Några enkla mynt

En enkrona vaknade upp en morgon och sträckte på sig. Det var en trång börs i vilken den nuvarande bostaden var belägen. Enkronan var som många andra av sina likar av en tillbakadragen och drömmande natur och den trånga börsen var lite för liten för att fullständigt uppskattas, om ett onödigt möte kunde undvikas så var det bäst om så skedde. Enkronan kunde gott och väl uppföra sig gentemot andra mynt som kom i dess närhet, men precis som sina likar ville den helst av allt ha lite lugn och ro.

Morgonen hade knappt hunnit börja förrän börsen plötsligt öppnades och en stor femkrona med buller och bång drämde rakt ner i enkronans frukostbord. I tumultet hamnade de i varsin hörna stirrandes på varandra.
"Vem är du som drämmer rakt ner i mitt frukostbord och avbryter min frukost?", Frågade enkronan.
Femkronan fnös till.
"Jag är en femkrona och ditt frukostbord stod i vägen för min graciösa entré ner i denna dunkla vrå."
Femkronan ställde sig upp och höjde blicken mot taket.
"Med böjda leder hade jag planerat att mjukt landa, du hade underifrån fått se mig dala ner i hela min skönhet." Femkronan tog ett bestämt kliv mot enkronan och sade.
"Du ska veta att jag är av en väldigt medveten natur och jag gillar inte att bli mottagen med beskyllningar."
"Men inte har jag beskyllt dig för något", försvarade sig enkronan. "Jag är inte den som vill vara den men nog är det så att situationen kräver sin förklaring."
"Situationen och ni har inte rätt att av mig kräva något", svarade femkronan indignerat. ”Det var inte av fri vilja jag valde att berika er tillvaro. Nej nedtvingad blev jag och vem är egentligen ni som sätter ett frukostbord i min väg?"
"En enkrona är jag. En hungrig sådan."
Enkronan reste sig sakta upp och borstade bort det värsta dammet.
"Och om ni inte vill förklara er så skulle jag uppskatta lite hjälp med att ställa i ordning härinne."
"Jag är inte hungrig," femkronan såg sig omkring, "men här skulle det verkligen behöva städas. Har ni någon upphöjd plats där jag kan sitta och komma ovanför den här röran? Där har jag något jag kan använda."
Femkronan gick fram, reste upp enkronans stol och satte sig.
Enkronan hade redan tröttnat på samtalet som hade fått fortgå alltför länge.
"Ja jag tänker i alla fall få lite att äta. Jag sätter mig borta i hörnan och om ni vill mig något vet ni var jag finns."
Enkronan röjde upp lite snabbt, rafsade åt sig lite ätbart och försvann in i den mest avskiljda hörnan som gick att finna.
"Lämnar ni mig?"
Femkronan var tydligen inte riktigt klar.
"Jag tycker inte att det verkar som om vi har något intressant att säga varandra så ja, jag lämnar dig."
"Att ni inte har något intressant att dela med er till mig det vet jag väll, men ni borde verkligen ta tillfället i akt att lyssna på vad jag har att säga. Det är inte ofta jag hamnar intill en sådan som dig."
"En sådan som mig?"
"En enkrona."
"En sådan som mig", enkronan upprepade sig, "ni får det då verkligen att låta illa, som om jag skulle vara något man inte ens vill ta i. Förolämpar ni mig nu helt plötsligt?"
"Det var inte meningen att förolämpa er och om så var fallet ber jag om ursäkt. Jag menar bara att det inte är så ofta som ni har en sådan här möjlighet att tala med någon som är större än er själv och jag tycker ni borde ta tillfället i akt och lära er något."
"Nej men nu får du ge dig. Större!"
Nu var det slut på artighetsbenämningar.
"Du skulle alltså vara större än jag."
"Ja."
"Okej rent fysiskt visst du är större än jag, men som individ är du knappast större. Det är ju som om du skulle ha ett större värde än vad jag har."
Enkronan var nöjd med sitt avslutade argument och vände sig om för att lägga sig till rätta.
"JO"
Femkronan höjde rösten.
"Jo vad?"
"Det är klart jag är mer värd än vad du är."

