Fuska och vinn!

Adam var åtta år gammal och det var hans andra år som tennisproffs. Nja, kanske inte direkt proffs, men en enormt fokuserad och driven bollkanon, det var han. Hans föräldrar satt med och hejade på alla hans matcher och varje gång han vann satte far in ett hundra kronor på sonens bankbok. Bra gjort, min gosse! Adam älskade att stå i centrum och han förstod tidigt att tennisen gick ut på att vinna. Allt annat runt omkring var oväsentligt, bara han vann sina matcher. Ibland var motståndet enkelt, ibland var det betydligt tuffare. Men han visste vad som krävdes av honom. Det hade hans tränare tidigt präntat in i pojkens Wilsonkeps beklädda huvud. Vinna eller försvinna, det var det som gällde.

" - Lyssna nu här, Adam; känner du att din motståndare har övertaget måste du bryta det genom att psyka honom. Det finns många olika sätt, men detta är ett av de bästa. Sätt dig på huk, lägg ifrån dig din racket på golvet och knyt upp din ena sko. Lossa sedan på alla korsen ända fram till tårna och börja lugnt och metodiskt att spänna snöret igen. Avsluta med en fin dubbelknut och en rejäl rosett, plocka långsamt upp din racket och res dig till sist upp igen. Här kan du lyfta din hand lite och titta över på din kombattant. På det viset har du förklarat att du kan spela vidare igen.
Det kan förhoppningsvis inte han. Nu är det du som har övertaget, Adam. Du vinner nästa boll och är tillbaka i matchen igen. Enkelt och effektivt."

Det låter som en riktigt dålig och påhittad historia. Och jag önskar att det vore det. Men så är det inte. Som förälder till fyra idrottstokiga barn, hör jag historierna om och om igen. Det som kan förklädas i många vackra namn men som för mig inte är något annat än rent fusk. Och vem vet, kanske var det även så för Greg Rusedski när han började sin karriär någon gång i början på nittiotalet. Englands andre bäste tennisspelare som just nu sitter ganska djupt ner i sörjan, när det gäller anklagelser om doping och förbjudna värktabletter.

Själv spelar jag en del tennis och jag slutar aldrig att förvånas. De största fuskarna jag har träffat på, tror jag faktiskt är kvinnorna. Ju äldre vi är, desto fler trix kan vi. Det är helt sanslöst. Vissa matcher vi spelar i damserien, spelas på tid. Som vi själv ska hålla koll på. Fyrtio minuter från inbollning till avslut. Här möter jag lite olika varianter på kvalificerat fusk. Ta till exempel matchen där damen på andra sidan nätet, leder med ett game. Det är fem minuter kvar på matchtiden, och vi skulle lätt hinna ett avgörande game.
"- Nej vet du vad, jag måste åka hem i tid idag, så det är lika bra vi slutar här så blir det inte så stressigt."
Nästa gång vi möts leder jag med ett game, och det är 30 sekunder kvar av matchtiden. Då rafsar kvinnan snabbt åt sig bollarna och säger; "- Perfekt, vi hinner ett game till".
Ännu värre är det när vi spelar dubbel. Bollar som studsar tio centimeter innanför baslinjen, döms ut direkt av två hysteriska tanter på andra sidan nätet som i kör skriker; UUUT! Andra varianter är att det börjar hostas precis när man ska serva, eller så sätter den som står framme vid nät igång att hoppa upp och ner precis när man ska slå på bollen. Naturligtvis, behöver jag säga det?, sker det inte alltid och inte överallt men ofta nog för att man ska börja undra. Det är tragikomiskt att se. Det är tur man har humor och kan skratta åt det, men jag kan ändå inte förstå varför det är så här. Jag har alltid trott att det är våra ungdomar som håller på med sånt trams, men efter ett par år med tennisspel in i vuxenvärlden, inser jag mer och mer var det kommer ifrån. Det är så klart vi som lär barnen detta gräsliga beteende!

Linnea min äldsta dotter, utövar även hon den ädla sporten tennis. Som inte för allt för längesedan förresten så fyndigt kallades Gentlemannasporten Nummer Ett. Vi är ofta med henne ute när hon tävlar och det är ett riktigt skådespel att titta på vad som försegår på och utanför banan, när det spelas tennis. En väninna till mig berättade just igår att hon följt en match mellan två tonårskillar. Det slogs en hård boll som var väldigt svårdömd, precis vid baslinjen. Ingen kunde säkert säga om den var inne eller ute. Då börjar plötsligt pappan till den gossen som slog bollen att applådera och skrika; Bra gjort, Mattias! Det blev tyst en halv sekund, sen dömdes bollen som inne. Då lutar sig pappan till min vän och säger; " - Jag brukar börja klappa när det blir så här, och det funkar nästan alltid. Det gäller att verka säker." Vad svarar man?

