Turkarna brinner - fortsättningen

rövar med sig,

befriar,

kidnappar,

deras maskot,

frontfiguren,

är en psykotisk clown, med randig sparkdräkt av glansigt tyg, i frihetens färger, fan, stort flin och fickorna fulla av socker.

Ja, socker,

med socker ska flocken kontrolleras.

Första gången fylls varelsen av vällust och blir pigg.

Andra krävs det tio gånger så stor mängd.

Efter tredje får man abstinens, ja, man somnar, dör tillslut.


En klassisk, trestegsraket, konstaterar doktor Bhenwit, framme vid talarstolen, visar diabilder, grafer, kurvor, pekar med pinnen, pekpinnen.

Publiken, klassen, består av Generalen, Direktören, Kanslern och Diktatorn, egentligen var han geografilärare, ja, men idag var han Diktatorn, den som dikterar villkoren, bestämmer, ja, för dagen, en måndag, utklädd till hederlig arbetare i stort blåställ, ja. är det inte lite lustigt ändå? Att arbetarnas internationella uniform, blåstället, är blått? va? Skit samma klassen jublar, applåderar, det fungerar som med de flesta droger, ja, som hasch tillexempel, ja, fast det hade inte fungerat, de hade provat allt,


Hampa,

Hasch,

Röd libanese,

Svart afghan,

Skunk och

marujana,

ja,

allt.



Men det blev endast populärt i vissa kretsar, ja, med socker kommer vi nå hela flocken, varenda jävel kommer suga av sig i skiten, ja, eller, nej, suga i sig av skiten, ja, fan, socker är bra, konstaterar Doktorn skulle bara modifiera molekylen ytterligare så skulle det vara klart, ja.


Sena nätter samlas flocken, uppspelta, tjattrandes, hela tiden skämt och vitsar, inget innehåll, ingen substans, nej, bara ytligt pladder, runt den nattöppna hamburgebaren, de får inte komma in, nej, de har för stora brallor, några av dem, längst bak, ja, får handla genom luckan, sötsaker, socker och råffarnas, pungar fylls med småmynt, flera tusen, i småmynt, på tok för mycket för att det inte ska vara något skumt på gång, nej.

Kvinnor och barn

dör,

brinner, skriker,

men ingen lyssnar,

ingen hör,

nej,

vi ska ha tag i sötsaker,

fan,

socker.



Nej, bananer funkar inte, säger den store skäggige, han som alltid hade fått brudarna efter discot, ja, ni vet vem jag menar? Nej, skit samma, det stämde, fan, ät inte socker, efter tredje gången får man abstinens, är beroende, ja, man somnar, dör, tillslut.

Diabetes,

Tandröta,

Karies,

Kärlkramp,

hemorrojder,

dålig hy

och

frossarna i toppen ler

sina breda flin

jävla svin

blottar sina huggtänder,

hämtade från djupaste helvetet.





- Hitler, säger Denandre, sen, på kvällen, efter, när Poeten ringer och berättar för Denandre om deras äventyr.

Va? Vadå?

-Hitler, han var renlevnadsmänniska ... Hitler .... Vegetarian, ja.

Ja?

- Han var det ... Vegetarian.

Jaha ... och?

Fan!




De ror, med frontfiguren sövd, inte så, död, nej utan han sov, ja, de hade tvingat i honom ett par, sex, kanske till och med sju, McFlurrysar, han hade sockertoppat, snedtänt, skrikit, gapat och yrat om att det kröp eskimåer innanför tapeterna, hängde huggormar i taket och bodde hundar i flanellen, ja, eller nej, han, var inte död, nej, utan sov, i en svart plastsäck, tejpad med silvertejp, ja, både clownen, den psykotiska och plastsäcken, den svarta, ja.

De ror, i en stulen eka, ja, höga, på poesi, finsk, träffsäker, rå, osaklig, nej, saklig, hård och rå, smugglar de maskoten, över havet.

Skulle han gå att rädda?

Han ror.

Hon läser, långsamt, med sin egen röst, underbar, unik, utan att kännas konstig och konstruerad, nej, för att de ska hålla sig vakna.

Hon läser.

Han vägrar släppa årorna, i ett försök att bevara den trygghet som våra förbannade könsroller ändå ger, ja han ror, har kuk, hon applåderar, hejar på, har bröst, två och fitta, ja.

Halvvägs till Åland, ganska snart ändå, ja, mellan en stor finlandsfärga och ett isberg, inser han att hon har ju rätt,

ja,

han,

har varit fånig,

ger henne årorna.