För enkronan lät detta så absurt att det tog en liten stund att smälta det hela. En dämpad tysthet lade sig i börsen.
"Du är mer värd än vad jag är."
Enkronan talade sakta för att lägga tyngd bakom varje stavelse.
"Uppenbarligen tycker du själv det och det tänker jag inte försöka ändra på, men att du som individ skulle ha ett större värde än jag, bara genom att... du är du, den köper jag inte."
"Det har inget med min individualitet att göra det hoppas jag du förstår?"
Enkronan kände irritationen växa i takt med diskussionen, men att sluta nu var otänkbart.
"Hur menar du då?"
"Det är något jag skapats med."
"Genom skapelsen är alltså du mer värd än jag?"
"Precis." Femkronan lät väldigt självsäker på sin sak.
"Men om vi ser det från ett annat synsätt", sa enkronan för att bryta den andres säkra hållning, "vad är det som säger att detta tal om värde har någon som helst betydelse?"
"Det att hela vår existens kretsar kring girighet. Vi värdesätts utefter vår existens – vår girighet – och hur väl skapade vi är för den. Jag är bättre skapad, jag är mer värd."
"Men om jag inte vill vara girig överhuvudtaget?"
"Ifrågasätter du din egen existens?"
"Nej det är klart. Det vore lite magstarkt."

Enkronan hade alltid drömt om det liv där inga drömmar skulle behövas. Men det livet var så fullkomligt utom räckhåll att inga verkliga försök till att uppnå det var meningsfulla. Det enda som kunde göras var just att drömma. Men nu sittandes i sin hörna, grubblades över vad som hade sagts, lät enkronan blicken vandra upp till femkronans upphöjda position. Blicken lade märke till ljuset som sipprade in från öppningen i taket, ljuset som blänkte till i femkronans yttre och tanken om att femkronans högre värde gav en kortare väg till ett liv utan drömmar, slog den första enkronan med samma kraft som den andra enkronan brakade ner i börsens inre.

Den andra enkronan hoppades försynt att nedfallet inte störde alltför mycket.
"Nej då", svarade den första.
"Jo vars", svarade femkronan "ser ni inte att en del försöker äta frukost härnere?"
"Ursäkta mig så hemskt mycket, det var verkligen inte min mening. Det kommer inte att upprepas."
"Det är ingen fara", sa den första enkronan, "jag börjar vänja mig. Tillåt mig förresten presentera mig själv för er båda. Mitt namn är..."
"Har ni ett namn? Jag hoppas inte det är ett helt namn. Eller?"
"Det är klart det är ett helt namn"
"Det är verkligen inte passande. Jag har inget helt namn.” Femkronan blev uppenbart upprörd.
"Det var tråkigt att höra, men det gör väl inget att jag har ett helt namn? Det är bara ett namn."
"Bara och bara. En sedel sa till mig en gång – ett helt namn är så värdefullt att det för oss blir en dröm att äga –och så kommer du här och tror att du har ett. Nej du enkrona lilla, jag har en bokstav så att du skulle ha ett helt namn är en befängd idé."
De båda enkronorna stod tysta och tittade på varandra.
"Vilken bokstav är det?"
"P."
"Vad pratar ni om egentligen?", frågade den andra enkronan.
"Värde", svarade den första.
"Precis värde. Och det ska ni veta att ni två inte...
Den tredje enkronan avbröt femkronan någon sekund med sitt handlösa fall in i börsen.
"... ni tre inte ens är värda hälften så mycket som vad jag är."
Femkronan hade hetsat upp sig rejält över den första enkronans omedvetna övertramp, så pass att hans gamla magsår hade gått upp igen.
"Otur! Här får man lov att lära några okunniga själar om livets mening och vad får man som tack för det, jo ett blödande magsår. Och ont gör det också."
Femkronan reste sig sakta ur stolen och lade sig i skymundan
"Prata nu inte mer med mig, jag måste vila lite."

"Men det kanske är precis vad vi är."
Den första enkronan tänkte högt för sig själv.
"Tänk om det är som så att fem av oss enkronor blir lika mycket värda som en femkrona. Kan det vara som så att vi, om vi blir fem stycken, kan bli en femkrona?"
"Vad tänker du om?", frågade den tredje.
"Värde,", svarade den andra.
"Precis värde,", den första vände sig till sina likar, "och det faktum att vi tillsammans kan öka vårt värde, allt som behövs är två till enkronor."
"Ursäkta mig för att jag som nykomling ställer en dum fråga men varför skulle vi vilja öka vårt värde?", undrade den tredje enkronan.
"För alla otroliga möjligheter det skulle ge och..."
"Vilka möjligheter var det nu igen,", avbröt den andra enkronan.
"Alla möjligheter så klart," blev svaret. "Femkronan!"
"Hmm."
"Visst är det som så att ett högre värde ger fler möjligheter?"
"Självklart, och större är de också."
"Där ser ni. Det och att vår existens kräver det."
"Jaha."
Den tredje enkronan kliade sig fundersamt i huvudet. Det blev helt plötsligt en väldig massa information att ta in, det blir lätt så då en världsbild får ge vika för en annan.