Sen har vi alla ungdomar som skriker och svär på banan. De kastar tennisracket på sin mamma och spottar mot domaren. Och nu snackar vi om barn långt nere i åldrarna. Det är förfärligt att se. Ibland har jag sån enorm lust att gå fram till föräldrarna och bara fråga; -" Hur fan kan ni acceptera detta? Att ni inte bara går ut på planen och tar er unge under armen, åker hem med honom och tvättar hans mun med tvål och vatten, och förbjuder honom att någonsin spela tennis igen?"

Men vänta, tänker jag sen, det är kanske precis det han vill? Han kanske har blivit så hårt pressad in i den här sporten, så att detta beteende bara är ett rop på hjälp. Jag vill inte mer! Jag vill hoppa av den här cirkusen! Snälla mamma, rädda mig!

Jag tror att det ofta är vi vuxna som pressar våra barn och alldeles för tidigt placerar vi dem och deras eventuella idrottsintresse i fack. I alldeles för små, trånga fack. Och det är då det blir fel. Glädjen för sporten försvinner och det är endast resultaten som blir det viktiga. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om våra barn fick vara bredare i sitt idrottsutövande. Testa ett par olika sporter. Ha roligt. Inte börja tävla för tidigt. Jag har mött många ungdomar inom idrotten med en attityd som jag inte riktigt tycker passar gentemot varken kamrater eller vuxna. Här kommer ett exempel, som i och för sig var rätt roligt, trots allt.

För ett par år sedan beslöt jag mig för att lära mig rida. Jag hade aldrig gjort det som liten och ville gärna prova på innan jag blev alltför gammal. Jag anlände med andan i halsen, något försenad, till min första ridlektion. Hela gruppen var redan inne i "manegen". I en box stod min Brunte. Nu skulle sadeln på snabbt, snabbt. På ett staket vid sidan om satt en flicka i fjortonårs åldern och studerade mig noga. Jag fixade och trixade och fick till sist fast det sista spännet runt hästens mage. Jag ledde stolt ut ekipaget i stallgången. Då först tittade flickan mig i ögonen och frågade mig väldigt lugnt: " - Du, sade hon, vilket håll ska du rida på egentligen? " - Hur så?, svarade jag lite lagom ödmjukt "- Nej jag bara undrade, för du har satt sadeln bak och fram."
Man tackar…

När det gäller fusk och ojusta metoder, förmodar jag att det försegår inom de flesta sporter. Mer eller mindre uttalat bara. Detta är inget som föräldrar vill prata om, och det har jag tydligt fått förklarat för mig. Utåt ler föräldrarna så vänligt mot varandra, men när sen deras barn ska mötas i en match, då är det annat ljud i skällan. Här ges det tips och råd hur man bäst ska kunna knäcka motståndaren, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Och så ska det kanske vara. En ska ju trots allt vinna. Jag vill bara att vi ska lära våra barn vad som är rätt och fel. Hur man vinner utan att fuska. Jag önskar att vi kunde vara föredömen för våra barn och själv uppträda på ett korrekt och sportsligt sätt i idrottssammanhang. Att barnen ska slippa läsa i tidningen hur deras idoler tvingas lämna tillbaka priser de vunnit, just på grund av att de har fuskat.

Som avslutning bidrar jag gärna med denna lilla tänkvärda anekdot, som är hur sann som helst. Jag själv, jätte intresserad av just tennis, satte naturligtvis tidigt en tennisracket i handen på min lille femårige son för att försöka locka honom att slå tillbaka bollen till mig. Jag proppade hans lilla huvud fullt med termer och regler och grepp i en salig blandning. Allt skulle han lära sig och fort skulle det gå. Snart var det dags att sätta honom i en tennisskola. När ett par goda vänner till oss, som var besök, frågade hur det gick med Simons tennis, svarade jag stolt att han älskade det redan och att han var ovanligt lättlärd och kunnig. Det fanns minsann ingenting han inte kunde, berättade jag för dem, högt och gärna. Vad kul svarade vännerna, och vände sig då till Simon som stod alldeles tyst bredvid mig."- Det ska väl bli jätte spännande nu då Simon, att få börja i en riktig tennisskola?"
Då lyfte Simon på huvudet, tittade på sin triumferande mor, och svarade högt och tydligt; " - Oh ja, jag hoppas att jag får stå i mål…

Av Anna Bystedt 15 jan 2004 17:29