Hon ror.


Han läser, ur


Joe Frazier och 49 24 dikter. Av Srdjan Valjarevic, en Serbisk poet som skrev om kärlek, på Balkan, medan bomberna föll, turkarna brann, på riktigt, ja, de faller på riktigt även här, brinner turkarna, ja, fan, jag hittar inte på nej, fan, kom inte och säg det, sticker jag ut huvudet ser jag hur bomberna faller, folk dör i tusental, ja, fan, jag hittar inte på, nej.

Ja,

fan,

bomberna faller,

skolan brinner,

skolan brinner,

Han läser med sin röst, inte lika vacker, nej, men tydlig, den hörs, även den genom stormen.

Ja.

skolan brinner,

poeterna springer,

turkarna brinner,

turkarna brinner.






Hon ror i tjugo minuter.

Sen byter de.

Han ror.

Hon läser, finsk, träffsäker, saklig, poesi.

bomberna faller,

folk dör i tusental,

de vinner,

de vinner.

Fan.



Han ror i tjugo minuter.

Sen byter de.






- Han var det ... Hitler, säger Denandre, på telefon, sen.

Va?

- Hitler var vegetarian.

Ja?

- Och väst, med McDonalds och CocaCola i spetsen, befriade oss, ja, fan, var lite tacksam.

Vadå? Precis som de nu har befriat Irak?

- Ja.

Fan.

- Vadå? De har ju gjort det.

Nej.

- Jo.

Befriat?

- Ja.

De har ju fan invaderat, invalidiserat, Irak, dödat oskyldiga, kvinnor och barn, bara för att den diplomatiska vägen, som man kunde gått, ja, var lite längre, krångligare, svårare, ja, men ostätarna orkade inte, valde den enklare vägen, det lättuggade, det inte fullt så sofistikerade ja, de gav upp och flydde till vapnen, när de inte längre räckte till intellektuellt, ja, hoppade i cowboyhatten och bootsen,

ja,

hoppla,

hoppla,

så var de iväg,

började hojta om, slå ett slag för det snabba, simpla, det enkla, inte fullt lika vackra och kärleksfulla samhället, tryckte i sig mera ost, så de kunde hålla sig vakna, fan, hånade Horrace och hans possie, friterade hela mellanöstern,

turkarna brinner,

turkarna brinner,

ja,

lukten kändes bekant,

de,

valde,

väljer,

alla tillbehören,




rostad lök,

aioli,

Rohdeislandsås,

ketchup,

senap,

bostongurka,

gul,

sås,

lök,

extra ost,



fan.

turkarna brinner,

turkarna brinner.

Jo, nog fick de bort Saddam,

men till vilket pris,

fan,

det kunde skett på ett annat vis.







Det kunde skett på annat vis.





- Du är så jävla lättpåverkad.

Jag? lättpåverkad? Eller lätt påverkad? Nej, fan.

- Ja, du har låg integritet? Är halvfull?

Låg integritet? halvfull? På poesi då?

- Ja.

Fan alla andra gastar att jag ska gå och går själva åt det hållet, ja, väljer alla tillbehören,

ailoi,

gul,

sås,

lök,

ja, ni vet?

Käkar död gris instoppad i sig själv, fan, med mos, jag borde gå på krogen, det är ändå Fredag, ja, dricka lakritsshots, alkoläsk, cider, äta ost, det tycker ni är tufft, ja, fan, nej, jag går ditåt i stället, ror över Bottenviken, genom skiten, stormen, sitter hemma, skriver poesi, dikter, det tycker ni är töntigt, ja, med henne istället, låg integritet, nej, fan.

- Nej, ok.

Just det.





De har passerat Åland, fortsatt mot den öppna horisonten, tillsammans, alltså inte så, som ett par, nej, men tillsammans, i samma båt, ja.

Ett par sjömil, öster om Mariehamn, rakt över ön, ute i havet, avtar stormen.

De skulle klara det, ja, skulle de klara det?




- Nej, ok, säger Denandre i telefonen , sen.

Ja, precis.

- Men han var det.

Va?

- Vegetarian.

Spelaroll?

- Men han va det.

Fan!


Skulle han gå att rädda?

Det hänger på er.

Ja.

Skulle han gå att rädda?

Det hänger på er.



Ja.






Det hänger på er?



Fan!

Av T.L Stjerna 17 jan 2004 19:02