i ett rum utmed den där varma korridoren, där jag ror tillsammans med Bukowski, genom den varma blöta djungelluften på östra Sumatra i västra Indonesien, i novellen En god berättelse, för ett par år sedan, tre, ja.

Vadå?

- Skriver han på en god historia? Undrar Bukowski pekar med fingret, pekfingret, det högra, på Han, jag, Poeten.

Strindbergfunderar.

Bukowski kliar sig, ja, fan vad det kliar, ja.

Vet inte, den har potential, men den är inte särskilt viktig, säger Strindberg tycker inte att den är särskilt viktig, historien, EN BRA BERÄTTELSE, nej.

- Men den är underhållande, tycker Bukowski tycker den är underhållande, ja.

Jo, sådär.

- Så där? Undrar Bukowski är upprörd, det svänger ju som fan, ja fan vad det svänger när han sätter igång, fan, tycker du inte, undrar Bukowski, petar på Strindberg, med armbågen, den vänstra, ja.

Strindberg, lyckas, trots knuffandet med armbågen, ja, trots Bukowskis knuffande i sidan, lyckas Strindberg fumla fram en nyrullad skapelse, han har rullat den för lite mer än en halvtimme sedan i sitt rum, ett par år, trettio, meter, längre ned för den där korridoren, som skär genom den dyblöta djungelluften på det där hotellet, nere vid vattnet i skitiga Medan på östra Sumatra i västra Indonesien, ja, trots Bukowskis enerverande petande, knuffande med sin trubbiga, slitna, armbåge, lyckas Strindberg trä på ett munstycke av finaste inoljad ek, eller kanske reedwood? Ja, få liv, fart på skiten, vanlig tobak, inte jazz, nej, vanlig tobak, spetsad, med muskot, doppad i, opium, ja.

Strindberg suger, tar livet av sig, så läpparna blir vita, smala streck, under näsan.

Innanför ögonen blixtrar tusen små nedslag, åskmolnen rullar från högra thalamus till vänstra, synapserna fläks upp och tömmer sina snoriga signalsubstanser över hjärnans främre lober, höger och även vänster.

Strindberg tänker tankar han inte viste fans, andas in,

andas ut, blåser ut ett stort moln, rakt i ansiktet på amerikanen.

- Fan.
Bukowski ogillar rök, are och deras avfall, ja.
- Mord, mord, hojtar han och uppmanar, stående på barstolen, resten av barens befolkning, består av hederliga arbetare i stora blåställ, blåsor i händerna och hjärtat på rätt plats, ja, han uppmanar dem att komma ihåg Strindbergs fula nunna, så de kan berätta, tjalla, lämna signalement, när kommissarierna, snokarna, från mordavdelningen dyker upp för att ta hand om hans lik, ja.

Strindberg dricker sin sprit, suger, ja ni vet?
- Fast han skriver för mycket med skallen,
för mycket intellektuell gojja,
ja,
för lite med kuken, ballen,
om arbetare o knulla, tycker du inte?
Kanske det?
- Fan inte en enda gång att han skrivit om blåställ och gaffeltruckar, fan, det kan han väl göra, va, äre för mycket begärt, äre verkligen det?
Vadå?
- Han kan väl skriva om en gaffeltruck?
Va?
- En gul?
Äh!
- Vadå Äh? Kan han väl göra, fan, skriva om en gul, gaffeltruck, fan, äre för mycket begärt? Tycker du verkligen det? Undrar Bukowski, flyttar sig bort, ut ur Strindbergs rök.

Nu fnittrar Strindberg, hojtar, beställer något sött, han vill ha något sött att snaska på, ja.
Strinberg dricker sin sprit, det bränner som eld ner för halsen och han känner hur det sprider sig ut i kroppens periferier, han nyser, lyfter handen, skymmer ljuset från det trasiga lysröret, kämpar, på sista versen, en sorgerlig melodi, som vi alla vet hur den slutar, alltså inte särskilt spännande, nej utan förutsägbar, ja, i taket, ja.

- Sött och snaska på? Säger Bukowski, pekar på flocken med påfåglar som kliver in genom dörren, med stora boaormar, ja, boaormar, knutna runt halsen, av fuskfjädrar, slarrvigt, slampigt, rödmålade läppar, små hårda bröst, likt röda clownnäsor och blöta tutor, ja.
Fan.
- De där? Undrar Strindberg pekar slappt med fingret, pekfingret, det vänstra, men handen ligger fortfarande kvar på bardisken, där i rummet vid korridoren i den där blöta djungeln på östra Sumatra, i västra Indonesiens varma, skitiga, djungelluft, ja.
Det där är snubbar, förklarar Strindberg.
- Äre snubbar?
Ja.

- Nej.
Jo.
- Nej.
Jo.
- Ser jag väl.
- Jo.
- Äh.
Äh?
-Ja, här seru en som är flexibel.
Flexibel?
- Ja.
Du?
- Äh, jag skoja bara.
Jag med, säger Strindberg.

Av T.L Stjerna 25 jan 2004 00:13