Den fjärde och femte enkronan dök passande nog ned i börsen samtidigt, och ingen av dem var speciellt svåra att övertala om det förträffliga i idén att öka i värde. Den fjärde enkronan, som var en förkämpe för sina egna rättigheter, föll snabbt in i ledet då femkronan påpekade att rättigheter var något man kunde få ta del av endast då det fanns skyldigheter att utnyttja, och vem som hade vad kunde man lätt läsa av

"I det här vetenskapligt bevisade diagrammet som visar att skyldigheterna ökar omvänt proportionellt gentemot värdet. Vilket givetvis ger att ni, som har lägst värde här, även har flest skyldigheter. Så skulle någon av er kunna ge mig något att dricka"
Femkronan knäppte med fingrarna och den fjärde enkronan sprang snabbt iväg efter något kallt. Den femte enkronan ville bara inte bli lämnad ensam kvar.

De fem skickade iväg en ansökan, i två kopior, om att de skulle vilja bli en femkrona. Femkronan skrattade högt då det uppdagades vad som verkligen var i görningen.
"Störtlöjligt!", fick de höra.
Men mot alla odds fick de till svar: "härmed beviljas er ansökan och ni kommer när som helst att bli en femkrona", och de jublade av glädje.

Börsen öppnade sig och himlen där utanför strålade ner. De fem enkronorna steg upp genom taket och ingen av dem visste om de någonsin skulle landa igen på sin väg mot ett högre värde. De låg tätt tillsammans och deras fem små kroppar smälte samman till en. Nu skulle det hända, nu skulle det ske. Den första enkronan kunde känna värmen, ljuset och stjärnor av lycka som exploderade någonstans innanför de små ögonen, och till slut tog allt slut.

Det var dunkelt, kvavt, det ömmade i hela kroppen, den nyanlände gästen antog det var en ren följd av den stora omvandlingen, och runt omkring fanns en massa andra mynt, småmynt, som slött iakttog vad som just hade kommit på besök. Gästen kravlade sig mödosamt upp, sträckte på sig och frågade ut i den mörka omgivningen.
"Säg mig, var har jag hamnat någonstans?"
"Du har hamnat fel", blev svaret.
"Det är jag onekligen villig att hålla med om. Jag kan inte tänka mig att det är meningen att en sådan som jag skall tillbringa min tid på det här stället."
"Nej men hörde ni den gott folk, det verkar som om vi har ett självförtroende hos oss idag,"
En luggsliten femtioöring klev ut i det lilla ljus som fanns.
"Du må vara lite större än oss, men den där attityden får du göra dig av med innan vi alla skrattar ihjäl oss här nere."
"Lite! Jag skulle nog säga minst tio gånger så stor, och om det är någon här med ett attitydproblem är det ni min lille vän. Har ni något att bjuda på den korta stund jag är här, säkerligen kommer jag att bli förflyttad när som helst."
"Ditt ego må vara tio gånger så stort som oss, du å andra sidan är knappt ett huvud högre. Och nej jag har inget att bjuda på för tillfället. Och nej jag tror inte någon kommer att hämta dig än på ett tag, då vi sällan får besök."
"Vem pratar om höjd, jag pratar om värde, och det är klart jag kommer bli förflyttad jag är ju mycket mer värd nu."
"Jag vet inte vem du tror att du är, men här är du lika mycket värd som en sedel i en brasa, och inte ett öre mer." Femtioöringen fnös till, vände sig om och försvann.
"Du ska inte tala till mig på det där sättet."
Rösten nästan skar sig utav ilska.
"Jag är en femkrona..."
Ett öronbedövande gapskratt och tråden föll handlöst till marken.
"Hur vågar ni skratta åt mig?"
"Ta en titt på vem du är och svara sedan själv på den frågan."
Då enkronan såg ner på sig själv och chockad upptäckte att det enda som syntes var en enkrona, rämnade allt. Femtioöringarna tystnade ögonblickligen då de blev djupt tagna utav enkronans totala sammanbrott.
"Nog har vi hört vad en del tror om värde, men att det skulle gå så långt att en enkrona förnekar sin egen existens det trodde vi aldrig."
De närmade sig den ensamme på marken och omfamnade enkronan med kärlek.

Av Peter Sandberg 22 jan 2004 18:03